Latinsering av namn avser den översättning av namn, speciellt på personer, tilllatin som var allmänt förekommande bland de högre och bildade klasserna frånmedeltiden[1] till1700-talet. Anledningen till detta var att det internationella språket under denna period var latin, och, då det man skrev ofta avfattades på latin, så angav man sitt namn "på samma språk" - samtidigt som det även var en statusmarkering. Under 1700-talet togfranskan över som dominerande språk och latiniseringen av namn avklingade därmed.[2]
Latinisering skall inte blandas samman medromanisering, att skriva ett namn eller ord som skrivs med ett annat alfabettranslittererat till detlatinska alfabetet.
Bland latiniserade förnamnsformer märks exempelvis:[4]
Inom botaniken latiniseras namn påsläkten härledda från personnamn i den mening att de ges en feminin ändelse (exempelAdansonia frånMichel Adanson,Didierea frånAlfred Grandidier)[5], medan artnamn härledda från personnamn, länder eller platser ges antingen en genitivändelse (exempelgrandidieri,saharae) eller en adjektivändelse (exempelclusianus efterCarolus Clusius – som i sin tur är en latinsering av Charles L'Escluse, som levde 1526–1609 då latinisering av själva personnamnet var bruklig –suecicus[6],gotlandica)[7].