Långhuset är denbyggnadstyp som framför alla andra förknippas med nordiskforntid. I stora delar av Nordeuropa var den allmän frånneolitikum till början avmedeltiden.
Långhuset byggdes med ett antalpålrader – dels längs långsidorna och gavlarna, delsbärande pålar inuti huset. Olikatakstolskonstruktioner avlöste varandra. Det långa inre rummet kunde uppta hela husets längd eller delas av i olika avdelningar.
Långhus gjorde verkligen skäl för namnet – upp till 30 meter långa eller mer var ingen ovanlighet. Större långhus kunde vara så stora som 50 meter, men även exempel på uppemot 80 meter långa hus finns iNorge.
Karaktäristiskt för långhuset ärvindögat, rökgångens öppning ovanför gaveln, som lånat sitt namn till ordet för fönster i såväl gaeliskan (fuinneog),norskan (vindu (bokmål),vindauga (nynorska)),danskan (vindue) somengelskan (window). Huset hade alltså eneldstad i mitten av huset, utan skorsten. Istället leddes röken ut genom vindögat med hjälp avsjälvdrag.
I detta hus bodde vanligen en hel gårds befolkning, bonden med familj och lite släkt, kanske några fler. I de äldre långhusen bodde djur och människor under samma tak. Senare började man avdela husen i rum med olika funktioner. Mot slutet av järnåldern började man använda långhusen till annat än endast boende. Exempelvis tycks man använt långhus som en typ av garnisonsförläggningar i exempelvisBirkaborgen, ochTrelleborgen iSlagelse.
De tidigaste långhusen man känner till byggdes under neolitisk tid för c:a 7000 år sedan, troligen av de första jordbrukarna i Europa. De första exemplen hittar man iCentraleuropa och sätts i samband med denbandkeramiska kulturen. De arkeologiska fynden har visat att det finns en i regelmässighet i utförande och byggnadssätt, som långsamt och under en längre tidsperiod brett ut sig till övriga delar av Europa.
Huslängderna varierade från 12 till 40 meter. Bredden var c:a 7 meter. Den högagaveln ellervalmtaket stöttades av fem rader av stora träpålar. Som fundament för de pilflätade[förtydliga] ytterväggarna har man haft en större nedgrävdträstock.
För de flesta fyndplatser har man noterat att huset inte haft några fönster, och att endast en av sidorna haft en ingång.
Underjärnåldern blev långhusen mer avancerade i utförandet. Bland annat började kortsidorna ofta smalnas av, vilket gjorde att husen fick en mer smäcker form. Höjden på husen tycks också ha ökat.
De största svenska långhusen från järnåldern har hittats iSkrävsta i Botkyrka kommun (51 x 8 meter)[1],Gamla Uppsala (50 x 12,5 meter)[2], iAska iHagebyhöga socken i Östergötland (47,5 x 14 meter)[3] och iYtterby (tidigare kallat Yttre Kongahälla) i Bohuslän (48 x 10 meter)[4], samt Österhög i Sjogerstads socken i Västergötland[5](50x7m).
Andra exempel är den påÅland funna hallen om 40 x 12 meter.[6] och denvendeltida hallbyggnaden om 40 x 10 meter iStröja iKvillinge socken, Östergötland. Den senare uppfördes cirka år 450 och ärÖstergötlands äldsta hallbyggnad frånfolkvandringstiden.[7]
Forskare har frågat sig varför långhusen, efter en 5000-årig tradition, övergavs och vid början avmedeltiden ersattes medtimrade hus.[8]
Wikimedia Commons har media som rörLånghus (byggnad).