Landsknekten (efter tyskansLandsknecht) var en till fots kämpandelegosoldat under1400- och1500-talen. De skapades ursprungligen av dentysk-romerske kejsaren men kom dessutom att brukas av många andra europeiska furstar i allehanda krig. Landsknektarna gjorde sig kända för god stridsduglighet men även för de extravaganta kläder de bar.
Landsknektarna var ofta av tysk härkomst och deras primära vapen var den långapiken. De använde sig dock även avhillebarder, handeldvapen och olika sorterssvärd (av vilka de mest iögonfallande förmodligen var de väldiga tvåhandssvärd, tyskaBidenhänder, vissa välbetalda landsknektar bar).
Landsknektarna uppstod som ett slags reaktion mot de utländskalegosoldater som verkade iTyskland och uteslutande användes av furstar och städer för krigstjänst till fots. Legosoldaternas berömda taktik överfördes till de tyska fotknektarna. KejsarMaximilian I utkämpade alla sina krig med landsknektar och utbredde på så sätt denna institution överallt i Europa. Han hadeflamländska landsknektar att tacka för segern islaget vid Guinegate (1479).[1] Detta gav Maximilian anledning att även inom riket i större skala försöka värva landets egna undersåtar så att han kunde utnyttja nationens krigiska resurser för sina intressen och göra sig själv oberoende av utlandet. För att höja landsknektarnas anseende upptog Maximilian gärnaadelsmän, särskilt från sina arvland, ifotfolksfänikorna. Men bland dem som tagit värvning gjordes inte längre någon skillnad – vägen stod för alla i lika mån öppen till högre befälsgrader.[1]
Avlöningen var ganska hög, och dessutom lockade hoppet om byte. Tyska landsknektar tog så småningom anställning hos andra makter och kämpade på alla slagfält i Europa. De blev dock med tiden mer svårhanterliga, började plundra på egen hand och gjorde inte sällan öppet uppror omsolden någon gång uteblev. De blev på så sätt enlandsplåga för de länder som de genomtågade.[2]
Sin höjdpunkt nådde landsknektsinstitutionen under striderna i Italien vid början av 1500-talet fram tillRoms skövling och den berömdaste landsknektsöverstens,Georg von Frundsbergs, död.[3] En annan berömd landsknektsledare var Konrad von Boyneburg.
I Sverige kom sedermera landsknektar att användas i gruvorna, sebergsknekt.
Värvningen sköttes avkaptener som var och en ansvarade för att göra sin fänika till en styrka av 400–600 man. Ett antal fänikor sammanfördes till ettregemente med enöverste som kommendant och bestod var för sig av spjutbärare,hellebardiärer och skyttar. Till kaptenens stab hörde hanslöjtnant eller ställföreträdare,fänriken, samtfältväbeln. Till överstens stab hörde enSchultheiss, enOberstwachtmeister samtkvartermästaren ochprofossen. De lägre befälsposterna tillsattes genom knektarnas eget val. Knektarna satt även till doms över sina kamrater.[1]
Vid strid formerade sig skyttarna som förtrupp (verlorener Haufen), de övriga som huvudtrupp (heller Haufen). l den senare bildades första ledet av de bäst rustade, spjutbärande knektarna. Därpå följde ett led beväpnat med svärd och till detta anslöt sig hellebardiärerna, medan de övriga spjuten bildade fyrhörningens ytterkanter.[3]
Landsknektarnas dräkt var redan från början pittoresk och färgrik, men inte luxuös utan bekväm och åtsittande. Under senare hälften av 1500-talet gick dock denna enkelhet förlorad och dräkten blev allt brokigare och extravagantare.[3]
.jpg)
