Krukmakeri på SkansenEn krukmakare drejar med en fotdriven drejskiva.
Krukmakeri kan både beteckna tillverkning av krukor och andra föremål avlera, samt den verkstad där detta görs.[1] En person som arbetar med krukmakeri kallas för krukmakare. Krukmakarendrejar krukor, fat och andra föremål på en drejskiva.
Efter torkning bränns leran och bildar då ett nytt material:keramik, efter grekiskankeramos, som betyder bränd lera. Keramik kan bland annat delas in ilergods ochstengods. Lergods bränns vid runt 1 000°C och stengods vid runt 1 250°C. Traditionellt arbetade krukmakaren med lergods, leran bröts i närheten av krukmakeriet och produktionen var till största del bruksgods.
Endrejskiva.En krukmakare drejar, centrerar och gör botten i en lerklös på en elektrisk drejskiva.
Den äldsta och mest ursprungliga metoden att tillverka krukor – ofta kalladringtekniken – är att göra långa smala lerkorvar som läggs på varv på varv, där varje ny lerkorv trycks fast vid den tidigare. Ringtekniken har brukats på de äldsta fynd av keramik man funnit, och används fortfarande idag, bland annat avshipibofolket iPeru.[1] Flera olika tekniker för att trycka fast lervarven finns.
Drejskivan uppfanns redan i detantika Egypten omkring 3000 f.Kr. Den spred sig dock ganska långsamt, för den är inte nödvändig för småskalig lerkärlstillverkning. Till Norden och Sverige kom drejskivan först under tidig medeltid. På andra håll i världen, bland annat i Afrika, har metoden använts in i modern tid.[källa behövs] I Amerika förekom inte heller drejning före européernas ankomst.[1]
En drejskiva består av två runda skivor, monterade på en lodrät axel. Krukmakaren roterar den undre skivan med foten, som sätter den övre skivan i rörelse där sedan leran bearbetas. Det finns även drejskivor som drivs av till exempelelmotorer ochvattenhjul.
Det finns även en rad olika tekniker för bränning och efterbearbetning av lerkärlen.Glasering är en av de vanligare efterbehandlingarna för modernare lerkärl.Glasyr i egentlig mening, genom att upphetta sand till extremt höga temperaturer kunde man även tidigare få sandkornen i leran att förglasas och därmed skapa en sorts glasyr. Sådan glasyr framställdes första gången i Kina under 600-talet. Araberna lyckades oberoende av den kinesiska tekniken att utveckla glasyren omkring år 1000. Under tidig medeltid spred den sig till Europa.
Obränd keramik har bland annat använts till lagringskärl, såsom försäd och liknande varor. Bränd keramik har istället använts till bland annat vattenbehållare och kokkärl.[1]
Antikens greker utvecklade tidigt en stor skicklighet i att tillverka bruksföremål i keramik. De tillverkade många typer av speciella vaser;amforan användes för att lagra och transporteraolja,kratern användes för att blandavin,kryddor ochvatten,lekyten var formad som en flaska och användes för offergåvor.
