Världskarta som visar var det latinska alfabetet används helt (mörkgrönt) eller delvis (limegrönt).
Detlatinska alfabetet är ettalfabet, ursprungligen anpassat förlatinet, som har spridits till många andraspråk, och som har blivit det vanligaste alfabetet ivärlden. Det används framförallt ivästvärlden, där mångaindoeuropeiska språk finns, och iländer som har varit västerländskakolonier. Det används även i vissa språk som har andra skriftspråk, som t.ex.japanska, där kallat ローマ字,rōmaji, ochkinesiska, där det används ipinyin. Det latinska alfabetetsnamn på latin ärabecedarium Latinum (antikt uttal: [abɛkɛ'daːrɪʊm la'tiːnʊm]) elleralphabetum Latinum (antikt uttal: [alfa'beːtʊm la'tiːnʊm]).
Det latinska alfabetet utvecklades ur detetruskiska alfabetet (det gamla italiska alfabetet) som i sin tur utvecklades ur deteuboiaskagrekiska alfabetet. Antalet bokstäver var ursprungligen 21:
Fornlatinska alfabetet
A
B
C
D
E
F
Z
H
I
K
L
M
N
O
P
Q
R
S
T
V
X
BokstavenC var en västlig variant av dengrekiska bokstavenΓ (gamma), men den användes både för att beteckna ett g-ljud och ett k-ljud, kanske som en påverkan av detetruskiska språket, som saknade g-ljud. BokstavenZ var överflödig för att skriva latin och byttes på 200-talet f.Kr ut mot den nya bokstavenG, ettC med ett litet horisontellt streck. BokstavenK användes mycket sparsamt, och förekom nästan enbart i egennamn.
Efterromarnas erövring avGrekland la man tillY och återtogZ för att skriva grekiska lånord. Klassiskt latin hade därför 23 bokstäver:
Duenosinskriften från början av 500-talet f.Kr. är ett av de äldsta exemplen på fornlatinsk skrift.
Dessa bokstäver var i längden tröttsamma att skriva, och därför utvecklades med tiden en kursiv handskrift som gav upphov till våra dagarsgemener. Man textade helt enkelt det som ansågs viktigt och kursiverade resten.
I germanska språk finns v-ljud som saknas i det klassiska latinet. På 600-talet, när anglosaxarna övergick från runor till latinsk skrift bibehöll man runan ƿwynn för detta ljud. Senare övergick man till att skriva VV, vilket under medeltiden blev W. Att man i vissa språk kallar W för dubbelt V (svenska, franska) medan i andra kallar den dubbelt U (engelska) visar att man vid denna tid inte skiljde mellan V och U. Den raka formen V användes i början av ord, medan den runda formen U användes i mitten eller slutet, oberoende av uttalet. Den tidigaste kända uppdelningen i två olika bokstäver kommer från gotiskt alfabet från 1386 där V kommer före U. Under 1500-talet kom V att representera ettkonsonantljud och U ettvokalljud, precis som det gör idag.[1]
På liknande sätt användes formerna J och I i början resp slutet av ord oberoende av uttalet, men på 1500-talet komJ att representera konsonantljudet ochI vokalljudet.
Så kom det moderna latinska alfabetet att bestå av 26 bokstäver:
Det latinska alfabetet används i ett 100-tal språk. En del språk som modern engelska använder inga andra bokstäver än de 26 grundtecknen, medan många språk som använder latinska alfabetet har ytterligare tecken. I en del språk, till exempel i svenska, räknas modifieringarna som riktiga bokstäver, även om de var modifieringar från början. Det vanligaste synsättet är att de är modifieringar, kalladediakritiska tecken. Dessa modifieringar faller i kategorierna: liten symbol ovanför, till exempel som iÅ,Ä,Á,Â,Ã,Ā,Ă, liten symbol under, till exempel som iĄ,Ç, streck över, till exempelØ,Ł,Ŧ, och hopskrivning, till exempel iÆ,IJ,Œ ochß. Några få omaka tecken förekommer, till exempelÞ ochȝ.
Till skillnad från klassiskt latin där det var upp till författaren att texta resp använda skrivstil har de moderna språken fasta regler för när versaler och gemener skall användas.
Många språk har anpassat det latinska alfabetet på olika sätt, till exempel genom användning avdiakritiska tecken, inklusiveaccent ochomljudstecken. Dessa tar vanligen sitt ursprung i vanliga latinska bokstäver som modifierats, somä elleræ, medan till exempelthorn som används iisländska stammar frånen runa.
Omljudstecknets ursprung finns troligen i ett gotiskt handskrivet e vars huvuddel består av två parallella streck. Ett sådant e skrivet ovanför en bokstav reducerades snart till två streck, och när dessa förkortades, blev det till två prickar. Faktiskt kan man hitta en rad exempel i både gotisk och latinsk skrift, där omljuden angivs genom ett regelrätt e over omljudsvokalen. På svenska betraktas numera "ä" som en egen bokstav, medan den på tyska fortfarande ses som en variant av "a".
Det tyskaomljudstecknet kan också ersättas av ett e efter omljudsvokalen. Om man inte har en möjlighet att skriva ä på en skrivmaskin, kan man istället skriva ae. Under1970- och1980-talet var det vanligt att tyska skrivmaskiner endast innehöll den engelska/amerikanska teckenuppsättningen, A-Z och a-z (och vissa specialtecken), medan danska skrivmaskiner fick tecknen [\]{|} ersatta med ÆØÅæøå (i denna ordning).
Liksom med U och V har det förr i tiden inte varit någon skillnad mellan "I" och "J" i romarnas kvarlevande inskrifter på latin, och användningen av "j" i latinska ord är sällsynt, men förekommer.
I den tryckta gotiska skriften skiljs inte mellanI ochJ som stora bokstäver, så när man i tryck såg ett namn somI. C. Iacobsen, kunde man inte med säkerhet veta om det första I:et stod för I eller J, så man sa "I.C. Jacobsen", även om han kanske hetteJens Christian. I nutiden har författarenJens Peter Jacobsen varit känd somI. P. Jacobsen, och flera andra exempel kan nämnas.
Inominformationsteknik utgör sortering ett problem, då speciella tecken kan sorteras på olika sätt. Till exempel finns svenska å, ä och ö som nr 229, 228 och 246 iLatin-1 ochUnicode och i fel ordning även i "svenskaASCII". Eftersom varje land har sin egen standard för sortering får svenska programmerare göra ett särskilt arbete, eftersom det inte automatiskt blir rätt. Användningen av landsunika kodningar med korrekt sortering kan göra det lättare för programmerare, men de har i sig gett stora problem, eftersom importerade programvaror inte stött dem. Framväxten avUnicode ger mindre problem i framtiden, efter hand som programvaror stödjer det.
IUnicode finns för närvarande stöd för 1241 olika latinska tecken, ungefär hälften versaler och hälften gemener, medan ISO-Latin-1 har stöd för 114 st, vilket räcker för alla större västeuropeiska språk (om man i franska accepterar oe för œ).
När man i internationell korrespondens förr ville uttryckaå,ä,ö,ü elleré och inte kunde räkna med att dessa tecken kunde hanteras av mottagaren, transkriberades de somaa,ae,oe,ue respe. Det är fortfarande vanligt om avsändaren inte har svenskt tangentbord och inte vet hur man skapar å, ä, ö, ü på annat sätt. Det anses dock inte som acceptabel svenska, utan får bara göras i nödfall.
