Koret är den delen av enkristenkyrka däraltaret finns. I regel är det denostligaste, ofta särskilt markerade delen av kyrkan.
Koret är ofta smalare och lägre än den övriga kyrkokroppen, med en valvbåge däremellan som kallas korbåge eller triumfbåge, särskilt om där hänger etttriumfkrucifix. Korets golv är ofta upphöjt. Ofta avslutas koret i en halvcirkelformadabsid däraltaret står. Valvbågen mellan kor och absid kallas tribunbåge. I vissa stora, äldre kyrkor sträcker sig koret inte ända till kyrkans väggar utan omges av enkoromgång.
Ikatolska ochanglikanska kyrkor syftar ordet kor mer på den del av kyrkan där det fanns sittplatser för präster och för kör i form avkorstolar; själva altarrummet i en romersk-katolsk kyrka kallas sanktuarium.Korskrank och andra varianter av fysiskt avskiljande kyrkans heligaste del från lekmännens del av kyrkan hör också mer hemma inom äldre katolicism, och finns ibland kvar i protestantiska kyrkor. I kyrkor byggda under 1900-talets senare hälft finns inte den markeringen eller uppdelningen kvar.[1] Koret i äldre kyrkor kan hakortorn. Den enda svenska kyrka där medeltida korstolar finns kvar, om än inte på den ursprungliga platsen, ärLunds domkyrka.
Ordet har sitt ursprung i attkören ursprungligen hade sina sittplatser i denna del av kyrkan. Koret var före reformationen förbehålletordensgemenskaperna ellerprästerskapet undertidegärdsgudstjänsterna.
Beroende på vilket kristet samfund det gäller, och när i historien, kan koret varasynonymt med presbyteriet, den del av kyrkan som är reserverad förprästerskapet. Ifornkristen tid var dettaabsiden, senare i regel hela koret (med korstolar) avskilt frånförsamlingsdelen genom ettkorskrank eller iortodoxa kyrkor genom enikonostas. I deortodoxa kyrkorna kallas koret förbema.[2]
Wikimedia Commons har media som rörKor.