Krom är ettmetallisktgrundämne som ofta används ilegeringar och är näst efterkol (diamant) ochbor det hårdaste grundämnet. När krommetall exponeras för luft bildas ett tuntoxidskikt som skyddar resten av metallen.
Den tyske kemistenJohann Gottlob Lehmann blev 1761 professor iSankt Petersburg, och analyserade 1766 ett stycke blykromspat från en gruva iJekaterinburg. Han analyserade stycket och upptäckte att det måste innehålla bly, men antog att det rörde sig om bly mineraliserat med seleniumspat och järnpartiklar, men omkom 1767 i en olycka och hann aldrig fullfölja sina undersökningar.Peter Simon Pallas reste vid samma tid på uppdrag av Katarina den Stora genom Sibirien, och beskrev bland annat att man i Beresoffgruvorna som öppnats 1752 påträffat ett märkligt rött blymineral, som tidigare varit okänt. Då mineralet pulveriserades fick man ett vackert gult pulver, som Pallas föreslog kunde användas inom måleri. I slutet av 1700-talet var mineralet,kromgult redan eftertraktat som färg.[12]
Louis Nicolas Vauquelin hade analyserat ett stycke av malmen, och funnit att den bestod av blyperoxid, järn och aluminium. KemistenJohann Jakob Bindheim rapporterade dock samtidigt att mineralet skulle innehålla molybdensyra, nickel, kobolt, järn och koppar. Vauquelin ville då slutligt avgöra frågan och upprepade sin analys. När han kokade mineralet med kaliumkarbonat fick han en vitt fällning av blykarbonat och en gul lösning innehållande kaliumsalt. Denna lösning av en vackert röd fällning då Vauquelin tillsatte kvicksilversaltlösning och en guld vid tillsats av blysaltlösning. Syran vari den nya metallen ingick var röd, men lösningen blev grön då den reducerades med tennklorid. Året därpå lyckades han isolera den nya metallen. Efter att ha avlägsnat blyet genom fällning med saltsyra avdunstade han filtratet och erhöll som återstoddikromtrioxid. Denna lade han i en träkolsdegel placerade i en stor lerdegel fylld med pulveriserat träkol. Efter en halvtimmes intensiv upphettning och följande avsvalning fann han degeln fylld med ett nätverk av grå, sammanflätade metallnålar.[12]
Sitt namn fick ämnet på grund av de starka färgerna hos dess kemiska föreningar. Metoden att framställa krom genom rostning avkromit medsoda upptäcktes kort därefter, men det var först sedanHenri Moissan 1893 framställt krom i en elektrisk ugn genom reaktion mellan dikromtrioxid och kol ochHans Goldschmidt 1898 utförtaluminotermisk reduktion av dikromtrioxid som en storskalig kromutvinning kunde starta.[13]
Krom används istål för att göra ståletrostfritt ellerhårt. Det används också som prydnad på till exempel bilar. Det har också börjat användas som lack på bilar. Olika kromföreningar kan användas sompigment i glasyrer och färger. Krom används också i olikakatalysatorer. Krom används även förgarvning av läder.
I kombination medsvavelsyra används olika kromatsalter till exempelammoniumtrikromat till att dubbelbinda en syreatom till ett derivat etc, (oxidation).
Krom framställs ur mineraletkromit, FeCr2O4. Två olika metoder används vid kromframställning: vid den alkaliska lakningsprocessen upphettas kromit medsoda i luft, varvidnatriumkromat bildas, vilket reduceras till krom(III)oxid, vilket i sin tur reduceras medaluminium ellerkoks till krom.[14]
Vid sur lakning reduceras kromit med koks till ferrokrom, vilket behandlas medsaltsyra, varvid järnet löses upp och rent krom kvarstår.[14]
^J.H. Downing, P.D. Deeley, R. Fichte:Chromium and Chromium Alloys in Ullmann's Encyclopedia of Industrial Chemistry, 2005 Wiley-VCH Verlag GmbH & Co. KGaA, Weinheim,doi:10.1002/14356007.a07_043.
^Yiming Zhang, Julian R. G. Evans, Shoufeng Yang:Corrected Values for Boiling Points and Enthalpies of Vaporization of Elements in Handbooks. In:Journal of Chemical & Engineering Data. 56, 2011, S. 328–337,doi:10.1021/je1011086.
^Harry H. Binder:Lexikon der chemischen Elemente, S. Hirzel Verlag, Stuttgart 1999,ISBN 3-7776-0736-3.
^Ludwig Bergmann, Clemens Schaefer, Rainer Kassing:Lehrbuch der Experimentalphysik, Band 6: Festkörper. 2. Auflage, Walter de Gruyter, 2005,ISBN 978-3-11-017485-4, S. 361.
^ [ab]A. F. Holleman, E. Wiberg, N. Wiberg: Lehrbuch der Anorganischen Chemie, 102:a uppl. de Gruyter, Berlin 2007,ISBN 978-3-11-017770-1, s. 1566.
^Fawcett, Eric (1988). ”Spin-density-wave antiferromagnetism in chromium”. Reviews of Modern Physics 60: sid. 209.doi:10.1103/RevModPhys.60.209.
^Weast, Robert C. (ed. in chief):CRC Handbook of Chemistry and Physics. CRC (Chemical Rubber Publishing Company), Boca Raton 1990. Seiten E-129 bis E-145.ISBN 0-8493-0470-9. De angivna värdena har här räknats om enligtSI.
