 | Den här artikeln har källhänvisningar, men eftersom det saknasfotnoter är det svårt att avgöra vilken uppgift som är hämtad var.(2020-08) Hjälp gärna till med attredigera artikeln, eller diskutera saken pådiskussionssidan. |
Kolbein unge Arnorsson (Kolbeinn ungi Arnórsson), född år 1208, död den 22 juli 1245, var hövding ochgodordsman iSkagafjorden på norraIsland. Han var huvudman förasbirningarna; den mäktigaste ätten på nordlandet vidSturlungatidens början. Hans far var Arnor Tumason, bror till skaldenKolbein Tumason, och modern hetteÁsdís (ellerAldís)Sigmundardóttir och kom frånValþjófsstaðir. Arnor Tumason dog iNorge år 1221 och sonen Kolbein blev därför i unga år ättens hövding. Han bodde iVíðimýri och senare iFlugumýri. År 1228 ingick han äktenskap medSnorre Sturlassons dotter Hallbera, men blev senare omgift med Helga, dotter till Sämund Jonsson (Sæmundr Jónsson) på Oddi. Det var strategiska äktenskap med syfte att bygga upp allianser under ofredstiden. Kolbein fick inga egna barn.
Kolbein unge bekämpade biskop Gudmund Arason, liksom fadern Arnor och farbrodern Kolbein tidigare hade gjort. Redan år 1218 hade emellertid Gudmund förlorat större delen av sitt politiska inflytande. Ett försök av biskopen att återfå något av sin makt avvärjdes då Kolbein år 1229 placerade honom i ett slagshusarrest på biskopsgården iHólar. Kolbeins främsta fiender var nusturlungarna. Sedan Sturla Sighvatsson påbörjat sin maktutvidgning slöt Kolbein ochGissur Torvaldsson (avHaukdœla-ätten) förbund mot honom och besegrade honom slutligen islaget vid Örlygsstad (Örlygsstaðir) den 21 augusti 1238. Både Sturla och fadernSighvat Sturlasson dräptes i slaget och Kolbein var nu allenarådande i nordlandsfjärdingen.
År 1242 återvände emellertid Sturlas bror,Tord (Þórðr) kakali, från Norge och visade snart goda ledaregenskaper. Tord samlade anhängare i västlandet, och trots att hans egna styrkor var underlägsna Kolbeins, lyckades han skickligt hålla sig undan. Kolbein gjorde dock ständiga härjningar i väster, och för att råda bot på detta sökte Tord på sommaren gå till offensiv mot nordlandet från sjösidan. I slaget iHunafloen (Húnaflói) den 25 juni 1244 — det endasjöslag som utkämpats med enbart islänningar på båda sidorna — blev han emellertid tillbakaslagen av Kolbein, som hade fler och större skepp och mer än dubbelt så mycket manskap. Tord lyckades dock rädda sig undan, men förföljdes av Kolbein som på nytt förhärjadeVästfjordarna (Vestfirðir), där han tog eller förstörde alla skepp han fann.
Kolbein misslyckades dock att gripa Tord, och den vintern blev han sjuk och avled på gården iFlugumýri påMaria Magdalena dag (22 juli) år 1245. Han begravdes framför kyrkporten i Hólar vid farbrodern Kolbein Tumasons sida. Följande år var det också slut med asbirningarnas makt. Islaget vidHaugsnes (ett näs söder omFlugumýri i Skagafjorden) den 19 april 1246, ledBrand Kolbeinsson, asbirningarnas nye hövding, ett avgörande nederlag och dödades själv i kampen. Detta var det blodigaste slag som utkämpats på Island, med cirka 110 stupade, vilket troligen motsvarar var tionde av de stridande.
| |||||||||||||||||||
