Richelieu föddes i en adlig familj i Paris. Han slog in på den kyrkliga banan och 1606 utnämndes han till biskop avLuçon och 1622 kardinal. GenomMaria av Medicis inflytande blev hanLudvig XIII:s premiärminister och Frankrikes styresman från 1624, en ställning som han behöll fram till sin död 1642.
Hans mål var den enväldiga monarkin. Utan nåd krossade han adelns opposition och bekämpadehugenotterna. Utrikespolitiskt försökte han skapa en ledarställning för Frankrike i Europa genom att brytaHabsburgs maktställning. Därför gav han sitt stöd till den svenske kungenGustav II Adolf och de protestantiska furstarna i Tyskland och drog in Frankrike itrettioåriga kriget 1635.
Richelieus omorganisation av förvaltningen och koncentrationen av makten till central administration bildade grundvalen för Frankrikes storhetstid på 1600-talet och blev normgivande förLudvig XIV:s och kardinalMazarins styrelse. På grund av ständigt ökande skattebördor, som framför allt drabbade borgare och bönder, lyckades han dock aldrig vinna den breda massans stöd.[4]
Richelieu hade ett privat garde av livvakter som omgav och skyddade hans person, till och med i kungliga slottet. Hans palats –Palais-Cardinal, det senarePalais-Royal – var mer glänsande, mer konstnärligt utsmyckat och mer uppfyllt av statsmän, officerare, supplikanter, konstnärer och skriftställare änLouvren, där kungen residerade.[5] Kardinalen såg ogärna att man vände sig till kungen i stället för till honom med någon anhållan. Han hade en årsinkomst på 3 miljonerlivres.[5]
Hans ambition var attfranska språket skulle ersättalatinet som den civiliserade världens allmänna språk. För att rena och polera franskan grundade han 1635Franska akademien, vars uppgift skulle vara att utveckla och noggrant bestämma språkformen samt meddela grunderna förretorik ochpoetik.[5]
