Enkastratsångare är en manligsångare, vilken som barnkastrerats för att förhindramålbrottets inträde.
Kastratsångaren hade en manslungvolym och en gossesalt- ellersopranröst, vilket i kombination med den rigorösa sångträningen, som inleddes redan i barndomen, skapade en dittills oanad vokal virtuositet. Kastratsångarnasregister ochtessitura var oftast avsevärt större än icke-kastrerade sångares.
En sidoeffekt av kastreringen var att sångarna fick en säregen kroppsform: kroppslängd över medel, långa fingrar och tår, smala armar och överkropp samt att höfterna var något bredare än normalt. Hur framträdande detta var berodde på var i barnens utveckling själva kastreringen utfördes.
Kastreringsbruket, som förekom främst från cirka 1400- till 1700-talet, uppstod iSpanien och iItalien eftersom man ville ha tillgång till höga röster även inomkyrkomusiken, där kvinnoröster inte var tillåtna. Kastratsångarnas egentliga glanstid började medoperagenrens uppsving. Underbarocktiden var de främsta sångarna kastrater, av vilkaFarinelli (egentligenCarlo Broschi) blev den mest berömde. Endast iFrankrike ställde sig publiken avvisande till kastratrösterna. Kastratsångarnas guldålder upphörde mot slutet av 1700-talet, då ett nytt, enklare och naturligare musikideal uppstod. Kastratsångare fortsatte dock att förekomma under 1800-talet, till dess att operationen förbjöds1870 iItalien, som var det sista landet där det tillämpades.
En av de sista kastraterna,Alessandro Moreschi (1858–1922), var solist iSixtinska kapellets kör ända fram till 1913 och hans röst finns bevarad på ett flertal grammofoninspelningar från 1902 och 1904. Efter kastraternas tid sjöngs kastratpartierna i äldre operor oftast av kvinnor, men under senare tid har blivit allt vanligare att de framförs av manliga altar (kontratenorer).
Wikimedia Commons har media som rörKastratsångare.