Lhasa är den störstastaden och residensstaden iTibet. Den var tidigarehuvudstad för den tibetanskaregeringen underDalai Lama innan denne gick i exil iDharamsala iIndien. Staden har omkring 257 400 invånare enligt 2004 års uppskattning och är huvudort i municipaliteten Lhasas stad påprefekturnivå. Lhasa är lokaliserad vid bergetGephels fot, vid ungefär 3 650 meters höjd över havet och är därmed en av de högst belägna städerna i världen.
Barkhor
Lhasa betyder bokstavligen "gudarnas plats", men uråldriga tibetanska dokument och inskriptioner visar att platsen kallades "Rasa", eller "getens plats", fram till tidiga 600-talet.[1]
Lhasas geografiska betydelse i tidig tibetansk historia är mycket omdebatterad.
I mitten av 600-talet blevSongtsen Gampo ledare i det tibetanska imperium som vuxit till sig runtYarlung Zangbos floddal. År 641 äktade Songtsen Gampo prinsessanBhrikuti avNepal och prinsessanWen Cheng avTangdynastin. Genom dessa giftermål konverterade han tillbuddhism och byggde två tempel i Lhasa för att husera två buddhastatyer som skänkts av de två prinsessorna till hans hov. Detta trots att det bör noteras att Gampos imperium var nomadiskt till naturen och att han många gånger höll hov i flyttbara tält.
Från monarkins fall fram till att den femte Dalai laman tillträdde fanns Tibets politiska centrum inte i Lhasa. Lhasas betydelse som religiös plats blev dock allt viktigare allt eftersom århundradena gick.[2] Platsen var känd som Tibets centrum, därPadmasambhava på magiskt vis tryckte ner den kvinnliga jorddemonen genom att byggaJohkangtemplets grund över hennes hjärta.[3]
Under tiden fram till 1400-talet hade Lhasas prominens vuxit efter att tre storagelugpakloster byggts under ledning avJe Tsongkhapa,Seraklostret,Drepungklostret ochGandenklostret. De byggdes i en del av en puristisk buddhistisk återuppväckning. Den religiösa inriktningens vetenskapliga framsteg och politiska kunskap bidrog till att åter göra Lhasa till en viktig stad.
Den femte dalai laman,Lobsang Gyatso, erövrade Tibet och flyttade sitt administrativa centrum till Lhasa, då detta var Tibets religiösa och politiska centrum. 1645 börjadePotalapalatset byggas. 1648 var det vita palatset i Potala färdigt och användes som vinterpalats av dalai lama. Det röda palatset byggdes mellan 1690 och 1694. Namnen Potala kommer förmodligen av berget med samma namn. Jokhangtemplet byggdes även till under den här tiden. Även om vissa arkitektoniska detaljer i Jokhangtemplet kan dateras till 600-talet är större delen av Lhasas gamla stad från den här tiden.
Den elfte utgåvan avEncyclopædia Britannica, som publicerades mellan 1910 och 1911, definierar Lhasas totala befolkning till omkring 30 000. En folkräkning från 1854 ger dock 42 000 invånare, men det är känt att befolkningen minskade rejält efter detta.
Under första delen av 1900-talet gjorde flera västerländska utforskare bejublade resor till staden, bland dessa kanFrancis Younghusband,Alexandra David-Néel ochHeinrich Harrer nämnas. Lhasa var den tibetanska buddhismens centrum och nästan hälften av befolkningen var munkar. Befolkningen i staden beräknades till 25 000 år 1951, exklusive omkring 15 000 munkar i områdets kloster, men i och med invasionen av Tibet flydde många staden, inklusive den14:e Dalai lama. Den sistnämnda flydde till Indien år 1959, och har sedan dess bott där.
1987-89 hölls av munkar och nunnor omfattande demonstrationer mot Kinas ockupation av staden, vilket resulterade i att den kinesiska regeringen försökte genomföra politisk omskolning i klostren. Många fick gå igenom dessa utbildningar vars syfte var att omvända tibetanerna till att "omfamna kommunismens värderingar och fördöma Dalai lama och den tibetanska självständigheten". Många munkar vägrade och skickades i fängelse, medan andra lämnade klostren och flydde till Indien för att fortsätta med sina studier.
Lhasa och dess prefektur täcker en yta på nära 30 000 km², stadens centrum är på 544 km².[4]. Det bor 500 000 människor i prefekturen, varav 250 000 bor i själva staden. Lhasa är bebodd avtibetaner,hankineser ochhuikineser, och även många andra etniska grupper. Tibetanerna utgör dock en majoritet med 87% av befolkningen.
Staden ligger i en dalgång omgiven av berg, och ligger på 3 650 meters höjd över havet i den tibetanska platåns mitt. Bergen runtomkring är upp till 5 500 meter höga. Floden Kyi, en biflod tillBrahmaputra, flyter genom staden, och flodenLhasa flyter nära staden genom de snöklädda bergen, och mynnar iYarlung Zangbo 315 kilometer bort.
Lhasa har ett milt klimat och en årsmedeltemperatur på åtta grader Celsius. Staden åtnjuter ungefär 3 000 soltimmar årligen, och kallas därför ibland "solstaden", eftersom detta är mer än genomsnittet. Nederbörden ligger på 500 mm om året, och det regnar främst i juli, augusti och september. Regnperioderna i sommar och höst ses allmänt som årets bästa tid, då det regnar främst under natten och är soligt under dagen.
Beroende på hur man ser på Tibets politiska status innan 1950, kunde den då ses som världens högst belägna huvudstad, istället förLa Paz iBolivia som idag innehar den titeln.
Uppmätta normala temperaturer och -nederbörd i Lhasa:[5]
Lhasa stad har en total befolkning på 521 500 invånare, varav 257 400 bor i den urbana delen, och 264 100 på landsbygden inom prefekturen.[7] Nästan hälften av befolkningen bor i distriktet Chengguan, som är den administrativa delen och innehåller den urbana delen av prefekturen, det vill säga själva staden.
Enligt folkräkningen från år 2000 var den etniska fördelningen i november 2000 enligt följande:
Större etniska grupper i Lhasa efter distrikt eller härad
Staden innehåller tre vägar omkring det heliga Johkangtemplet, som används av pilgrimer som vandrar omkring platsen av religiösa skäl. Den innersta är Nangkor, som ligger inuti templet, den i mitten är Barkor, vilken passerar genom gamla stan och omger templet och andra byggnader omkring. Den yttersta heter Lingkor och omger hela den traditionella staden. Eftersom en ny stor gata i området byggts, används Lingkor oftast inte längre av pilgrimer.
I augusti varje år hålls Shotonfestivalen, en av Tibets största traditionella festivaler som hållits sedan 600-talet.
Enligt regionens myndigheter besökte 1,1 miljoner människor Tibet år 2004. De kinesiska myndigheterna har en ambitiös plan vad gäller turism: att öka antalet besök till 10 miljoner om året år 2020. Besökarna väntas vara främst etniska kineser. Självständighetsivrare oroas över att detta kan leda till urholkning av den tibetanska kulturen, främst vad gäller renoveringar kring historiska platser, såsom exempelvis Potalapalatset som är ettvärldsarv.
SedanQingzangjärnvägen byggdes har enligt journalister huspriserna i Lhasa gått upp.[9]
Fem tåg ankommer och avgår varje dag från Lhasas järnvägsstation. Biljetterna kostar mellan 389 och 1262yuan, baserat på komfort, och resan mellanPeking och Lhasa tar 47 timmar och 28 minuter. Det går också tåg frånChengdu,Chongqing,Lanzhou,Xining,Guangzhou ochShanghai. Till att börja med orsakade de stora höjdskillnaderna hälsoproblem, men numera pumpas extra syre in genom ventilationssystemet, och personliga syrgasmasker är också tillgängliga.[10]
^Kolmaš, Josef. (1967)Tibet and Imperial China: A Survey of Sino-Tibetan Relations up to the end of the Manchu Dynasty in 1912, p. 7. Occassional paper 7. The Australian National University - Centre of Oriental Studies, Canberra.
^Bloudeau, Anne-Mari & Gyatso, Yonten. 'Lhasa, Legend and History' in Lhasa in the Seventeenth Century: The Capital of the Dalai Lamas, 2003, p. 25
^Bloudeau, Anne-Mari & Gyatso, Yonten. 'Lhasa, Legend and History' in Lhasa in the Seventeenth Century: The Capital of the Dalai Lamas, 2003, p. 38
^National Geographic Atlas of China (2007), p. 88. National Geographic, Washington, D.C.ISBN 978-1-4262-0136-3.
^Department of Population, Social, Science and Technology Statistics of the National Bureau of Statistics of China (国家统计局人口和社会科技统计司) and Department of Economic Development of the State Ethnic Affairs Commission of China (国家民族事务委员会经济发展司), eds.Tabulation on Nationalities of 2000 Population Census of China (《2000年人口普查中国民族人口资料》). 2 vols. Beijing: Nationalities Publishing House (民族出版社), 2003. (ISBN 7-105-05425-5)
.png)
