| Laurentius Andreæ | |
| Född | 1470 (cirka)[1] Strängnäs[2],Sverige |
|---|---|
| Död | 14 april1552[3][4] Strängnäs[5],Sverige |
| Medborgare i | Sverige |
| Sysselsättning | Översättare,teolog,bibelöversättare |
| Noterbara verk | Gustav Vasas bibel |
| Redigera Wikidata | |
Laurentius Andreæ,latinisering avLars Andersson, född på1470-talet, död14 april1552, var ensvenskpräst,ärkedjäkne iSträngnäs ochevangelisk-lutherskreformator.
Laurentius Andreæ studerade iSkara ochUppsala, där han blevbaccalaureus. Han fortsatte sedan viduniversiteten iRostock[6] ochLeipzig och vann där sinmagistergrad 1498. Troligen läste hanjuridik, eftersom han titulerade sig"med apostolisk auktoritet notarius publicus", en i Sverige ovanlig värdighet. Tre gånger besökte hanRom, sista gången år 1509, där han försökte återfåBirgittahuset, sompåven hade lagt beslag på, och bli dess föreståndare. Denna befattning tillföll dockPetrus Magni, en annan i Sverigesreformationshistoria viktig person.
Återkommen till Sverige tog Laurentius Andreæ säte idomkapitlet iSträngnäs stift och avancerade raskt, så att han vidbiskopMatthias Gregersson Lillies avrättning 1520 som ärkedjäkne ("archidiakon") i regeringshänseende var stiftets förvaltare (dekanen var vikarie i religiöst hänseende). Att han ej avKristian II eller påven befordrades till biskop, torde ytterligare ha dragit bort den nationellt sinnade mannen från dethierarkiska system, vars avigsidor han haft tillfälle att se i Rom. Laurentius tog sig an den ungediakonenOlaus Petri och fann i dennes förkunnelse en religiös grundval för en ny nationell kyrkopolitik.
Vidriksdagen i Strängnäs 1523 träffade Laurentius Andreæ den nyvaldekonungGustav Vasa, och denne fann strax i den ansedde ärkedjäknen rätte mannen att ta hand om det kyrkopolitiska problemet. Traditionen berättar, att det var Laurentius, som bekantade konungen med Olaus Petri och konungen, som insåg vilka fördelar han kunde dra av denlutherska läran var inte sen att ta dessa bådaklerker i sin tjänst, varvid han utsåg Laurentius till sin sekreterare. Med klok människokännedom lät denne alltid konungen framträda som den bestämmande, men man spårar dock "mäster Lars" bakom nästan alla kyrkopolitiska företag av betydenhet. Tack vare den personliga kännedomen omkurian i Rom kunde förhandlingarna med denna slutföras redan våren 1524, vilket innebar att Sverige tidigare än något annat land avbröt förbindelsen medpåvedömet. Likaledes har troligen Laurentius vidherredagen iVadstena 1524 satt ihop den märkliga regeringsproposition, den första i sitt slag bevarade, där åt konungen ges en regeringsmakt, som redan gick utöver medeltidens. I ett berömt brev den 21 februari 1524 tillVadstena kloster utvecklade han å konungens vägnar det protestantiska kyrkobegreppet och motiverade teologiskt silverkonfiskationerna. Bakgrunden tycks ha varit att representanter för klostret bett Laurentius försvara dess intressen. Denne försvarade statens agerande med att kyrkan utgjordes av de troendes samfund, det vill säga det kristna folket, och att kyrkans pengar var folkets pengar och att dessa borde användas till allas gemensamma bästa. Enligt Laurentius var det gudlöst att hävda, att man borde skona kyrkans pengar när fara hotade folket. I brevet rekommenderade han likaledes officiellt studiet avMartin Luthers skrifter. Han uppmanade bröderna att om de råkade ut för en främmande lära ("peregrina doctrina"), vare sig det gällde Luthers eller någon annans, alltid pröva denna mot Bibeln. Som bevis på konungens förtroende fick Laurentius 1524 den viktiga ärkedjäkneplatsen i Uppsala jämte den i Strängnäs, säte i rådet och inkomsterna frånVirmopastorat iFinland. Man kan notera att Gustav Vasas försvar av silverkonfiskationerna skedde helt utan hänvisningar till teologiska argument.
Vid Gustav Vasas kamp motlinköpingsbiskopenHans Brask,ärkebiskopen,klosterväsendet och hela detromersk-katolska kyrkosystemet 1524–1527 skymtar Laurentius bakom konungen som den försiktige, men målmedvetet agerande. Laurentius var samtidigt en av de drivande krafterna vid utgivningen 1526 avBibelnsnya testamente på svenska. Redan i den ovannämnda skrivelsen till vadstenamunkarna spårar man hans strävan att inte radikalt omstörta, utan så långt möjligt bevara kontinuiteten med det förflutna, och att ej eftertyskt mönster helt utlämna makten över kyrkan åt konungen i stället för åt påven. Om detta vittnarVästerås recess frånriksdagen i Västerås 1527, då Laurentius hade stora framgångar. År 1528 genomdrev han denbiskopsvigning, genom vilken denapostoliska successionen ("successio apostolica") bevarades åtSvenska kyrkan. Från detta år är också hans enda med säkerhet kända tryckta skrift,"En kort undervisning om trona och goda gärningar" (1528), vilken med enkla ord utvecklar denlutherska ståndpunkten. Som ärkedjäkne iärkestiftet presiderade han vidÖrebro koncilium 1529, som bildade den kyrkliga kompletteringen till Västerås riksdag; säkerligen har han här jämte Olaus Petri lett besluten, vilket bl.a. innebar att samtliga "katolska" ceremonier behölls men gavs en "evangelisk" tolkning. Denna kloka moderation framkallade dock oro bland de radikalareprotestanterna iStockholm, men också uppror av den gamla kyrkans anhängare. Örebromötet betecknar glanspunkten i Laurentius kyrkopolitiska verksamhet.
I samarbete medOlaus Petri översatte Laurentius Andreæ bibeln till svenska, den s.k.Gustav Vasas bibel, som var färdigöversatt 1541. Bibeln översattes främst frånMartin Luthers tyska bibel, och skillnaderna mellan de båda versionerna är små. Gustav Vasas Bibel kom att ha stor betydelse för den framtida svenska grammatiken och stavningen. Då bibeln var den mest lästa boken i den kristna världen vid den här tiden, och sågs som ett rättesnöre för hur en god kristen ska leva är det inte konstigt att bibeln även hade ett inflytande på den svenska stavningen och grammatiken. I Gustav Vasas bibel används till exempel för första gången bokstäverna ä och ö i svenskan, och har sedan dess blivit kvar i det svenska alfabetet. Översättningen av bibeln har ansetts vara så betydande för det svenska språket att man har satt gränsen mellanfornsvenskan ochnysvenskan vid bibelns översättning.
På 1500-talet fanns det få riktiga och officiella regler för stavning och grammatik, och varje person stavade lite som hon ville, ibland kunde stavningen t.o.m. skilja sig mellan olika dokument skrivna av samma person. Detta innebar givetvis att Laurentius Andreæ och Olaus Petri använde högst personlig stavning när de översatte bibeln, något som indirekt kom att leda till att de båda reformatorernas personliga åsikter om hur ett ord skulle stavas lade grunden för den enade svenska grammatiken.
Redan 1530 visar sig en misstämning mellan Laurentius Andreæ och konungen, där den senare började sträva efter att bestämma över kyrkan enligt tysk förebild. Gustav hade föga lust att flytta över ärkebiskopsämbetet på luthersk mark, men Laurentius segrade genom att få valet och utnämningen till stånd, även om han själv blev förbigången. Men 1531 måste han lämna sekreterarsysslan och ledningen av kyrkopolitiken; dock var han ännu kvar iriksrådet. Klyftan vidgades under 1530-talet, särskilt sedan de från utlandet härstammandekanslernConrad von Pyhy och ämbetsmannenGeorg Norman 1539 fått konungens öra. Med den förre synes Laurentius ha kommit i direkt konflikt. Efter det stormiga kyrkomötet i Uppsala 1539, där reformatorerna sökte rädda den svenska kyrkans nationella egenart och frihet, anklagades denyårsaftonen samma år förhögförräderi, och en för ändamålet särskilt tillsatt kommission dömde den 2 januari 1540 Laurentius Andreæ och Olaus Petri att med svärd avrättas. Konungen, som väl ej avsett annat än att brytareformatorernas inflytande, benådade dem snart, men Laurentius fick köpa sin frihet med nästan hela sin förmögenhet, som gick till kungliga skattkammaren. Sedan levde han i tillbakadragenhet i Strängnäs och även efter döden blev han föremål för hårda omdömen av den konung, vars kyrkopolitik han under de svåraste åren lett med lysande framgång.
Laurentius Andreæ ligger begraven på Gamla kyrkogården vidSträngnäs domkyrka.[7]
År1893 prägladeSvenska akademien enmedalj till hans minne.
|