Korkåpa, i äldre texter iblandkorkappa (medeltidslatinpluviale, avlatinetspluvia, ['plu:via], regn, syftande på regnkappa), är ettliturgiskt plagg. Det är ofta påkostat och ornamenterat.
Korkåpan utvecklades från just en regnkappa till ett liturgiskt plagg på 1000-talet. Sedan äldre medeltid har den varit ett praktplagg av sammet eller siden, någon gång av enklare material, och ofta rikt broderad över hela ytan. Formen har alltid varit halvcirkelformig. Kåpan knäpps över bröstet med en bred klaff, ofta prydd med dyrbara spännen, ibland av jättedimensioner. Den tidigare kapuschongen, ursprungligen avsedd att dras över huvudet, miste sin funktion och hade på 1200-talet krympt till en liten trekantig lapp kalladclipeus, sköld. Senare blev den åter större och var under medeltidens slut och 1500-talet rikt broderad, ofta med figurbroderi. Skölden avslutas ofta med en hängande kula eller tofs. Längs kåpans raka framkant löper nästan alltid ett brett bräm, ornerat i likhet med skölden.[1]
Det används såväl inomRomersk-katolska kyrkan som i vissa reformerade traditioner. ISvenska kyrkan har korkåpan efter reformationen mestadels kommit att ses som ettbiskopligt plagg[2], men används nu ibland av vanliga präster tillsammans med alba eller röcklin vid högmässa, högtidliga gudstjänster, dop, begravning och vigsel.[3]