Libanon (arabiska:لُبْنَان,Lubnān), formelltRepubliken Libanon, är ett land iMellanöstern vid östramedelhavskusten. Landet gränsar i norr och öster tillSyrien samt i söder tillIsrael. Huvudstaden i Libanon ärBeirut. Libanon heter inte bara Libanon utan kallas också för Mellanösterns pärla.
Namnet Libanon har sitt ursprung i ettsemitiskt ord förvit, med rotenl-b-n, och syftar troligen på det snöklädda bergsområdet i inlandet,Libanonberget.[2][3][4]
Till följd avFrankrikes ingripande i mitten av 1800-talet förklarades Libanon självständigt, från Syrien skild provins i det Osmanska riket. Libanonområdet blev 1920 proklamerat som egen stat under FrankrikesNF-mandat (État du Grand Liban).[2] När FN officiellt tillkom den 24 oktober 1945, efter ratificering avFN-stadgan av de fem permanenta medlemmarna i FN:ssäkerhetsråd som både Syrien och Libanon var grundande medlemmar av, upphörde det franska mandatet på detta datum och fullständigt oberoende uppnåddes.[5] De sista franska trupperna drogs tillbaka i december 1946.
Libanons historia sedan oberoendet har präglats av växlande perioder med politisk stabilitet och oro i kombination med välstånd byggt påBeiruts position som ett regionalt centrum förfinans ochhandel.[7]
Libanon deltog i1948 års arab-israeliska krig efter att statenIsrael hade utropats, vilket var upptakten tillIsrael-Libanon-konflikten. Ankomsten avpalestinier 1948–1949 och 1970–1971 rubbade den ömtåliga balansen. Stora motsättningar fanns mellan privilegierade och de missgynnade –druser,shiiter, muslimsk vänster och vissa kristna. Dessa grupper, som hade gått samman i Nationella rörelsen, krävde reformer ochsekularisering.1975 utbrötett blodigt inbördeskrig, som kom att vara i 16 år. Det avslutades i samband medSyriens militära intervention. 1982 invaderades Libanon av israeliska soldater efter 4 år av strider vid gränsen mellan Libanon och Israel och samma år nådde de Libanons huvudstad Beirut,[8] som enligt Israel anfölls i syfte att hitta ledarna förPLO. De israeliska soldaterna lämnade Libanon i maj 2000 efter många år av strider, men stannade kvar i det omtvistadeShebaaområdet.
Efter mordet på den förre premiärministernRafiq Hariri i februari 2005 tvingades Syrien att lämna landet och den 26 april lämnade de sista syriska trupperna Libanon. Det fria parlamentsvalet i juni 2005, det första på 29 år utan syriska ockupationstrupper i landet blev en stor seger för den antisyriska oppositionen med den mördade Hariris sonSaad Hariri i spetsen.[9]
Trots att israelerna lämnade södra Libanon år 2000 har relationerna mellan Israel och Libanon fortsatt att vara spända längs gränsen. Detta på grund av att Israel har libaneser fängslade i Israel. Libanesiska regeringen hävdar att Shebaagårdarna fortfarande är under ockupation av Israel och israelerna hävdar att området tillhör dem. Israel har vid flera tillfällen beskjutit civila mål inne i Libanon som varit misstänkta för samarbeten med PLO eller Hizbollah, samt kränkt libanesiskt luftrum genom att flyga med stridsflyg lågt över huvudstaden Beirut och därigenom spränga ljudvallen.
Konflikten eskalerade 2006 (seIsrael-Libanon-krisen 2006) till något som närmade sig fullskaligt krig efter att Hizbollah i attacker hade tillfångatagit israeliska soldater för att kunna växla dem med sina egna soldater. En beväpnad Hizbollah-grupp hade attackerat två israeliska militärfordon som patrullerade i gränsområdet, och tre israeliska soldater dödades, tre skadades och två togs tillfånga. Det var omtvistat om denna attack skedde på israeliskt eller libanesiskt territorium. Enligt Israel och de flesta nyhetsbyråer inträffade attacken på den israeliska sidan om gränsen, mellan byarna Zar'it och Shtula. Hizbollah sa i ett uttalande den 12 juli att de israeliska soldaterna tillfångatogs "på gränsen till det ockuperade Palestina".[10][11] Hizbollahs ledare,Hassan Nasrallah, sade samma dag att en militär operation inte kommer att få de tillfångatagna israelerna frigivna. Enda möjligheten att få tillbaka dem var genom indirekta förhandlingar och en fångutväxling, enligt Nasrallah.[12] Libanesisk polis och Hizbollah har enligt några källor sagt att de israeliska soldaterna tillfångatogs i södra delen av Libanon[13] En israelisk styrka sändes genast in i Libanon för att förfölja angriparna. En stridsvagn körde då på en mina ungefär 70 meter norr om gränsen och alla fyra i besättningen omkom. Ytterligare en israelisk soldat dödades vid den eldstrid som följde då man försökte återta kropparna. Sammanlagt dödades åtta israeliska soldater, två tillfångatogs och fem skadades. Israelisk flotta genomförde en kustblockad av landet och bombade militära och civila mål i jakten på Hizbollah. Infrastruktur som Beiruts internationella flygplats och dess västra motorvägsförbindelse till Syrien bombades och skadades.
Säkerhetsläget i Libanon har på senare tid försämrats som en konsekvens av den pågående konflikten i grannlandetSyrien och den ökande polariseringen mellan i synnerhet sunnitiska och shiitiska aktörer blir allt påtagligare i landet. Dessa politiska och sekteristiska spänningar har lett till en våldsspiral av bland annat terrorattacker och väpnade sammanstötningar i flera delar av landet. En dryg miljon syriska flyktingar i Libanon innebär även avsevärda ekonomiska och sociala utmaningar[14].
Konflikten mellan Hizbollah i Libanon och Israel trappas upp. I början av oktober 2024 inleder Israel en markinvasion av södra Libanon efter att under några veckor ha bombat mål i hela landet. Syftet är att förstöra Hizbollahs förmåga att angripa Israel från libanesiskt territorium. Hizbollah har under nära ett år beskjutit norra Israel i soldaritet medHamas. I ett av de israeliska anfallen dödas Hizbollahs högste ledareHassan Nasrallah.[15]
FörsvarschefenJoseph Aoun valdes till president i Libanon i januari 2025. Valet i det splittrade landet lyckades till slut, efter det att posten stått tom i nästan två och ett halvt år.[16]
Libanon ligger iMellanöstern och gränsar i norr och öster motSyrien, i söder motIsrael samt i väster motMedelhavet. Landet har en area på nästan 11 335 km².
Landet är ungefär 20 mil från nord till syd och ungefär 5 mil brett. Kuststräckan vidMedelhavet består i nord och syd av långsträckta sandstränder medan sträckan däremellan är mer omväxlande. Kustområdet är uppodlat och genomkorsas av floder. Området är Libanons mest tätbefolkade med flera historiskt intressanta städer.
Från nord till syd sträcker sig två parallella bergskedjor. Närmaste kusten sträcker sig bergskedjan Libanon som brukar indelas i Amil i söder, Chouf i mitten ochLibanonberget i norr med den högsta toppenQurnat as Sawda, 3 087 meter över havet. Längre in i landet ligger bergskedjanAnti-Libanon med bergetHermon i söder, 2 817 meter över havet.
Mellan bergskedjorna liggerBekaadalen på ungefär 800 meters höjd över havet. Dalen är 177 kilometer från norr till syd men endast 10–16 kilometer bred. Dalen är uppodlad och genom den flyter flodenLitani söderut. Längre norrut rinnerNahr al-Asi (Orontes) mot norr genom Syrien till sitt utlopp i Medelhavet väster omAntakya (Antiokia) iTurkiet. Dalen är en del av denriftdal som sträcker sig från Östafrika upp till Turkiet.
Längs kusten rådermedelhavsklimat - långa varma somrar med milda regniga vintrar. Bekaadalen har ett svalare klimat och uppe i bergen kan man tala omalpklimat.
Libanon är ett oerhört heterogent samhälle och enligt konstitutionen skall alla folkgrupper garanteras plats i statsstyrelsen. Efter 1970- och 1980-taletsinbördeskrig hölls demokratiska val för första gången på årtionden1992.Parlamentets mandattid är fyra år, och enligt konstitutionen utser parlamentet presidenten, vars mandattid är sex år. Libanon är tillsammans med Israel den enda demokratin i Mellanöstern.
Politiken i Libanon påverkas starkt av religion. År1943 skrev landets då sittande ledning på ett avtal, den så kallade Nationella pakten, (al Mithaq al Watani) som bland annat reglerade vilken religion regeringens ämbetsmän skulle tillhöra.[6] Detta avtal kom senare att permanentas i landets konstitution då man 5 november1989 undertecknadeTaif-avtalet. Detta avtal utarbetades av en kommitté som bestod avMarockos ochSaudiarabienskungar ochAlgerietspresident och avtalet innebar att en vapenvila skulle ingås och att Libanonsparlament skulle diskutera en ny överenskommelse som skulle återställa maktbalansen mellan kristna och muslimer.[17] Därmed skall parlamentet bestå avkristna,druser ochmuslimer. Presidenten skall vara kristen tillhörande denMaronitiska kyrkan, talmannen i parlamentet skall vara enshiamuslim och premiärministern skall vara ensunnimuslim.[6][18]I och med att avtalet hade ingåtts kunde författningen ändras, Beirut återförenas och centralmakten kunde hävda sin auktoritet.[8]
Libanon är indelat i sex guvernement (mohaafazaat, arabiska: محافظات —;singular mohafazah, arabiska: محافظة) vilka är indelade i tjugofem distrikt (aqdya—singular: qadaa). Distrikten är i sin tur indelade i kommuner.
HBTQ-rörelsen förföljs av polis och den förstaPride-paraden organiserades år 2017, men tvingades omorganisera till en privat tillställning efterAssociation of Muslim Scholars hotade med att hålla en motdemonstration och hot ifrån polisen som regelbundet gör razzior mot HBTQ-barer.[19]
Ända sedan inbördeskrigets slut har en del av Libanons ekonomi gått till reparationer av byggnader. Landet har nu goda ekonomiska tillgångar och är ett av de länder med bäst välfärd iMellanöstern. De senaste åren har Libanons ekonomi förbättrats avsevärt och blir bättre. Sedan 90-talet har man strävat efter att åter bli Mellanösterns bankcentrum. Från 1960 till 2006 ökade den personliga inkomsten (GDP per capita by Purcashing Power Parities) från 2 400$ till 3 676$ år 2006 (priser i internationella dollar fixerade till 1990). Under samma period ökade den förväntade livslängden i Libanon från 61 år 1960 till 72 år 2006.[20] Enligt en uppskattning i CIA-factbook 2010 så var inkomsten $14 200.
År 2020 var Libanon inne i en nationell finanskris, som förvärrats avCoronaviruspandemin 2019–2021 samtexplosionerna i Beirut 2020. Libanon var ett av världens mest skuldsatta länder, i förhållande till BNP. Arbetslösheten var mycket hög, och en tredjedel av befolkningen levde i fattigdom. Strömavbrott förekom nästan dagligen.[21] Till det kom 2020, efter en sprängämneskatastrof (Explosionerna i Beirut 2020), Libanons ekonomi är i fritt fall, med hot om statsbankrutt och skriande behov av internationella krislån.
Kommunikationerna blev helt eller delvis förstörda under inbördeskriget som varade under1970- och1980-talen. Idag har dock stora delar återuppbyggts och där det inte har återställts ännu planeras detta genomföras.
Totalt sett har Libanon en förhållandevis ojämn vägstandard. De mindre vägarna kan vara smala och slingriga. Ändå har utbyggnader skett. Under tiden före inbördeskriget investerades en del i utbyggnader av vägar och vid Beirut byggdes en del större vägar också. Under inbördeskriget satsades det inte alls på vägnätet. Istället kom detta att förfalla och vissa delar kunde även förstöras. Idag satsas det stort på vägnätet. Med Beirut som utgångspunkt går idag två viktigamotorvägar varav den ena i sydlig och den andra i nordlig riktning. Båda motorvägarna går till stor del längs med kusten. Ännu så länge leder inte motorvägarna ända fram till någon gräns men planer finns på att förlänga motorvägarna tillSyrien till Damaskus. Den norra motorvägen håller redan på att förlängas mot gränsen till Syrien och på sikt kommer den att kopplas ihop med en syrisk motorväg. På lång sikt kommer detta att innebära en motorvägsförbindelse som kopplar ihop de libanesiska motorvägarna med de europeiska då planer om att bygga ihop motorvägarna iMellanöstern både med varandra och med Europas motorvägssystem.
Beiruts största internationella flygplats ärBeirut-Rafic Hariris internationella flygplats varifrån ett flertal störreflygbolag flyger. Flygplatsen, som är byggd1954, var en större internationell mötespunkt under åren från1950-talet och fram till1970-talet.1977 genomgick flygplatsen en viss renovering. Från och med slutet av1990-talet har flygplatsen genomgått en större renovering och är idag en mycket modern flygplats med hög standard och är fullt jämförbar med moderna flygplatser i Europa. Under den tid då stridigheter pågick i Libanon blev även flygplatsen utsatt. Attacker ochattentat förekom i vissa fall. MEA (Middle East Airlines) är Libanons statliga flygbolag; de har använt sin flygplansflotta för att evakueralibanesiska minoriteter frånSierra Leone under inbördeskriget där.
Ett litet antaljärnvägar har funnits i Libanon. Idag är inte dessa järnvägar i drift då de har skadats genom det tidigare inbördeskriget. När järnvägarna var i drift gick framförallt en järnvägslinje från Beirut och norrut tillSyrien. Denna gick längs medkusten och utmärkande för denna järnväg var havsutsikten. På denna järnvägslinje gick regelbundetsovvagnar tillAleppo och vidare till den asiatiska delen avIstanbul. Dessa sovvagnar gjorde det möjligt att åkatåg tillEuropa trots att detta tog flera dagar och krävde byten i Istanbul. Dessa sovvagnar försvann när inbördeskrigen var igång och därefter användes järnvägarna enbart till lokal trafik medrälsbussar. Under1980-talet fanns en del av dessa rälsbussar kvar men trafiken var mycket sparsam och någon möjlighet att resa längre sträckor fanns inte, ännu mindre ut ur landet. Under 1990-talet var också denna trafik med rälsbussar borta. Järnvägsnätet är idag i dåligt skick och bitvis ej användbart. Trots detta finns några rälsbussar kvar och väntar på att eventuellt kunna användas. Detta är dock mindre troligt då dessa är från1950-talet och har uppnått hög ålder idag. Det är därför troligare att de får tag på andra typer av järnvägsfordon i bättre skick. Trots järnvägarnas skick finns planer på återuppbyggnad av järnvägsnätet. Även internationella tåg likt de gamla sovvagnarna finns med i planerna men i modernare form. Ännu har dock inte återuppbyggnadsarbetet inletts då andra projekt prioriteras före detta.
Skolgången i Libanon är obligatorisk men inte gratis de första åtta åren och andelen som deltar i undervisningen är 99 procent.[22] Läs- och skrivkunnigheten i befolkningen var2011 97,4 %.[22]
År 1932 uppgick de kristnas andel av befolkningen till 51,3 procent och muslimer och druser till 48,3 procent. I början av 1980-talet uppskattades de kristnas andel till drygt två tredjedelar och muslimernas och drusernas andel till en tredjedel. År 2012 uppskattades 54 procent av befolkningen vara muslimer, 5,6 procent druser och 40,4 procent kristna. Dessutom fanns ett mycket litet antal judar, bahá'íer, buddhister, hinduer och mormoner.[23]
Maroniter (assyrier/syrianer till etnicitet ursprungligen) ärsyriska kristna. Deras historia går tillbaka till 600-talet, då de bröt sig loss från densyrisk-ortodoxa kyrkan och blev en självständig kyrka samtidigt som de lierade sig medRom (sekatolicism) underJohannes Marons styre. Då var de bosatta påLibanonbergets norra sluttningar och försörjde sig på jordbruk. I takt med att befolkningen ökade spred sig maroniterna, främst åt söder, till olika platser ned till norraGaliléen. Under 1800-talet började många maroniter att flytta till städerna längs kusten, främstBeirut. I början av 1980-talet uppgick den maronitiska befolkningen till omkring 1 000 000 människor.
Armenierna utgör runt 5 procent av Libanons befolkning. Det finns armeniska politiska partier och flera organisationer. Den tidigare presidentenÉmile Lahoud är född av enarmenisk mor och en far som var maronit.Araber beräknas upp till 95 procent av befolkningen.
Shiamuslimerna återfinns i tre geografiska områden, regionenJebel Amil i södra Libanon, norraBekaadalen och Beiruts södra förorter. I början av 1980-talet uppskattades deras antal till drygt en miljon människor. Traditionellt är de shiamuslimerna i det bördiga Jebel Amil som har haft en dominerande ställning. På 1960-talet började shiamuslimer att söka sig in mot städerna, framför allt Beiruts södra förorter. Sedan 1960-talet har också shiamuslimernas välbärgade ledare fått se sin ställning utmanad av religiösa ledare. Hos dessa religiösa ledare finns starka band medIran.Sunnimuslimerna i Libanon uppgick till drygt 600 000 personer i slutet av 1970-talet. Många sunnimuslimer har sedan generationer varit bosatta i kuststäderna. Detosmanska riket styrdes av sunnimuslimer och många sunnimuslimer i Libanon har traditionellt haft familje- och affärsband utanför Libanon, exempelvisSyrien. Under efterkrigstiden har många sunnimuslimer kämpat för att Libanon ska gå samman politiskt med Syrien. Men efter mordet på den förre premiärministern Rafiq Hariri i februari 2005, har mer än 90 procent av sunnimuslimerna tagit avstånd från Syrien.
Druserna i Libanon är den minsta av de fyra folkgrupperna i Libanon, i slutet av 1970-talet uppgick gruppen till omkring 250 000 människor. Traditionellt var de bosatta på Libanonbergets södra sluttningar och på bergetHermon i gränsområdet till Syrien och Israel. På 1500-talet hjälpte druserna de osmanska turkarna att erövra Libanon från de egyptiskamamlukerna och som tack fick druserna en ledande ställning för att styra det erövrade området. Deras ställning gentemot omgivande grupper har understrukit betydelsen av intern solidaritet med andra druser och betydelsen av att kunna försvara sig med våld. Drusernas religiösa ledare har haft en viktig roll inom gruppen.[24]
Mer än en miljon människor har flytt över gränsen till Libanon sedan stridigheter utbröt i Syrien 2011 (Syriska inbördeskriget). Det innebär att landet har störst antal flyktingar per capita i världen.[25]
För att förståislams nyreformering i Libanon måste man förstå att den dominerande realiteten under1970- och1980-talen har varit inbördeskrig. Dessförinnan betraktades Libanon allmänt som ett av de mest stabila och västorienterade länderna i Mellanöstern.
Shiamuslimska grupper i området har traditionellt haft mindre makt än de två andra stora grupperna; demaronitiska kristna ochsunnimuslimer. Landet som länge administrerades av Frankrike genomförde en folkräkning år 1932 som kom fram till att de maronitiska kristna var den största befolkningsgruppen, sunnimuslimerna kom på andra plats och shiiterna var enligt denna räkning den minsta gruppen. Nyckelpersoner i rikets styrelse kom att vara reserverade för dessa olika befolkningsgrupper. Som exempel kan nämnas attpresidenten i Libanon skulle vara från den kristna gruppen,premiärministern skulle vara sunnimuslim och parlamentets talman shiamuslim, enligtkonstitutionen.[6]
Shiitiska organisationer somHizbollah kom dock att spela en betydande roll i inbördeskriget och en av de viktigaste händelserna i Libanons nutidshistoria är just framväxten av ett självsäkert om dock splittrat shiasamfund.
En viktig person för dessa förändringar ärMusa Sadr. Sadr var en iranskfödd shiitiskt lärd imam som 1974 startade en shiitisk rörelse i Libanon; "De berövades rörelse" (senareAmal). Med strejker och demonstrationer ville han reformera systemet så att det tog hänsyn till den demografiska situationen idag, då shiiterna vuxit sig större än de var vid folkräkningen 1932. Sadr var från början emot varje form av våldsaktioner men den politiska realiteten i Libanon fick honom att med tiden ändra sin uppfattning.[26]
Enkelt kan man säga att det är fyra punkter som bidragit till avancerande av Libanons shiiter och deras politik.
Inbördeskriget 1975
Sadrs försvinnande 1978. Sadr försvann mystiskt 1978 i ett besök i Libyen och blev efter det något av en kultsymbol för de shiitiska rörelserna.
Iranska revolutionen 1978–1979 hjälpte till att höja känslan av shiamuslimsk stolthet och vittnade samtidigt om den shiitiska trons och ideologins makt.
Israels invasion av Libanon 1978 och 1982 samt bombningen av USA:s ambassad i Beirut 1983
Israels invasion av Libanon 2006.
Efter revolutionen iIran som kom flera av de shiitiska rörelserna i Libanon att stärkas inte bara genom denpsykologiska effekt revolutionen haft utan också på grund av att man fick ekonomiskt bistånd från Iran. Organisationer som Islamiska Amal,Hizbollah och Islamiska Jihad började kraftfullt att kräva en islamisk republik i Libanon. Som modell hade manAyatolla Khomeini och hans Iran.
När Sadr försvunnit kom hans rörelse att utvecklas i två linjer. En merpragmatisk ledare, Nabih Berri, tog över efter Sadr,[27] och i och med det närmade sig Amal den kristna gruppen i Libanon. Israels massaker i flyktinglägren i södra Libanon och ryktena att de begåtts med hjälp av en kristenmilis gjorde att ungdomar och iranskt influerade aktivister vände sig mot ledningen iAmal.
En annan viktig faktor till att de islamistiska grupperna växte sig starkare var att proiranska religiösa ledare runt om i Libanon erbjöd gruppenHizbollah vägledning. Man lät ocksåmoskéer fungera som centraler för organisationens rekrytering. I slutet 1980-talet hade Hizbollah vuxit starkt och blivit något av en paraplyorganisation för diverse grupper. Bland annat hade de skugglikaIslamiska jihad allierat sig med organisationen.[28]
Efter inbördeskrigets slut var både det mer moderata Amal och Hizbollah etablerade politiska krafter i Libanon. Hizbollah deltog i politiken och samhället i norra Libanon som en moderat part samtidigt som man fortsatte den militanta kampen mot Israel i söder.[28]
Libanon har en mångfaldig och levande kultur. I landet finns fem av världenskulturarv. Libanon är medlemsstat iOrganisation internationale de la francophonie. Därför är de flesta libaneser tvåspråkiga;arabiska ochfranska.Engelska har blivit mycket populärt, speciellt bland universitetsstuderande.Kodväxling mellan engelska, franska och arabiska är vanligt.[29][30][31] Landet är inte bara en plats därkristendom blandas medislam, det är också den arabiska inkörsporten till Europa och Europas bro till arabvärlden.
Libanesiska köket är en smakrik matkultur med influenser från Mellanöstern, Iran och Europa. Kryddor som kryddpeppar, kardemumma, sumak och bladpersilja används flitigt. Olivolja och nötter är vanliga ingredienser, och sallader som tabbouleh och fattoush är populära.
Meze är ett kännetecken för det libanesiska köket – små rätter som hummus, vinbladsdolmar och kebbe serveras som förrätt eller huvudmåltid. Huvudrätter består ofta av kött som lamm, kyckling eller fisk, ofta marinerat och grillat. Soppor och bröd som pitabröd är också vanliga.
Sötsaker som baklava och desserter med apelsinblomvatten är typiska för Libanon. Bakverk som "Layali Lebnan" och "Riz bel halib" är populära exempel.
.jpg)
