Det tyska namnet Kobalt användes undermedeltiden för vissa malmer som inte gav metaller, utan endast giftiga ångor vid reduktion. De ansågs vara förtrollade av bergtroll, så kalladekobolder,[9] ett väsen man förr trodde bodde i underjorden och kunde påverka malmen i gruvor.[10]
Den svenske kemistenGeorg Brandt isolerade kobolt på 1730-talet och visade att det är kobolt som ger den blå färgen ismalt, detpigment som länge använts bland annat för att blåfärga glas och glasyr. Tidigare trodde man att det kom frånvismut.
Det är ovanligt med koboltförgiftningar, men förekommer vid exponering av högre doser. Flera system i kroppen kan då påverkas, däribland hjärta och lungor.[11] Kobolt kan även vara cancerframkallande vid hög exponering.[12][13]
Kobolt förekommer i olikalegeringar för att ge ökad brottstyrka, motstånd motsyreangrepp eller av dess magnetiska egenskaper. En vanlig legering är magnetiskaalnico som bland annat används tillmagnet förmikrofoner ochhögtalare.
Kobolt används ofta ilitiumjonbatterier, uppladdningsbara batterier därlitiumkoboltoxid är vanligt som aktivt material i den positiva polen.[14] Inte minst den ökande tillverkningen avelbilar bidrar till en allt större efterfrågan på kobolt, och billigare alternativ söks.[15][16]
Isotopen kobolt-60 är en kraftig strålkälla (gammastrålning) som kan användas för cancerbehandling, sterilisering av sjukhusutrustning och livsmedel, materialprovning med mera. Denna isotop kan framställas genom att bestråla "normalt" stabilt kobolt-59 med neutroner. Traditionellt har detta skett i forskningsreaktorer, men på grund av en åldrande flotta av dessa har det på senare tid (2010) även börjat utföras som en sidoprocess i kraftproducerande reaktorer.[19] Särskilda behållare med kobolt-59 förs in i härden, och kan efter en viss tid tas ut och tömmas på omvandlat kobolt-60.
Processen att stabilt kobolt-59 omvandlas till radioaktivt kobolt-60 sker även oönskat i kärnkraftverk, då fragment av kobolthaltiga komponenter (till exempel ventilers glidytor) kan nötas av eller kemiskt lösas ut och följa med in i reaktorn. Framförallt förkokvattenreaktorer (BWR) har detta visat sig kunna bli en dominerande källa till stråldoser till personal, och stora ansträngningar har gjorts för att hitta ersättningsmaterial med lägre halter av kobolt, samt att anpassa kemi-parametrar i processen för att minska upplösning och transport av kobolt.[20]
Halveringstiden för kobolt-60 är cirka 5 år, vilket gör att stråldosen redan efter några decennier minskat till bråkdelar av den ursprungliga och ger helt försumbara dosbidrag i längre tidsperspektiv.
Kobolt används i flerapigment, däriblandkoboltblått. Fram till 1900-talet var kobolts största användningsområde framställning avsmalt, ett blått pigment för såväl målningsfärger som för glas och keramik.[21]
Vitaminet B12 har fått sitt namnkobalamin efter kobolt som utgör en central atom i dess sammansättning.[10] Vitamin B12 är nödvändigt för kroppens produktion avröda blodkroppar och bildandet avmyelin som bidrar tillnervsystemets funktion.
Teoretiskt kan kobolt tillsättas kärnvapen för att utöka den radioaktiva verkan. I en sådan så kalladkoboltbomb utsätts kobolt vid detonation för strålning som gör detradioaktivt med långhalveringstid.
^J.D. Donaldson, D. Beyersmann:Cobalt and Cobalt Compounds in Ullmann's Encyclopedia of Industrial Chemistry, 2005 Wiley-VCH Verlag GmbH & Co. KGaA, Weinheim,doi:10.1002/14356007.a07_281.pub2.
^Yiming Zhang, Julian R. G. Evans, Shoufeng Yang:Corrected Values for Boiling Points and Enthalpies of Vaporization of Elements in Handbooks. I:Journal of Chemical & Engineering Data. 56, 2011, S. 328–337,doi:10.1021/je1011086.
^Harry H. Binder:Lexikon der chemischen Elemente, S. Hirzel Verlag, Stuttgart 1999,ISBN 3-7776-0736-3.
^Ludwig Bergmann, Clemens Schaefer, Rainer Kassing:Lehrbuch der Experimentalphysik, Band 6: Festkörper. 2. Auflage, Walter de Gruyter, 2005,ISBN 978-3-11-017485-4, S. 361.
^Greenwood, Norman N.; Earnshaw, Alan (1997). Chemistry of the Elements (2nd). Butterworth-Heinemann. sid. 1117–1119.ISBN 0-08-037941-9
^Enghag, Per (1998). Jordens grundämnen och deras upptäckt, del 1. Några viktiga teknikmetaller. Stockholm: Industrilitteratur. sid. 218–230.ISBN 91-7548-511-7
^"Kobolt", Nordisk familjebok, tredje upplagan, band 11, spalt 928, 1929
