Den här artikeln handlar om kommunism somideologi, rörelse och samhällsstadium. För information om tillämpning av socialism och kommunism i till exempel deforna öststaterna, seRealsocialism.
Symbolenhammaren och skäran har använts av flera kommunistiska organisationer.
Kommunism (frånfranskan:communisme och ytterst avlatin:communis, gemensam) är en grupp närbesläktade idéer om attproduktionsmedel i ett samhälle är gemensamt ägda och därsociala klasser, pengar, samt staten inte längre finns.[1] Inommarxismen är det också benämningen på det tillstånd i samhällsutvecklingen där klasserna och staten upplösts och produktionsresultatet fördelas åt alla efter behov. Enligt marxismen har historien behövt gå igenom olika stadier, varvidkapitalismen,slavsamhället ochfeodalismen är några av dessa stadier.
Tidiga tankar om ett samhälle grundat på egendomsgemenskap kan skönjas hos bland andraPlaton, vissa kristna tänkare,Mazdak ochThomas More såväl som hos deutopiska socialisterna. I Platons dialogStaten förordades ett samhälle med gemensamt ägande. Platon hävdade dock att köpmännen och hantverkare liksom tidigare skulle arbeta för vinnings skull, varför dialogen Staten inte har mycket gemensamt med de senare kommunistiska teorierna.[4]
I bokenUtopia från 1516 beskriver Thomas More ön Utopia med idealsamhället utan privat egendom, där folk får vad de vill efter behov. Försök att realisera sådana tankar är dock mera sällsynta. Ett exempel är dock den så kallade Jesuitstaten i Paraguay 1610–1758, där man utvecklade en långtgående egendomsgemenskap. Det är dock först i och medfranska revolutionen som man kan tala om några verkliga kommunistiska rörelser.François-Noël Babeuf framträdde under 1790-talet med idéer om egendomsutjämning.[4]
I början av 1800-talet kom utopiska socialister somCharles Fourier,Étienne Cabet,Henri de Saint-Simon med flera att spela en viktig roll. Flera mer eller mindre misslyckade försök gjordes att skapa små självständiga kommunistiska samhällen, ett av de mer kända försöken varNew Harmony som grundades 1825.[4] En omfattande emigration förekom från Frankrike till denna och andra liknande kolonier i USA under 1840-talet, men kom snart av sig. Vid mitten av 1800-talet var ännu gränserna mellan socialism och kommunism flytande. Ofta sågs socialism som de intellektuellas ideologi, medan kommunismen sågs som arbetarnas ideologi. En viktig organisation för den internationella kommunismen blevBund der Gerechten, vilken 1847 bytte namn tillBund der Kommunisten, samtidigt som Marx och Engels fick uppdraget att skriva de nya stadgarna.[5]
Den tyske teoretikernKarl Marx och hans kollegaFriedrich Engels kom under andra hälften av 1800-talet att bli de viktigaste tänkarna inom modern kommunistisk teori. De bröt med utopismen och formulerade en ideologi som de döpte tillvetenskaplig socialism, vilken kom att beskrivas iDet kommunistiska manifestet (1848), det historiskt viktigaste dokumentet för den ideologiska utformningen av kommunismen.
Revolutionerna 1848-49 blev ett misslyckande för försöken till kommunistiska maktövertaganden. Marx och Engels kom att tolka detta som att arbetarklassen måste organiseras och skolas ideologiskt för att en revolution skulle komma att lyckas. Detta ledde till grundandet avFörsta internationalen 1864.[5]
Under andra hälften av 1800-talet blev begreppet kommunism ovanligare bland socialistiska grupperingar, och de flesta nybildade partier eller organisationer kom att kalla sig socialistiska eller socialdemokratiska. Så även det Engels och Marx närstående tyska arbetarpartiet. Bland Marxisterna var dock vanligt att man kallade sig kommunister. Bland annat skrev Engels i partiets nya partiprogram 1894 att partiet "inte bara är allmänt socialistiskt, utan direkt kommunistiskt". Med detta menade Engels att partiet syftade till att ta kontroll över statsmakten.[5]
I skriftenKritik av Gothaprogrammet från 1875 talade Marx om det framtida kommunistiska samhället. Han såg samhällsutvecklingen som en utveckling i två stadier. I det första stadiet krävs samma prestation av alla människor medan i det andra stadiet kommer produktionen "av var och en efter förmåga, till var och en efter behov". Dessa två stadier kom sedan Lenin att beteckna det "socialistiska" respektive det "kommunistiska" stadiet. Lenins "socialism" och Marx "kommunismens första fas" är dock inte identiska.
Lenin influerades dock tydligt av MarxKritik av Gothaprogrammet när han skapade och var den som snabbt kom att lägga beslag på begreppet kommunism. Med grundandet avTredje internationalen 1919 kom kommunism att bli liktydigt med partier som stödde revolutionen i Ryssland.[5]
Den marxistiskt kommunistiska idétraditionen kan grovt delas in i två grenar: leninistisk marxism och icke-leninistiskmarxism.Leninismen är en ideologi grundad på den ryske revolutionärenLenins tolkning och utveckling av Marx tankar. Efter Lenins död inleddes en maktkamp inomkommunistpartiet mellan främstLev Trotskij ochJosef Stalin som hade olika syn på vilken vägSovjetunionen borde välja. Stalin gick segrande ur striden och den ideologi han förespråkade brukar benämnasmarxism-leninism (av dess motståndare ofta "stalinism") medan Trotskijs idéer kallastrotskism.
Marxism-leninismen blev snart också den officiella benämningen påkominterns ideologi och den anammades snart av kommunistpartier världen över. Medan Marx betonade att "arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk" ansåg Lenin att det kommunistiska partiet skulle ha en ledande roll i samhällsutvecklingen. Partiets funktionärer skulle visserligen väljas demokratiskt, men när de väl valts var varje partimedlem skyldig att följa de beslut som partiet fattade, en princip som kalladesdemokratisk centralism. Partiets funktionärer skulle enligt Lenin ses som arbetarklassens "avantgarde", det vill säga en förtrupp i revolutionen, något som kom att bli normerande för övriga kommunistiska partier.
Den här artikeln eller avsnittetanses geotillbörlig vikt åt vissa frågeställningar. Artikeln bör redovisa alla relevanta ochverifierbara synpunkter i proportion till deras relevans.(2025-08) Motivering:En oproportionerligt stor del av avsnittet bygger på källor som mycket tydligt är motståndare till kommunism och marxism-leninism. Motsvarande finns inte som bygger på välvilligt eller neutralt inställda källor. Hjälp gärna Wikipedia med attåtgärda problemet om du kan, eller diskutera saken pådiskussionssidan. Ta inte bort mallen förränkonsensus uppnåtts.
Det har påpekats, att det hos marxist-leninister redan före oktoberrevolutionen[förtydliga] fanns en underförstådd förintelsetanke i tolkningen av begreppet klasskamp, något som exemplifierats av ett samtal mellan Lenins kommande chef förTjekan,Felix Dzerzjinskij ochmensjevikledaren Abramovitj, där Dzerzjinskij överväger möjligheten att inte bara förtrycka utan att förinta klassfienden.[7] Den senare inställningen gerZinovjev, ordföranden försovjeten iPetrograd och förKommunistiska internationalen, i september 1918 offentligt uttryck för, när han menar att ”vi måste förinta 10 av Rysslands 100 miljoner invånare”.[7]Richard Pipes menar att detta uttalande var detsamma som en dödsdom över 10 miljoner människor[8] och hävdar vidare att Lenin såg politik som krigföring och en krigföring vars mål inte var att besegra fienden utan att förinta den.[9] Konkreta order och maningar från den högsta politiska ledningen kom också att ha en eliminatorisk innebörd[10] och till exempel från Trotskij utgick en order om att förinta en hel social etnisk grupp, donkosackerna.[11] Omsatt i praktik kom denna politik inte bara att leda till ett outsägligt lidande i Sovjetunionen. Den kom också att noteras av nazister, bland annatAlfred Rosenberg, som samtidigt som han fördömde, vad han uppfattade som ett ”förintande av den ryska nationella intelligentian”, redan under det tidiga 20-talet noterade politikens ”ändamålsenlighet”.[12]
Ur marxism-leninismen växte det iKina fram en ideologi baserad påMao Zedongs tankar, i Väst kalladmaoism. Till skillnad från marxismen menade Mao att revolutionen i Kina borde byggas på bondebefolkningen och inte på det (i Kina försvinnande lilla) stadsproletariatet. Maoismen har senare främst fått fotfäste itredje världen.
Den icke-leninistiska marxismen, då främst representerad avråds- och vänsterkommunistiska grupper, växte fram inom kommunistpartiernas vänsteroppositioner efter1917. Rådskommunismen var starkast i Tyskland och Nederländerna och bland dess mest framträdande tänkare kan räknasRosa Luxemburg,Anton Pannekoek ochPaul Mattick. Man betonade arbetarklassensspontanitet och självständiga kamp, tog avstånd från staten och arbete inom fackföreningar och trodde på en organisationsform grundad påarbetarråd. Vänsterkommunismen är en snarlik idéströmning som främst fick fotfäste i Italien. Vänsterkommunisterna betonade att kapitalismens vara eller icke vara inte var en fråga om vem som ägde produktionsmedlen utan om arbetet och värdet härskade över de ekonomiska relationerna. Man förde därför fram vikten av att upphäva marknaden, lönearbetet och varuformen. Man tog inte heller avstånd från partitanken även om man skiljer sig från bolsjevikernas partiteori. Bland vänsterkommunismens främsta tänkare kan bland andra räknasAmadeo Bordiga. Vänsterkommunismen och rådskommunismen har varit en viktig influens för moderna anarkister,autonomister, den moderna ultravänstern och grupper somsituationisterna.
Under första hälften av 1800-talet användessocialism och kommunism nästan som synonymer där socialismen ofta sågs som en idé för de intellektuella medan kommunism sågs som en lära för arbetarna. Under 1800-talets andra hälft blev ordet kommunism ovanligare och de flesta nybildade arbetarpartier med kommunistiska idéer kallade sig oftast socialistiska eller socialdemokratiska, så till exempel det tyska socialdemokratiska partiet som stod Marx och Engels nära. Först efteroktoberrevolutionen iRyssland 1917 började flera organisationer kalla sig kommunistiska igen. I och medtredje internationalen (komintern, 1919–43) kom skillnaden mellan kommunism och socialism/socialdemokrati att ligga i hur vägen till det klasslösa samhället skulle te sig. Socialister/socialdemokrater kom att förorda icke-våld och fredliga reformer, medan kommunister förordade samhällsförändringar med hjälp av klasskamp och väpnad revolution.
Hos Marx och Engels användes begreppen som synonymer utan urskiljning, men enligtLenin var socialism och kommunism två olika stadier i samhällsutvecklingen: ”Den vetenskapliga skillnaden mellan socialism och kommunism består endast i att det första ordet betecknar det första stadiet av det nya samhälle, som växer fram ur kapitalismen, det andra ordet det högre, påföljande stadiet, av detsamma.”[13]
Definitionerna har dock inte varit entydiga, Svensk uppslagsbok såg 1933 kommunism som en sorts socialism som starkare betonade egendomsgemenskapen och den offentliga regleringen av den enskildes privatliv än övrig socialism.[14]
Karl Marx ansåg att staten skulle upphöra att existera i det kommunistiska samhället"så snart det kan bli tal om frihet, upphör staten som sådan att finnas till"[15], och det kommunistiska samhället Marx föreställde sig var således per definition ett statslöst samhälle. Han ansåg dock att staten kunde spela en roll i utvecklingen av kommunismen, iDet kommunistiska manifestet skriver Marx och Engels att staten är ett verktyg för klassförtryck, under kapitalismen använder borgarklassen staten för att förtrycka de arbetande klasserna, men vid ett revolutionärt maktövertagande skulle istället arbetarklassen kunna använda staten för att bekämpa kapitalismen. När arbetarklassen tog över staten skulle borgarklassens diktatur upphöra, och proletariatets diktatur ta vid. I manifestet listar de också ett antal åtgärder som en sådan stat omedelbart borde åta efter en revolution[16]. Efter att ha studerat händelseförloppet under Pariskommunen justerade dock Marx och Engels sin uppfattning och i förordet till 1872 års tyska utgåva av manifestet skriver de att arbetarklassen inte bara kan ta över det gamla statsmaskineriet och använda det till sina egna syften, och pekar på manifestets lista av åtgärder som föråldrade[17].
Enligt Engels mister staten sin funktion först när samhällsklasserna är upplösta och den kommer då att "dö ut"[18]. Därefter kan ett kommunistiskt samhälle som innebär ett stats- och klasslöst samhälle uppstå. Lenin upprepade sedan denna uppfattning iStaten och revolutionen. När Sovjetunionens bildades uppgavs i dess statsförfattning att unionen var en övergångsfas, vars mål var att upprätta socialismen, där det varken skulle finnas klassklyftor eller statsmakt[19]. Enligt Lenin hade Sovjetunionen inte uppnått kommunismen, och inte heller det han betecknade som dess förstadium - socialismen. Istället menade han att beteckningenSocialistisk sovjetrepublik (SSR) skulle förstås som att republikernasträvade mot socialism, utan att ännu nått dit[20]. Efter att Stalin kommit till makten menade ledningarna för Sovjetunionen, och för de övriga länderna i Östblocket, att dessa stater var socialistiska som ett steg för att i framtiden uppnå kommunismen i världen.
"Allt fast och beständigt förflyktigas"[21] skrev Marx och Engels iDet kommunistiska manifestet. Vad de försökte visa i sina verk var just att, och hur, kapitalismen är ett historiskt övergående samhällssystem med ett logiskt slut, precis som föregående samhällssystem ehuru med ett mycket annorlunda slut. De försökte även visa på den potential som de ansåg existerade i arbetarklassens kamp, och hur denna potential skulle kunna manifestera sig själv i en revolutionär övergång från kapitalism till kommunism.
Enligt revolutionära kommunister kan inte kapitalismens problem reformeras bort. Det går att skapa drägligare livsvillkor och ökat välstånd under kapitalismen, men den grundläggande klassmotsättningen och alienationen består, och därmed arbetarklassens intresse av att göra uppror.
Exakt hur det kommunistiska samhället skall se ut, tycker många kommunister inte att det är värt att spekulera kring. Det är inte upp till dem att besluta om vilken form det kommunistiska samhället skall anta; det betraktas som "ideologiskt dravel" eller, för att använda Marx klassiskaallegori, som att "skriva ut […] recept för framtidens soppkök".[22] Den franske vänsterkommunistenGilles Dauvé skriver: "kommunismen är inte ett program som man omsätter i praktiken eller får andra att omsätta i praktiken, utan ensocial rörelse". Här definieras kommunismen alltså bara som negationen till detta samhälle och dess positiva definition kan bara historien visa, ingen självutnämnd världsförbättrare.
Östblocket eller öststaterna var en benämning påSovjetunionen och desssatellitstater underkalla kriget. Till östblocket brukade man räknaWarszawapaktens medlemmar. Öststaterna är en något snävare beteckning, och omfattar normalt bara de länder i östblocket som låg i Öst- och Centraleuropa.[förtydliga]
Karta över kommunismens spridning – stater som styrs av partier vilka benämner/benämnde sig som kommunistiska.
1920- och 1930-talet
1940- och 1950-talet
1960- och 1970-talet
Kina räknades till östblocket så länge landet var allierat med Sovjetunionen, men efter brytningen mellan de kommunistiska regimerna i de båda länderna brukade man inte längre räkna in Kina i begreppet. Somliga ville även räkna inSFR Jugoslavien i östblocket på grund av att även det hade en kommunistisk regim, men efterhand som landet intog en allt mer oberoende roll i relationen till Sovjetunionen och dess satellitstater sågs det vanligen som enalliansfri stat.
Vissa kommentatorer har hävdat att Östblocket inte var kommunistiskt utanstatskapitalistiskt.[24] Man citerar ibland Lenins egna ord om behovet av att införa statskapitalism i Ryssland: "While the revolution in Germany is slow in "coming forth," our task is to study the state capitalism of the Germans, to spareno effort in copying it and not shrink from adoptingdictatorial methods to hasten the copying of it."[25][neutralitet ifrågasatt]
Det här avsnittetinnehåller inaktuella uppgifter och behöver uppdateras.(2022-08) Hjälp gärna Wikipedia att åtgärda problemet genom attredigera artikeln eller diskutera saken pådiskussionssidan.
Ett av Västeuropas största kommunistiska partier fanns iItalien,Partito Comunista Italiano. De nådde sin höjdpunkt i parlamentsvalet1976 då de fick stöd av 34,4% av rösterna. I början på 1970-talet gick de i spetsen föreurokommunismen där de tillsammans med det franska (Parti communiste français) deklarerade att man tog avstånd frånproletariatets diktatur och inte längre stödde Sovjetunionen som förebild. Man godtog därmedparlamentarisk demokrati som styrelseform. Liknande deklarationer hade redan tidigare gjorts av de spanska ochkatalanska kommunistpartierna.
År 1917 splittrades den svenskaarbetarrörelsen när vänsteropposition i detsocialdemokratiska arbetarepartiet bildadeSveriges socialdemokratiska vänsterparti, dit majoriteten av ungdomsförbundets medlemmar anslöt sig.1921 antogs namnetSveriges kommunistiska parti, som skulle komma att representera den svenska kommunismen. År1929 kom den största splittringen i partiets historia dåKarl Kilbom och större delen av medlemmarna uteslöts av Komintern, och flera medlemmar lämnade partiet. Karl Kilbom bildade tillsammans medNils Flyg ett egetSKP det så kalladesocialistiska partiet. Sverige hade nu ett SKP iKomintern och ett utanför. DetSKP som stod utanför komintern kom att vara verksamt fram till år 1948 då det upplöstes, dessförinnan hade partiet blivitnazistiskt år1943. Det kvarvarande SKP bytte 1967 namn till Vänsterpartiet Kommunisterna. Detta namn hade det sedan till 1990 då "Kommunisterna" ströks och det nya namnet blevVänsterpartiet.
Kommunisternas största valframgång var närSKP fick 10,3 % iandrakammarvalet 1944, samt 11,2 % i kommunalvalet1946. Kommunisterna hade även stort inflytande i de svenskafackförbunden med styrelsemajoritet i flera fackavdelningar.
I dagens[när?] Sverige representeras kommunism av uttalade mindre kommunistpartier somKommunistiska Partiet ochSveriges Kommunistiska Parti som har en marxist-leninistisk ideologisk politik. Även om vänsterpartiet 1990 till namnet upphörde vara kommunistiskt fortsatte flera medlemmarna i partiets ledning att kalla sig kommunister fram till 2005, och även därefter uttalade sig trogna de kommunistiska idéerna.
Det här avsnittet ansesinte vara skrivet ur enneutral synvinkel.(2025-08) Motivering:Eftersom kommunism inte är någonting enhetligt eller väldefinierat så kan det finnas kritik på en mängd olika sätt, från inom och utanför den i bredare mening socialistiska rörelsen. Jag anser att avsnittet ska strykas. Se eventuelltdiskussionssidan för mer information. Ta inte bort mallen förränkonsensus uppnåtts.
Kritik mot kommunism har kommit från många olika håll. Den har inkluderat flera aspekter, från exempelvis, religiösa gruppers invändningar mot kommunismens uttaladeateism och besuttnas invändningar mot att deras produktionsmedel ska konfiskeras av samhället, tillsocialdemokraters mot förment odemokratiska arbetsmetoder. Andra menar att kommunism inte går ihop medde mänskliga rättigheterna[26] och avsaknaden av mänskliga rättigheter bidrog till kommunismens fall.[27][28] Kommunismen sägs inskränka också den personliga integriteten.
Kritiker har också pekat på de brott som kommunistpartier i maktställning begått (till exempel iSovjetunionen,Kampuchea (Kambodja) underRöda khmererna,Östtyskland,Kina ochNordkorea) mot befolkningen i de egna staterna, samt kommunistpartiernas i övriga länder försvar av dessa brott. Brotten som åsyftas är bland annatfolkmord, varom information finns i artiklarna om staterna i fråga. Kritiken som riktats mot kommunistiska stater (som ibland kallas realsocialistiska stater eftersom det kommunistiska samhället är statslöst) kommer från både politisk höger och vänster.[källa behövs]
^Larsson, Reidar (2006). Politiska ideologier i vår tid (7., [utök. och rev.] uppl.). Lund: Studentlitteratur. sid. 58.Libris10054027.ISBN 91-44-03956-5
^Nationalencyklopedins artikelkommunism som skriver "Lenin, den moderna kommunismens grundare."
^Boglind, Anders; Eliaeson, Sven; Månson, Per (2014). Kapital, rationalitet och social sammanhållning (7:e upplagan). Lund: Studentlitteratur.
^ [ab]Conquest, Robert (1986) (på engelska). The harvest of sorrow: Soviet collectivization and the terror-famine. New York: Oxford University Press. sid. 24.Libris4609277.ISBN 0-19-504054-6
^Conquest, Robert (1986) (på engelska). The harvest of sorrow: Soviet collectivization and the terror-famine. New York: Oxford University Press. sid. 50-51.Libris4609277.ISBN 0-19-504054-6
^Kellogg, Michael (2005) (på engelska). The Russian roots of Nazism: white émigrés and the making of National Socialism, 1917–1945. New studies in European history. Cambridge, U.K.: Cambridge University Press. sid. 238, 278.Libris9580028.ISBN 0-521-84512-2
^Vladimir Lenin:Valda verk i två band, Band II, del 2,Det stora initiativet, Moskva 1956, sid. 227.
^ [abcdef]Communism – MSN Encarta - "Today, single-party communist states are rare, existing only in China, Cuba, Laos, North Korea, and Vietnam".
^Se exempelvisChomsky, Noam; Mitchell Peter R., Schoeffel John (2002) (på engelska). Understanding power: the indispensable Chomsky. New York: New Press. sid. 282-282.Libris6363699.ISBN 1-56584-703-2 (hft)
^Lenin, Vladimir Ilʹič (1968) (på engelska). "Left-wing" childishness and the petty-bourgeois mentality (1. pr.). Moscow: Progress Publishers.Libris10332608
^Thomas, Daniel C. (2001) (på engelska). The Helsinki effect: international norms, human rights, and the demise of communism. Princeton, N.J.: Princeton University Press.Libris8294580.ISBN 0-691-04858-4 (inb.)
.svg)
