Ettkloster (frånlatinetsclaustrum, "inhägnat område") är ettbyggnadskomplex avsett som bostad för en grupp personer som valt att leva avskilt från detsekulära (världsliga) samhället, för att kunna ägna sitt liv och arbete åtreligiösa ändamål eller religionsutövning enligt ett särskiltregelverk. De flesta klosterområden har en inre del som inte får beträdas av utomstående utan särskilt tillstånd, i kristen kontext ofta kalladklausuren efter det latinska grundordet.
Buddhismens grundläggande organisatoriska enhet är klostret (sangha) som utgör en kärna, till vilken lekmannautövare kan knytas på ett sätt som liknar kristnatertiärmedlemmars elleroblaters knytning till ett kloster eller en orden. Buddhistklostrens uppkomst är svår att datera, men existerar sedan buddhismens uppkomst – på grund av dateringssvårigheter vid en tidpunkt infallande allra senast ca 400 f.Kr.[förtydliga].
Sydasiatiska buddhistkloster följer klosterregelnsthaviravadavinaya, vars nunne-gren dog ut för många århundraden sedan.[när?] Leksystrar under mindre stränga löften existerar dock även inom denna gren av buddhismen. InomTheravada-buddhismen är det vanligt att lekmannaungdomar lever under klosterlöften under några veckors tid innan de fortsätter med högre studier eller gifter sig.
IJapan finns både munkkloster och nunnekloster, som antingen är organiserade efter kinesiskt mönster eller följerbodhisattvalöftena. I den sistnämnda gruppen träningsföreskrifter ingår inte löftet att förbli ogift, och det finns därför i Japan, den från andra buddhistiska riktningar avvikande, seden att knyta gifta tempelföreståndare till kloster.
Inledningsvis vardaoismen inte organiserad i kloster, men med början iLingbao-daoismen på 400-talet influerades daoister av den kinesiska buddhismens klosterorganisation.Quanzhen- ellerLongmen-daoismen har vidarefört denna organisation, och dess högkvarterVita molnens kloster existerar (efter några decenniers stängning under 1950 till 1970) ännu i Beijing.[källa behövs]
Undermedeltiden slöt sig västerländska kloster samman iklosterordnar fristående frånstiften. Förebilden var klostret iMonte Cassino, enligt traditionen grundat år 529 avBenedikt av Nursia. De för bevarandet avantikens kultur och lärdom så viktigaklosterskolorna, uppstod i benediktinklostren, och sådana bildades också avdominikaner ochfranciskaner. I första hand hade dessa skolor till uppgift att utbilda nya generationers munkar och nunnor.
Under en mellantid under senantiken och tidig medeltid växte antalet handledningar med vägledande föreskrifter – så kalladeklosterregler – hastigt, i tanken att varje kloster eller kapitel skulle ha sin egen klosterregel. Några av dessa klosterregler innehöll mycket stränga föreskrifter, det gäller till exempel flera klosterregler som tillämpades påIrland, iBritannien ochGallien. När Benedikt av Nursia skrevbenediktinregeln, var det i syfte att finna en medelväg mellan stränghet och släpphänthet, och hans klosterregel används även inom cisterciensorden, kartusianorden och trappistorden.
Den algeriske biskopenAugustinus av Hippo (354–430) levde med sin domkyrkas prästerskap i ett kapitel underegendomsgemenskap och icelibat, och författade ett brev med anvisningar till enkommunitet med kvinnor. Detta brev bearbetades tidigt tillDen helige Augustinus regel (ellerAugustinerregeln), och kom främst att användas av präster som slöt sig samman i kommuniteter (kapitel). Medlemmarna av sådana kapitel kallas förreguljärkaniker (i syfte att skilja dem från domkyrkopräster som inte lever i kommuniteter – så kalladesekulärkaniker). Varje kapitel eller orden försåg med tiden Augustinus regel (som är mycket kort och odetaljerad) med sina egna sedvanor och kommentarer (konstitutioner). Augustinus regel följs av augustinereremiter, dominikaner, birgittiner och skolsystrar.
I takt med att klosterväsendet växte började reglerna också innehålla beskrivningar av organisation ochhierarkier, för att reglera hur bildandet av nya kloster går till, vem som leder klostret och vilket ansvarsförhållande det finns mellan de olika klostren. I ett självständigt kloster kallas föreståndarenabbot om det är en man, ochabbedissa om det är en kvinna. Ett sådant kloster kallas då förabbedi. Ett dotterkloster som lyder under en abbot leds av enprior ellerpriorinna, och kan då kallas förpriorat. Organisationen skiljer sig åt mellan de olika ordnarna, varför begreppen ibland kan vara svårtydda.
Under ett par århundraden i slutet av medeltiden var det förbjudet ivästkyrkorna att författa nya klosterregler. Franciskanerregeln var den sista som godkändes innan förbudet trädde i kraft.
Iöstkyrkorna harBasileios den stores klosterregel varit inflytelserik, men i östkyrkliga kloster balanseras klosterregeln av två andra auktoritativa faktorer: Dels det så kalladetypikon som liknar västkyrkornas klosterkonstitutioner (men som inte ska förväxlas med enliturgihandbok med samma titel), och dels den muntliga kunskap i vägledning som gamla erfarna munkar och nunnor tillskrivs.
Reformationen tog i allmänhet avstånd från klosterväsendet, vilket vanligen innebar att statenkonfiskerade klostrens egendomar i de reformerade länderna. Den inflytelserike lutherske teologenPhilipp Melanchthon intog en försonligare inställning till klosterinstitutionen, och under hans inflytande omorganiserades ett antal nunnekloster tillevangelisk-lutherskajungfrustift. Många av dessa tyska lutherska jungfrustift ödelades undertrettioåriga kriget. Numera finns det dock åter kloster och kommuniteter ievangeliska kyrkor, men fortfarande i ganska liten skala.
I allt kristet klosterliv utgörtidegärden (tidebönen) stommen för dygnet. Ett antal bönegudstjänster firas under dagens lopp, huvudsakligen bestående av recitation avPsaltaren. Antalet tideböner var fram till nyligen åtta till antalet, menprim, den korta bönegudstjänsten omkring klockan sju på morgonen, avskaffades av denromersk-katolska kyrkan på 1960-talet, och det blev från och med 1971 vanligt att slå samman förmiddagens och eftermiddagens tre korta tideböner till en enda – något längre – "bön under dagen" (diurnum). Tidebönenmatutin, som tidigare hölls på natten eller i gryningen, omvandlades 1971 till en "läsningsgudstjänst" som kan firas vid valfri tidpunkt. Inom kongregationer inriktade på sjukvård, socialarbete och undervisning användes länge en förkortad tidegärd inriktad påjungfru Maria och Jesu födelse (Vår Frus tider ellerLilla mariaofficiet), men sedan 1970-talet är det brukligt att dessa kongregationer i stället ber två eller tre av de vanliga tidebönerna. Den romersk-katolska kyrkans reformer påverkade bland annat ävenanglikanska kommuniteter i skiftande utsträckning. Antalet tideböner per dygn kan numera variera mellan olika kloster och kommuniteter, men två, tre, fyra, fem, sju eller åtta kan förekomma beroende påritus och lokal sedvana.
De kloster som har tillgång till präst firareukaristi (nattvard) dagligen.
En vanligt förekommande sedvana är att iaktta fullständig tystnad ("den stora tystnaden") från den sista kvällsgudstjänstens slut till den första morgongudstjänstens början, och att inte samtala förrän efter frukost. Under dygnets övriga delar kan nivån av tystlåtenhet/pratsamhet variera avsevärt mellan olika kloster och ordnar. Trappister är till exempel kända för att vara tysta en stor del av dygnet.
Benediktinkloster och dess dotterordnar (cistercienser, kartusianer, trappister) är ofta inriktade på jordbruk, bryggeri eller hantverk. Kartusianer är kända för att tillverka likörenchartreuse, och trappister är kända för att brygga öl.
Sådana ordnar som inte är klosterordnar i strikt mening kan ofta vara intellektuellt eller pastoralt inriktade i sitt dagliga arbete. Det är vanligt förekommande att jesuiter har en eller två doktorsexamina var, och även dominikaner har en långvarig tradition av akademisk forskning.
Dekongregationer som växte fram från 1500-talets slut, och som är organiserade ikonvent, är ofta inriktade på sjukvård, socialarbete, undervisning eller församlingsvård. Den på 1900-talet grundade kongregationen Jesu små bröder och systrar är ofta inriktad på industriarbete.
Kloster och andra kommuniteter är inte alltid inrymda i byggnader som från början har byggts för ändamålet. I Bayern, Schweiz och Österrike förekommer exempelvis sedan århundraden att kloster är inrymda i herrgårdar eller slott donerade av vänligt inställda högreståndspersoner. Kommuniteter i Sverige kan vara inhysta i före detta ålderdomshem eller skolor, i villor ellerkollektivhus.
Klosterbyggnader som ritats för ändamålet brukar emellertid vara utformade med vissa vanligt förekommande komponenter. Kloster där man inte får prata har ofta ettparlatorium, ett samtalsrum där det är tillåtet att prata. Ettatrium med omgivandekorsgång brukar vara en traditionell komponent i planlösningen.Refektorium är det traditionella namnet på en klostermatsal.
I början av 1500-talet fanns det cirka 50 kloster i Sverige innan kronans övertagande av den katolska kyrkans egendomar, även kallad "reduktionen". Vid KungGustav Vasas död 1560 fanns det bara fem kvar.[2]
