| Lennart Hyland | |
Per Oscarsson och Lennart Hyland före Oscarssons "kupp" iHylands hörna 1966. | |
| Född | Otto Lennart Hyland 24 september1919 Tranås,Säby församling,Jönköpings län,Sverige |
|---|---|
| Död | 15 mars1993 (73 år) Engelbrekts församling,Stockholm, Sverige |
| Nationalitet | Svensk |
| Yrke/uppdrag | Journalist,programledare |
| Känd för | Hylands hörna |
| Maka | Tuss Hyland (1950–1993; hans död) |
| Släktingar | Niklas Hyland (brorson) |




OttoLennart Hyland, född24 september1919 iTranås[1] iSäby församling, död15 mars1993 iEngelbrekts församling iStockholm,[2] var en svenskjournalist ochprogramledare vidSveriges Radio samtSveriges Television. Han ansågs under sin storhetstid som en nydanande och inflytelserik medarbetare inom sport och underhållning.
Hyland anställdes vidRadiotjänst den 16 mars 1945 och blev kvar vid företagets efterföljare till den 30 september 1982.[3] Han kom då närmast från en journalisttjänst vidBarometern iKalmar.[4] Han började som medarbetare på Radions aktualitetsavdelning och arbetade även ibland somhallåman, men kom snart att dela sin tid mellan underhållningsprogram och sportbevakning. I den senare genren tog han med tiden överSven Jerrings roll som ledande sportreporter och var även sportchef på radion. Bland annat bevakade han, tillsammans med Jerring,Olympiska vinterspelen 1948 iSankt Moritz ochLondon.[5]
Hyland var programledare för många publikfavoriter i både radio och TV. Hans första egna program,En släktgård från 1351, sändes den 21 januari 1945[4]. Han debuterade som programledare för underhållningsprogrammetFönsterrevyn, som sändes den 29 januari 1947. Sedan blev han programledare för en rad underhållningsprogram i både radio och TV, till exempelLördagskväll (1947–1949),Karusellen (1951–1954),Sittinitti (1954–1955),Stora famnen (1958–1959) ochHylands hörna (1961–1983). Han ledde även välgörenhetsprogram, till exempelRöda fjädern.Hylands hörna började som ettradioprogram och övergick 1962 till TV. Programmet kom att sändas i omgångar fram till 1983. Åren 1977–1980 ledde han ävenGomorron Sverige, som sändes frånGöteborg. På frågan "Vilken är den intressantaste människa du mött i en TV-studio?", svarade Hyland 1980 att det varPer Oscarsson.[6]
Få ifrågasatte Hylands kompetens som programkonstruktör och programledare, men han upplevdes av många som svår att samarbeta med, vilket hade ett samband med hans tilltagande alkoholism.[7][8]
Lennart Hyland är begravd på Tranås gamla kyrkogård.[9] En bronsskulptur över honom, skapad avTomas Qvarsebo, finns sedan 1995 i Stockholm, numera i parken tillRadiohuset. Sedan år 2000[10][11] finns också en skulptur på Hylands torg vid Ågatan i Tranås.
Lennart Hyland var son till köpmannen Otto Hyland (1893-1954) och Ingrid Maria, född Karlsson (1897-1973). Han var från 1950 gift medTuss Hyland (1927–2016), som var dotter till direktörenFredrik Nielsen och Elsa, född Johansson[12] Tuss Hyland var syster till skådespelarenGunnar Nielsen och svägerska tillClaes Leo Lagergren. Lennart Hyland har en dotter, född 1944 i ett tidigare förhållande, och två söner i äktenskapet, födda 1954 respektive 1955.[12] Han var farbror till journalistenNiklas Hyland.
Som sportkommentator är Hyland kanske mest känd för referatet av SverigesVM-guld 1962 iishockey och målet i öppen bur avNisse Nilsson i matchen motKanada iColorado Springs (Pucken glider in i mål, den gliiider in i mååål). Även hans referat frånfotbolls-VM 1958 i Sverige, där han fick sitt stora genombrott som snabbpratande sportreferent, blev mycket uppskattade. Även där levererade han ett klassiskt referat närKurre Hamrin gjorde 3-1 i semifinalen mot Västtyskland. Hyland var också den som uppfann radionsSportextra i början av 1960-talet, där man växlade mellan referat från olika pågående matcher eller tävlingar, något som exempelvisBBC anammade först i början av 1970-talet.
Ett annat historiskt referat av Hyland var när han påstod att han "skämdes som svensk" och attboxarenIngemar Johansson var en "ynklig figur" efter att denne hade blivit diskvalificerad för passivitet iOS-finalen i Helsingfors 1952.[13]
|