Det svenska ordet härstammar ifrånfornlågtyskanskunst, med koppling till verbet förkunna.[2] Detengelska ordet för konst –art – härstammar istället ifrånlatinetsars, vilket ungefär betyder 'arrangemang' eller 'arrangera'.[3]
I slutet avmedeltiden betecknades alla mer etableradehantverk förkonster, och de var större konst ju mer krävande de var. Ett väl utarbetat och egenartat verk kalladeskonststycke (tyska:Kunststück[a]).[1]
Det dröjde till in på 1700-talet innan konst började definiera summan av ett antal uttrycksformer, därbildkonst,arkitektur ochkonsthantverk – men ävenmusik,opera,teater,dans ochlitteratur – ingick. Samtidigt förutsatte definitionen en viss sorts nyskapande. Ettkonstverk i betydelsen bildkonst är alltid ettfysiskt föremål.[1]
Det avgörande värdet i ett konstverk är inte själva föremålet som föremål. Konstvärdet kommer sig av egenskaperna som antingen är kopplade till konstnärens avsikt eller som kan ge en viss upplevelse hos konstkonsumenten.[1]
Idag används oftast begreppet i anknytning till vad som på 1700-talet började benämnas somde sköna konsterna[1] (jämför ocksåde fria konsterna). Dessa omfattar bland annatbildkonst,arkitektur,konsthantverk,skulptur, dans ochmusik, det vill säga skapande verksamhet som syftar till emotionella eller expressiva uttryck – eller resultatet av en sådan verksamhet. Konsten hade då tappat sin praktiska funktion[1] utan handlade allt mer om känsla och estetik.
Denna användning av begreppet är en utveckling ifrånantikens tanke omde sju fria konsterna (på latinseptem artes liberales) vilka var akademiska ämnen som exempelvisgrammatik ochretorik men även musik. Konsten var då starkt förknippat med ett hantverk. Utifrån detta perspektiv omfattade begreppet konst även senare mer handfasta företeelser somingenjörskonst ellerstridskonst. I samma anda som den senare användningen brukas begreppet exempelvis fortfarande förcirkuskonster ochkampsport som på engelska kallasmartial arts.
Med konst avses oftakonstverken och deras kvaliteter. När man i stället talar omkonstarter ellerkonstens arter är det de kreativa aktiviteter som ligger bakom dessa verk som avhandlas. Denna artikel handlar alltså i första hand omkunnandet – den inomdisciplinära kunskapen – och, som en följd därav, blir det snararekonstnärernas perspektiv som dominerar än publikens eller konstkritikernas; det är snarare traditionellt kunnande än historieskrivning och bildförståelse som beskrivs.
”
Konst blir det som konstvärldens aktörer kallar konst och ”godkänner” som konst genom att skriva om den eller ställa ut den.
En helt vardaglig sak som någon som gått en konstutbildning visar på ett galleri, medan samma sak som ställs ut hemma i garaget av vem som helst inte blir konst.
„
–Nils Forsberg Konstkritiker / Expressen 16 juli 2014.
Många av dagens konstuttryck är dock gränsöverskridande till sin natur och kan därför inte lätt placeras i dessa kategorier. Två tydliga exempel ärperformance ochljudkonst, som båda i viss mån härstammar ur ettkonceptuellt förhållningssätt till flera av dessa underkategorier.
Denna artikel är en del i serienkonst som består av följande delar:
Begreppet "konst" har haft olika betydelser under olikaepoker. Tolkningen och användningen av begreppet skiftar heller inte bara över tid, utan också mellan individer och kulturer.
IantikensGrekland fanns inget konstbegrepp i dagens mening.[1] Hos dem stod konstbegreppet för praktiskt kunnande, satt i kontrast till teoretiska kunskaper. Termen för detta vartechne (τεχνη), det vill säga kunnande, teknik.
Konst var sådant som man lärde sig genom praktisk utövning eller genom praktisk utövning, teoretisk kunskap däremot krävde inget utövande – hade man förstått hade man vetandet. Man skilde också på sådana aktiviteter som resulterade i verkliga ting och sådana som producerade bilder av ting. Ända fram till1700-talet kallades sådant avbildande för just konst.
ISverige introducerades begreppet i dennaklassiska betydelse först undermedeltiden då allt kvalificerathantverk betraktades som "konster", vilket också vanligen innebar att de importerades frånTyskland.
Under 1700-talet, i och medupplysningen, fick konstbegreppet gradvis en ny innebörd. Innan dess bedömde man konstverk efter deras överensstämmelse med naturen – konstverket lyftes upp från hantverkets domän och kom att allt mer piedestalsättas. Ävenkonstnärens roll utvecklades från hantverkarens till "geniets"; frånskråets kollektiv till den fria individens. Nu omtalades även själva konstobjekten som konst, inte bara kunnandet.Estetik som självständigfilosofisk disciplin växte fram, och diskussionen om vad somegentligen är konst inleddes.
1900-taletspostmodernism förkastade idén om att konsten skulle ha ett egenvärde eller "inre kärna och mening". Detta har förändrat synen på konstens "äkthet" och frågan om "god" och "dålig" konst. En endadefinition av konstbegreppet anses allmänt inte längre möjlig att åstadkomma, åtminstone inte utifrån estetiska kriterier ellerkonstverken själva. Ett samtida konstbegrepp är det så kalladeinstitutionella konstbegreppet, som bygger påcirkelargumentet, att det som konstvärlden behandlar och benämner som konst är konst. I dagligt språkbruk tenderar frågan "är det här konst?" snarare betyda "är dettabra[1] konst?".
”
Idag handlar konstnärlig kvalitet om att synas i medierna. Liksom att ha rätt socialt kontaktnät. Verket i sig är av underordnad betydelse.
Det fruktbara förhållningssättet är istället att först göra en noggrann beskrivning av konstens villkor. Och därefter se ens möjligheter som konstnär.
Dessa discipliner brukar fokusera på sådana aktiviteter som traditionellt betraktas som konst. Enprogrammerares,ingenjörs ellerkocks aktiviteter studeras sällan inom estetik eller konstvetenskap.
