Brittiska överhuset (engelska:House of Lords, eller formellt:The Right Honourable the Lords Spiritual and Temporal of the United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland in Parliament assembled) är den ena avStorbritanniens parlaments tvåkamrar.
House of Lords kom till på1300-talet och har funnits nästan fortlöpande sedan dess. NamnetHouse of Lords användes inte som beteckning för överhuset förrän1544. Överhuset avskaffades1649 av den revolutionära regeringen som kom till makten underengelska inbördeskriget, men återupprättades1660.
Överhuset var en gång mer mäktigt än det folkvalda underhuset. Sedan1800-talet har dock överhusets befogenheter successivt minskat och är numera betydligt svagare än sin folkvalda kontrahent. Efter de reformer som antogs1911 och1949 kan alla lagförslag från regeringen utom finansförslag (som innefattar den årliga budgetpropositionen) som har antagits av underhuset fördröjas av överhuset i tolv månader, men inte avslås. Denna befogenhet kallassuspensivt veto inomstatsvetenskapen.
Förutom de lagstiftande funktionerna hade överhuset tidigare också rättsliga befogenheter: det utgjorde högstaappellationsdomstol för de flesta fall i Storbritannien. Överhusets rättsliga funktioner utövades inte av kammaren som helhet, utan av ett utskott med ledamöter med erfarenhet av höga juridiska ämbeten, som kalladeslaglorder (law lords). Överhuset var heller inte den enda högsta domstolen i Storbritannien. I vissa fall innehades denna roll avkronrådets rättsliga utskott. I och medConstitutional Reform Act 2005 överfördes överhusets dömande funktioner till en ny institution,Storbritanniens högsta domstol. Den 31 juli 2009 hade laglorderna sitt sista sammanträde.[3]
Laglorderna hade införts 1876 genom en ny lag som gjorde det möjligt att ge två höga jurister icke ärftliga platser i överhuset. Från 1887 fick dessa behålla sina barontitlar och platser livet ut efter att de pensionerats från domarbänken. Successivt utökades antalet laglorder till som mest tolv (från 1994). SedanLife Peerages Act 1958 antagits kunde regeringen utnämna vilken och hur många medborgare i ettsamväldesrike över 20 år fyllda, bosatta och skattebetalande i Storbritannien som helst till livstidspärer med plats överhuset – därigenom kunde kvinnor för första gången ta plats i överhuset.
Ytterligare reformer genomfördes genomHouse of Lords Act 1999, som avskaffade den automatiska ärftliga rätten för pärer att sitta i överhuset. Två ärftliga pärer,hertigen av Norfolk (med det ärftliga ämbetetearl marshal, som organiserarparlamentets öppnande samt kröningar och statsbegravningar) ochmarkisen av Cholmondeley (med ämbetetlord great chamberlain, som också har en roll vid parlamentets öppnande) behåller sina platser på grund av sina ämbeten. Av de 90 övriga som har säte i egenskap av innehavare av ärftlig pärsvärdighet är 14 valda av överhuset som helhet och 74 valda av de andra arvspärerna utifrån partigruppstillhörighet. Antalet pärer som på detta sätt kan väljas av ett parti återspeglar andelen arvspärer som tillhörde det partiet 1999. När en överhusledamot med ärftlig pärsvärdighet avlider förrättas fyllnadsval.
Yttermera reformer har övervägts men inte antagits. Bland förslagen finns att helt avskaffa det ärftliga elementet och att åtminstone hälften av ledamöterna ska vara direkt folkvalda. Den7 mars2007 röstade underhuset för att mellan 90 och 100 procent av överhusets ledamöter skulle vara folkvalda. Denna omröstning var endast rådgivande, men regeringen antydde att den skulle vidta åtgärder. Vid öppnandet av parlamentet i maj 2010, i samband med konservativa-liberaldemokratiska koalitionsregeringen Camerons tillträde, tillkännagav drottningElizabeth II i sitttrontal att hennes regering ämnar att ersätta House of Lords med ett folkvalt överhus under mandatperioden. Planerna skrinlades dock efter att motståndet inom detkonservativa partiet mot reformen visat sig vara för stort.[4]
Ledamöter av överhuset kallaslords of parliament (lorder). Till skillnad från underhuset har överhuset inget fast antal ledamöter – den 5 september 2019 hade överhuset 775 ledamöter (exklusive 21 inaktiva ledamöter).[1] Av ledamöterna är högst 26 andliga lorder (lords spiritual) och övriga världsliga lorder (lords temporal). De andliga lorderna är de bådaärkebiskoparna och de 24 främstabiskoparna iEngelska kyrkan. Andliga lorder är lords of parliament (och inte pärer) så länge som de innehar sina kyrkliga befattningar, medan världsliga lorder sitter i överhuset livet ut. Av sedvänja gesärkebiskoparna av Canterbury ochYork livstids pärsvärdighet sedan de pensionerats.
Av de nuvarande världsliga parlamentslorderna har de flesta blivit förlänade sinpärsvärdighet på livstid av monarken på förslag frånpremiärministern eller en särskild utnämningskommitté. Före 1999 års överhusreform hade de flesta som ärvt sin pärsvärdighet (cirka 700 personer) rätt att sitta i överhuset – efter reformen kan endast 92 av dem sitta i överhuset i egenskap av detta, varav 90 av de pärerna får sina platser genom internafyllnadsval, medan två höga ämbetsmän (great officers of state[5]), innehavarna av de ärftliga ämbetenaearl marshal ochlord great chamberlain,ex officio har platser i överhuset. Om övriga great officers of state (till exempellordkanslern) är överhusledamöter, så är de det i egenskap av pär.
Överhuset valde tidigare inte sin egen talman, utan det varlordkanslern som ledde kammarens arbete. Sedan 2006 väljer överhuset enLord Speaker, som ordförande, bland sina ledamöter. Sedan 1 maj 2021 ärJohn McFall, baron McFall of Alcluith Lord Speaker.
I överhusets kammare sitter lord speaker eller dennes ställföreträdare påthewoolsack, en stor röd dyna, stoppad med ull, i salens huvudända. I jämförelse med underhusets talman har överhusets ordförande få befogenheter. Vederbörande uppträder som överhusets påannonsör; till exempel tillkännager han eller hon omröstningsresultaten. Vederbörande kan dock inte bestämma vilken lord som ska få ordet eller tillrättavisa enskilda ledamöter som brutit mot överhusets regler. Sådana åtgärder kan bara överhuset självt vidta. Till skillnad från underhustalmannen som måste hålla sig politiskt neutral, kan lord speaker och dennes ställföreträdare tala för sitt respektive parti.
En annan befattning i överhuset är överhusets ledare (leader of the House of Lords), som är enpär, utsedd avpremiärministern. Överhusets ledare ansvarar för att dirigera regeringsförslagen genom överhuset. Dessutom är han medlem ikabinettet. Ledaren är också den som vanligen ger överhuset råd i ordningsfrågor; dylika råd är dock inte bindande. Premiärministern utser dessutom en ställföreträdande överhusledare som vid behov övertar överhusledarens uppgifter.
Parlamentssekreteraren (clerk of the parliaments) är överhusets chefsekreterare. Parlamentssekreteraren är emellertid inte ledamot av överhuset. Sekreteraren utses av kronan och ger ordföranden råd i ordningsfrågor, undertecknar anvisningar och officiella kommunikéer, kontrasignerar lagar och förvaltar protokollen från parlamentets bägge kamrar. Därtill ansvarar parlamentssekreteraren vid behov för arvspärernas fyllnadsval. Lord Speaker utser ställföreträdande parlamentssekreterare vilka utnämns efter att överhuset gett sitt samtycke.
Gentleman usher of the black rod är ytterligare en av överhusets befattningar. Titeln härrör från ämbetets symbol, en svart stav. Han ansvarar för ceremoniella skeenden och basar över parlamentets vaktmästare. Han kan på överhusets uppmaning undanröja störningar och oro i kammaren. Han är också överhusetsserjeant-at-arms och bistår i denna funktion lord speaker. Gentleman usher of the black rods uppgifter kan delegeras tillyeoman sher of the black rod eller biträdande serjeant-at-arms.
.svg)
.jpg)
