Som hushållningssystem betraktat bygger kapitalismen på individers förmåga att fritt ingå avtal med varandra och deras möjlighet att förfoga över det de skapat, tjänat, köpt eller ärvt. I lag motsvaras detta avavtalsfrihet ochäganderätt. Ofta sägs därför avtalsfriheten i kombination med äganderätten utgöra en grund för kapitalism.[3]
I kapitalistiska ekonomier är beslut rörandeproduktionsfaktorerdecentraliserade. Varje företag bestämmer således själv över sina egna fabriker och sina egna verktyg. Prissignaler frånmarknaden utgör ofta en betydande del av beslutsunderlaget för producenter ochkonsumenter.[4] Resurserna fördelas normalt utifrånutbud och efterfrågan.Produktionens inriktning styrs dock också av varägaren tror sig kunna göra de största vinsterna.
Ordetkapitalism myntades av författarenWilliam Thackeray 1854 i betydelsen kapitalägande, medan ordetkapitalist användes redan 1792. Ursprungligen varkapitalist en nedsättande benämning påkapitalägare, det vill säga ägare av sparat kapital. Idag används det både med negativ och positiv bibetydelse. Vissa historiker, inklusiveJacques Le Goff, menar istället att kapitalismen hade sin uppkomst i 1500-talets krig och att de kapitalistiska relationerna där utkonkurrerade en funktion religionen tidigare hade haft.[5] Kanonernas tillkomst som en del av krigen medförde också att mer omfattande resurser behövde läggas på ett starkt försvar. Detta skapade nya ekonomiska krav.[6][5][7][8] En kapitalist är en person som tjänar sitt levebröd genom att investera sparat kapital, i olika tillgångar direkt (i skog eller andra naturtillgångar, fastigheter, fabriker, arbetskraft eller andra rörelser och så vidare) eller indirekt (i aktier eller annanspekulation) och därmed söker öka sittkapital genom att skapaavkastning och/eller tillgodogöra sig värdeökning. När en kapitalist exempelvis köper arbete av en arbetare – därlönen understiger värdet av arbetsinsatsen – kan kapitalisten enligt marxistisk teori tillgodogöra sig resultatet av överskottet[9][10]. Detta kallas ibland också förmervärdet. Ordet kapitalism används idag ofta som ett beskrivande ord av ett ekonomiskt system i en liberal politisk ideologi därmarknadsekonomi förespråkas.
Finanskapitalism är en term som definieras som ett underordnande av produktionsprocesserna till förmån för alltmer profit via spekulation. Den kännetecknas av en jakt på vinst från köp- till säljtillfället, eller investeringar i olika valutor och finansiella produkter. Att genererafiatvaluta, på grundval av tidigare genererad fiatvaluta är eller blir alltmer det centrala i finanskapitalismen.
Statskapitalism (som ekonomisk politikkommandoekonomi) är i dess klassiska mening en kapitalistisk ekonomi med statligt understöd och eller kontroll. Denna term användes ofta för att beskriva stormakternas kontrollerade ekonomier underförsta världskriget. Termen har också använts av en del ekonomer för att beskriva ett samhälle inom vilket de produktiva krafterna är ägda och styrda av staten på ett kapitalistiskt sätt, även om en sådan stat väljer att kalla sig "socialistisk". Vilka länder som betraktas som statskapitalistiska råder det delade meningar om. EnligtlingvistenNoam Chomsky är USA statskapitalistiskt.[källa behövs]Blandekonomi är den gängse formen vilken kapitalistiska samhällende facto tar.
Laissez faire-kapitalism. Laissez-faire är ett franskt uttryck som betyder "lämna ifred". Till skillnad från den nationalliberala statskapitalismen utmärker sig laissez faire-kapitalismen genom en starkare betoning av att avskaffa alla former av statlig intervention i ekonomin. Dess förespråkare menar att marknaden reglerar sig själv och disciplinerar producenter bättre än vad någon stat kan.[11]
Werner Sombart, ochMax Weber såg kapitalismen som en drivkraft för företagsamheten. Sombart utvecklade en sociologisk modell för uppkomsten av kapitalism, med dess kopplingar tillprotestantismen, och dess påstått rationella mekanismer, till exempel lönearbetaren som säljer sin arbetskraft. Webers analys av vad folk gör av sitt ökade välstånd på grund av rationalisering av produktionen, landade i att de kommer föredra att konsumera och driva fram ekonomin framför att till exempel arbeta mindre.[12] Weber har framfört hypotesen att protestantiska industrialister stod för högre tillväxt än till exempel katolska genom att"workaholism" är ett element i den (kalvinistiska) protestantiska etiken.
För Weber var kapitalismen det mest avancerade samhälleliga systemet som hittills skapats, men Weber menade också att dess tekniska rationalitet utgör ett hot mot viktiga värden[vilka?] i den västerländska civilisationen[13].
I realiteten har alla västerländska demokratier en kapitalistisk ekonomi.[14] Västerländsk demokratimodell med äganderätt kan alltså per definition inte existera i stater som tillämpatcentral kontroll av ekonomin.[14]
Pengar som betalningsmedel blev vanliga i Europa på 1000-talet, och därmed uppstod också ett bank- och utlåningsväsende. Kyrkan motsatte sig emellertid tagande av ränta. Under medeltiden och fram till renässansen var Kina och arabvärlden de främsta inom handeln, och siden, kryddor och silver var särskilt eftertraktade varor. Europa strävade efter makten över handeln, och i sökandet efter nya handelsvägar till Indien var Columbus upptäckt av Amerika en sidoeffekt. Cortez och andra erövrare besegrade aztekerna, exploaterade kontinenten på guld, startade gruvdrift med slavar och skeppade hem utdelningen till Spanien.[15] Under den tidiga kolonialismens period var den så kalladeslavtriangeln, en handelsled mellan Europa, Afrika och Amerika, motorn i världshandeln,[16] och under 400-åriga uppbyggnadsperiod och fram till slaveriets avskaffande 1807 kundemänniskohandel bedrivas öppet över hela världen. I Manchester uppstod den nya textilindustrin för bomull i slutet av 1700-talet, med "Spinning Jenny" ochmerkantilismens övergång till den industriella eran.
Kapitalismen får sitt moderna uttryck iden industriella revolutionen som inleddes i1700-taletsEuropa. Innan dess var många avEuropas länderfeodala. Samhällssystemet byggde på en indelning av människor i samhällsklasser vars beroendeförhållande till staten, vanligtvis en monark, bestämde deras roller och rättigheter. Marken ägdes i vissa länder ofta av den privilegierade adeln, som bestod av godsherrar som ägde land som i sin tur brukades av egendomslösa arbetare, iblandlivegna. I andra länder var bönderna självägande, men beroende av tillskottskapital från de större jordägarna eller staten. Städernas borgerskap bestod av köpmän och rika hantverkare, vars näringsverksamhet ofta skyddades avskråliknande system.
Ekonomin omvandlades från att varajordbruksdominerad ochstatisk medan industrierna växte fram. IEngland, som var ledande i den industriella omvandlingen, inträffade enrevolution redan1688, och den sociala oron fanns kvar under1700-talet. Adelns makt hade minskat i England, ekonomin liberaliserats och saker som till exempeltryckfrihet ochparlamentarism hade införts. I Frankrike fanns det kungliga enväldet och adelns starka ställning kvar ända till1789, vilket kan ha bidragit till denfranska revolutionen.
Under1800-talet nådde den industriella omvandlingen de flesta länder i Europa. Effektivare jordbruksmetoder ledde till ett högre överskott ifrån jordbruket som ledde till högre befolkningstillväxt. Färre människor behövdes i jordbruket och flyttade in till städerna där fabriker växte upp och en ny typ av arbetare skapades.
Lönearbetet som fenomen kom att dominera ekonomin; därmed ändrades samhälletsklasstruktur. Förr hade befolkningsmajoriteten ordnat sitt uppehälle genom avkastning från den jord man brukade, men nu fick arbetare i stället lön som betalning för sin arbetsinsats. Med pengarna från arbetsgivaren köpte man de varor som erbjöds. Många människor ivästvärlden flyttade till städerna där arbetslösheten steg. Det ledde till låga löner och förhållanden som ofta var mycket svåra för de anställda. I början av den industriella eran kom många att arbeta upp till 16 timmar om dagen, även barn. De flesta historiker menar dock att förhållandena i jordbruket var lika dåliga eller sämre än i industrin.[17]
Marx' värdeteori
Den tyska socialistenFerdinand Lassalle formulerade i mitten av 1800-talet vad han kallade "den järnhårda lönelagen". Baserad påMalthus teori om befolkningsökningsmekanismer förutspådde den att lönerna för arbetare i längden skulle tendera att ligga just så lågt att arbetarna precis kunde överleva och reproducera sig. Teorin, som verkade stämma med de rådande förhållandena, kritiserades dock tidigt, bland annat avRicardo ochMarx.
Under 1800-talet kom kapitalismen att utvecklas underfrihandels-/laissez-faire-tecken, men den sociala och politiska oron som uppstod (till exempel 1848-revolutionerna och hot om socialistiska revolutioner) ledde till vissa sociala reformer i många europeiska länder. De växande sociala kraven som drevs avsocialdemokratiska,socialistiska och delvisliberala partier åstadkom statliga ingripanden för att höja lönerna och förkorta arbetstiderna samt införandet av vissa ålderspensioner, skolgång, sjukvård och liknande förmåner förknippade med en framtidavälfärdsstat. Statliga utgifter och därmed skatter och tullar ökade också vilket ledde till att hädanefter bedrevs den kapitalistiska ekonomin under statliga regleringar och så småningom även reglerades med avtal medfackföreningarna. Två stormakter som avvek genom att inte reformera sin sociala och ekonomiska politik varRyssland ochÖsterrike-Ungern.
Under1900-talet förbättrades de anställdas levnadsförhållanden avsevärt i de flesta länder med friare marknader.[18] Offentlig skola och skattefinansierad sjukvård infördes i många länder, enligt en del ekonomer på bekostnad av den ekonomiska utvecklingen, men i och med välståndet som hade byggts upp kunde levnadsstandarden ändå höjas en hel del bland de fattigare. Genomgripande politiska reformer som exempelvis allmänrösträtt genomfördes också under 1900-talet i först Nordamerika och Europa och sedan andra delar av världen.
SituationistenGuy Debord har i en bok framfört åsikten att det som en följd av moderniseringen och vad man kallar konsumismen under 1950- och 60-talet utvecklades ett "skådespelssamhälle" där alienation och passivitet kom att dominera det sociala livet.[19]
Under 1970-talet stärktes uppfattningen att en fri kapitalism vore ett bättre alternativ till den reglerade kapitalism som länge ansetts vara den mest framgångsrika modellen. Dessa åsikter stärktes ytterligare efter Sovjetunionens kollaps.[20] Den klassiska liberalismen fick ökat utrymme i den ekonomiska politiken under 1970- och 1980-talet när nationalekonomer, inspirerade av bland annatLudwig von Mises ochFriedrich von Hayek, ställde betydelsen av äganderätt och frihet i ekonomin mot dåtidens statsingrepp i marknaden. Denna renässans av liberala idéer kom att kallasnyliberalism. De eftersträvade ekonomiska liberaliseringar för att bryta inflation, hög arbetslöshet och konjunktursvängningar som de menade attKeynes teorier inte kunnat lösa.[21] Deras idéer uppmärksammades bland annat av att Hayek tilldeladesSveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 1974, ochMilton Friedman 1976.Friedman som var ekonomisk rådgivare för de amerikanska presidenternaRichard Nixon ochRonald Reagan[22] anses ha influeratMargaret Thatcher i Storbritannien,Brian Mulroney iKanada samt Roger Douglas som var socialdemokratisk finansminister iNya Zeeland.[23] Margaret Thatcher och Ronald Reagan förespråkade lägre skatter och färre statliga ingripanden iekonomin. I Sverige märktesnyliberalismen av uppfattningen att det fanns för mycket politisk styrning och en för stor offentlig sektor. Flera av kommunerna prioriterade valfrihet och marknadsorientering.[24]
En del chilenska ekonomer som deltagit i ett tidigare utbytesprogram och utbildat sig vid universitetet i Chicago samt fått lektioner av bland annat Friedman arbetade senare för presidentAugusto Pinochets administration. De förespråkade "en chockterapi" – marknadsekonomi och frihandel helt utan regleringar. Arbetslöshet sågs som oundvikligt element i kampen mot inflation[25]. Länderna påbörjade privatisering av statliga företag och uppbyggnad av privatägd verksamhet. Flera omoderna och ineffektiva företag lades ner.Chile drabbades, relativt sett, hårt av denekonomiska depressionen i början av 1980-talet. Man tvingades att förstatliga bland annat delar av bankväsendet, men ekonomin var därefter ganska framgångsrik.[26] Argentina drabbades av nationell bankrutt 2001.[27]Chockterapier, som förespråkades avIMF och västliga långivare, visade sig vara ett effektivt sätt att reformera ekonomier i forna socialistländer som Polen[28][29][30], Tjeckoslovakien[31], Ungern och även Ryssland[32] efter att deras politiska och ekonomiska system stagnerat i slutet av 1980-talet. Privatisering i de forna kommunistländerna ledde till attoligarker tog över majoritetsägarskapet över företag (enligt lag kunde maximalt 51 % av företaget tas över av företagsledarna och anställda). Ryssland, som upplevde en hastig övergång till kapitalism har idag en arbetslöshet på 25 %, försämradesociala skyddsnät, negativ befolkningstillväxt[33], samt ökadesociala klyftor med den följden att en mycket stor del (21,6 procent) avRysslands befolkning numera lever i direktfattigdom eller under existensminimum (se även referens).[34]
Mot slutet av 1900-talet genomfördes reformer av ekonomin i kapitalistisk riktning hos många länder som inte tillhörde den kapitalistiska världen. Detta var framför allt Östeuropa och Asien, till exempelKina efter 1978 underDeng Xiaopings ledarskap ochIndien från 1990. Tillväxten har sedan i flera länder varit exceptionellt hög. Reformerna i Kina har sedan 1978 mångdubblat inkomsterna både på landsbygden och i städerna[35] och lyft miljontals personer urabsolut fattigdom vilket inte är samma sak somrelativ fattigdom de har dock samtidigt lett till ökade inkomstskillnader och sociala spänningar. Den industriella utvecklingen har vidare slagit hårt mot miljön i flera av dessa länder.[36]
Privat ägande är en central princip inom kapitalismen är en konsekvens av rätten för individer och företag att äga och kontrolleraresurser,egendom ochproduktionsmedel. Denna rättighet, även kalladäganderätt, är grundläggande för att individer ska kunna fatta ekonomiska beslut och förvalta sitt kapital. Tillsammans medavtalsfrihet, det vill säga rätten att fritt sluta avtal med vem som helst och därmed starta och driva företag, bildar äganderätten grunden för denekonomiska frihet som kännetecknar kapitalismen. Dessa friheter möjliggör ett system där resurser och kapital flödar fritt genomfrivilligatransaktioner på marknaden.[3]
Privat ägande ses inom kapitalismen som ett sätt att främjainnovation,effektivitet och ansvar, genom att ägarna (kapitalisterna) harincitament att använda sina tillgångar på ett sätt som skaparvärde och i förlängningvälstånd. Kritiska betraktelser, särskilt från ett marxistiskt perspektiv, framhäver dock privat ägande av produktionsmedel som en källa till maktkoncentration ochojämlikhet, vilket ger ett annat perspektiv på det privata ägandet.
EnligtHernando de Soto måste ägandet stödjas av ett fungerande formellt (statligt) system för registrering av ägande för att kunna utnyttjas fullt ut. Han anser att fungerande ägandesystem är grunden till västvärldens ekonomiska framgångar medan icke-fungerande ägandesystem är en av grundorsakerna till tredje världens haltande ekonomier.[37]
Ofta kan även företag, somjuridiska personer, vara ägare till andra företag. Detta kan resultera i mycket komplexa ägarstrukturer.
Att kapitalister, det vill säga de som äger produktionsmedlen,riskerar sittkapital i företagsverksamhet i utbyte mot chans tillvinst är centralt för kapitalismen. Risktagande är själva motorn som driver innovation, ekonomisk tillväxt och konkurrens inom kapitalistiska ekonomier.
Inom kapitalismen är enskilda individer, oftaentreprenörer eller investerare, motiverade att ta risker för att skapa vinst. För att skapa vinst måste dessa individer investera kapital i nya idéer, företag eller projekt, ofta utan garanti för framgång. Det kan handla om att starta ett nytt företag, utveckla en innovativ produkt, expansion av en befintlig verksamhet till nya marknader eller effektivisera befintlig verksamhet.
De som riskerar sitt kapital och lyckas har möjlighet till stora vinster. Samtidigt innebär risktagandet att man också kan förlora sitt investerade kapital om satsningen inte går som planerat. Det skapar ettdecentraliserat system där de som vågar riskera sina resurser i utbyte mot potentiell vinst blir avgörande för den ekonomiska utvecklingen.
Sparat kapital kan investeras i ändliga resurser, såsom vattendrag med fiskerätter (som sedan kan hyras ut), på redskap eller maskiner som effektiverar produktionen såväl som på att utveckla nya lösningar på människors problem. En ägare kan öka sina ändliga resursers avkastning, till exempel kan ägaren av ett vattendrag investera i konstruktion av vattenkraftverk. Avkastningen kan också minska, till följd av att efterfrågan på hyra av fiskerätter eller kraftproduktion minskar, eller genom att konkurrenter erbjuder samma eller liknande fiskerätter eller energi till ett lägre pris.För att ett företag skall kunna erbjuda tjänster och varor krävs investeringar, ifråga om infrastruktur- och forskningsintensiva projekt till och med mycket stora investeringar. Kapitalet, det vill säga medel för att finansiera, kan då komma från:
privata finansiärer (till exempel den industriella revolutionen i Storbritannien)
banker (som i sin tur får ihop riskkapital genom inlån från sina kunder)
kapitalförvaltare som förvaltar sparandekapital åt kunder, exempelvis pensionskapital
kooperativa finansiärer (lämpar sig mest för mindre projekt, till exempel att bygga en väg till en by eller borra en brunn)
Risken som kapitalisten tar består i risken att kapitalet som investerats i ett företag förlorar i värde. I sämsta fall slutar det medkonkurs, vilket innebär att ett företag likvideras och upphör med sin verksamhet och därmed förmåga att generera vinst.
Marknadsekonomi och kapitalism är snarlika begrepp. Marknadsekonomi handlar omhur priser sätts ochhandel sker fritt på enmarknad, medan kapitalism fokuserarvem som ägerproduktionsmedlen. Marknadsekonomi ofta är det främsta sättet genom vilket kapitalistiska system organiserar sin ekonomiska aktivitet. Ekonomiska beslut om produktion, distribution och konsumtion av varor och tjänster styrs av utbudoch efterfrågan på enfri marknad, där företag och konsumenter interagerar. Företag konkurrerar om att sälja sina produkter, och konsumenterna väljer vad de vill köpa baserat på sina preferenser och resurser.
För kapitalismen är marknadsekonomi, där varor och tjänster handlas fritt och där utbud och efterfrågan styr prisbildningen, centralt för kapitalisternas förmåga att i konkurrens skapa vinst. Marknadsekonomin är avgörande för kapitalismens funktion eftersom den möjliggör ettdecentraliserat system där många olika aktörer (företag, konsumenter, investerare) kan fatta beslut självständigt, utan omfattande statlig inblandning. Detta är en kärna i kapitalismen, där privat ägande och vinstmaximering är centrala drivkrafter.
Kapitalism är beroende av fria marknader för att främja konkurrens, innovation och effektiv resursfördelning. Genom konkurrens mellan företag strävar kapitalister efter att öka sina vinster genom att erbjuda bättre eller billigare varor och tjänster. Marknadsekonomin möjliggör detta genom att priser reflekterar kundernas preferenser och deras betalningsvilja.
Även om kapitalism och marknadsekonomi är nära förknippade, kan kapitalistiska system existera utan en helt fri marknad. Till exempel finns det kapitalistiska ekonomier där staten spelar en mer aktiv roll i att reglera marknaderna eller till och med äga vissa sektorer, som i enblandekonomi.
Konkurrens ses som en evolutionär process där aktörerna hela tiden måste förbättra sig själva för att inte slås ut av affärsrivaler. Den ger produktivitetsökningar och teknisk utveckling i övrigt. På en fri marknad sprids konkurrensen till arbetsgivare, anställda, företag och även konsumenter. Konkurrens är en följd av lagen omtillgång och efterfrågan – det vill säga att om det inte råder balans så är det antingen säljarens eller köparens marknad. Konkurrensmekanismen tillämpas på såväl varor och tjänster som löner och arbetsvillkor. Lagstiftning och andra mekanismer, som blockad, strejk eller bojkott, kan till viss del påverka detta.
Minskad konkurrens, genom att en aktör harmonopolställning, genom att några få aktörer delar marknaden (oligopol), genomkarteller eller genom myndighetsreglering som minskar konkurrensen medför att konkurrensmekanismen sätts ur spel, varvid prissättningen på produkter och tjänster kan bli godtycklig ur effektivitetssynvinkel, vilket leder till att den tekniska utvecklingen och effektivitetsförbättringen saktar ned. Ibland kan myndighetsingripande främja konkurrens, till exempel då monopol annars skulle bildas eller där verksamheten harexterna effekter.
I kapitalistiska ekonomier försöker politiker därför ofta främja konkurrensen och motverka konkurrensbegränsningar. Det är också vanligt att det finns en politisk vilja att motverka att människor behandlasorättvist och att utsatta människor utnyttjas. Därför stiftar politiker ofta lagar som är ämnade att bland annat:
förbättra förutsättningarna för att avtal fullföljs genom att till exempel möjliggöra för parterna att hävda sin rätt genom reglerad makt över motparten i en domstol
förhindra konkurrensbegränsningar
skydda en svagare part vid avtals ingående
skydda andra individer eller miljön från att påverkas av ett avtal de inte är part i
Konkurrens mellan företagen omfattar både konkurrens för att vinna kunden, men likaså konkurrens om arbetskraften – den mest kvalitativa, mest produktiva till bästa lönekostnad i förhållande till produktivitet. I västvärlden där man hade brist på arbetskraft och begränsadköpkraft uppnår man ett jämviktsläge för företagens vinst. I och medglobaliseringen ökade tillgången på okvalificerad arbetskraft (till exempel Kina) men även mer kvalificerad arbetskraft (exempelvis IT-tekniker i Indien). Detta ger ett försprång till globaliseringens pionjärer som under kort tid kan öka vinsten. Globaliseringen medför samtidigt att det skapas enmedelklass i utvecklingsländerna som kommer att utgöra en ny marknad. I de stora länderna som Kina, Indien och Brasilien rör det sig om en stor medelklass, med hundratals miljoner konsumenter. Genom att produktionskunnandet sprids uppstår det nya företag även i u-länder som kan delta i den globala konkurrensen.
Monopol är en situation på en marknad där en eller flera personer eller företag på en marknad har en exklusiv fördel eller möjlighet att tillverka eller sälja en vara. Exempel på sådana exklusiva fördelar ärpatent eller ägande av en unik naturresurs eller statliga privilegier, till exempel laglig ensamrätt att sälja vissa produkter.Systembolaget i Sverige är ett typexempel på juridiskt monopol; priser och utbud kan diktera preferens för en alternativ aktör, vilka emellertid är underkastade förbud och elimineras genom tvångsmakt. Monopol eller situationer mycket nära monopol kan också uppstå genomstordriftsfördelar ellernätverksfördelar.
Många regleringar har genomförts för att försöka hindra just monopolbildningar ochkarteller eftersom de anses hämma konkurrensen och bidra till högre priser. Exempel på sådana åtgärder är att stoppa priskarteller och hindra företag från att utnyttja sin ställning på en marknad för att otillbörligt framhäva sig på en annan (tanken är att uppnå någon sorts balans på marknaden).EU har till exempel under senare år stoppat flera företagssammanslagningar som skulle lett till en dominerande marknadsposition, och i Sverige finnsKonkurrensverket som övervakar detta. Dessa åtgärder står dock inte oemotsagda. Månganyliberaler hävdar att marknaden har egna självreglerande mekanismer mot monopol, och att ett företag har en monopolställning för att man levererar en populär produkt.
Ensatirisk teckning publicerad av tidningenThe Industrial Worker1911 som visar redaktionens syn på strukturen hos det kapitalistiska systemet. SeKapitalistiska pyramiden
Marx ansåg att kapitalismen gett upphov till en materiell utveckling (i form av rikedom och produktivkrafter) som saknar historiskt motstycke, men att kapitalism också medfört ökande klassmotsättningar och kriser.[20][38][39]
Marxister hävdar att borgerliga regeringarnas försök att med olika ekonomiska åtgärder undvika kriser inom den kapitalistiska ekonomin är dömda att misslyckas. Lösningen är enligt marxisterna istället att den privatkapitalistiska äganderätten ersätts med socialistisk äganderätt viapersonlig egendom, istället för privategendom.[40] Socialister har även kritiserat kapitalismen för att makten flyttas från folket till slutna styrelserum. De anser också attslavhandeln till sydstaterna i Nordamerika och i vår tid barnarbetet i tredje världen varit en förutsättning för det kapitalistiska systemet. Kapitalismen är enligt dem också drivkraften bakom européernaskolonialism.[41]
Enligt den marxistiska synen är produktionens och därmed även det kapitalistiska samhällets övergripande målkapitalackumulation, som man menar i och med finanskapitalismens utveckling blivit ett självändamål.[42] Attprivategendom skulle vara kapitalismens kärna håller dessa inte med om, eftersom man menar att personliga tillhörigheter funnits och finns även i icke-kapitalistiska system. Man bör alltså här skilja mellanproduktionsmedel och annan privat egendom.
Att det i kapitalistiska samhällen ofta finns en viss grad av arbetslöshet gör enligt kritikerna också att en lönekonkurrens riskerar att uppstå. Denna lönekonkurrens medför att arbetstagare med t.ex. låg utbildning kan anställas till låga löner.
Sedan slutet av 1980-talet har kapitalismen blivit mer global. Detta har kritiserats av denglobala rättviserörelsen.[43] Detta eftersom det fortfarande finns stora skillnader mellan fattiga och rika länder. I länder som Ryssland, Vietnam, Kambodja och Kina har en form av statskapitalism även vuxit fram.[44][45] Kapitalismens produktionsordning har också kritiserats av bland annat miljörörelsen och socialister för att den utlöst en omfattande miljöförstöring medglobal uppvärmning som resultat.[46]
Individualanarkister ochegoister anser att kapitalism är ett ekonomiskt system byggt med tvång.[47]Profit ses som ett ekonomiskt tvång då arbetaren inte får förfoga över sitt arbetes resultat, vilket strider mot tanken om individens suveränitet.[48]Patent,privilegier och statligt finansierad infrastruktur anses hämma konkurrensen på marknaden och begränsa individers möjligheter till att verka frivilligt, vilket hindrar en rättvis fördelning av produktionen.[49] Individualanarkister hävdar istället att enda möjligheten till maximal frihet och rättvis fördelning av produktionen är medmutualistisk ekonomi, med vilket menas att arbetaren ges möjlighet att äga sin kropp och vad som produceras av densamma.
Protester mot kapitalism under ett G20-möte i London 1 april 2009
Kritiker av kapitalismen menar att precis som vädret karaktäriseras av regn och solsken karaktäriseras kapitalismen av ständiga hög- och lågkonjunkturer. I en högkonjunktur expanderar ekonomin genom att produktionen och konsumtionen ökar. Vid en lågkonjunktur minskar istället tillväxten vilket leder till att befolkningen får mindre inkomster ocharbetslösheten ökar. Överproduktion och fallande lönsamhet bland företagen kan också leda till depression.Börskraschen på Wall Street i New York 1929 blev inledningen på en svärldsdepression.Miljontals människor blevarbetslösa eller ruinerade, och detta pågick fram till ungefär mitten av trettiotalet.Kommandoekonomin iSovjetunionen hade under denna period istället snabb tillväxt under.[50] I oktober 2008 inträffade en kredit-,finans- och börskrasch i USA som spred sig till resten av världen. Denösterrikiska skolans ekonomer anser däremot att konjunkturcykler skapas av att staten bedriver en expansiv kreditpolitik. Utan statens inblandning i ekonomin hade konjunkturcykler därför inte förekommit.
Kapitalismen har också kritiserar för att den leder till att olika företag och produktionsgrenar koncentreras tilloligopol ochmonopol.[51][52][53] Detta medför enligt kritikerna att tillgångarna koncentreras till ett fåtal storföretag. Ett ofta framhållet exempel varSilvio Berlusconis tidigare kontroll av media i Italien. En bidragande orsak till denna koncentration kan enligt kritiker vara att enskilda kapitalister har ett intresse av att begränsa konkurrensen och därmed kunna ta ut högre priser och i slutändan högre vinster. Detta drabbas konsumenterna som tvingas att betala högre priser.[54] På marknader kan konkurrensen också vara så bristfällig att ett fåtal köpare eller säljare kan påverka prisbildningen. Kartellbildningar som till exempelOPEC kan då styra enskilda producenter till att begränsa sin produktion så att priserna stiger utan att en verklig brist föreligger. ÄvenPatentsystemet har kritiserats för att vara en väg till att nå monopolställning på marknaden utan konkurrens.
^Produktionsmedel är en term sprungen ur marxistisk teori, för de produktionsfaktorer utöver arbetskraft som används i produktionen av varor och tjänster.
^Gregory, Paul; Stuart, Robert (2013). The Global Economy and its Economic Systems. South-Western College Pub. sid. 41.ISBN 978-1-285-05535-0.. ”Capitalism is characterized by private ownership of the factors of production. Decision making is decentralized and rests with the owners of the factors of production. Their decision making is coordinated by the market, which provides the necessary information. Material incentives are used to motivate participants.”
^Tony JudtPostwar. A History of Europe Since 1945. Pimlico Random House 2005; s.686
^Norman DaviesHeart of Europe. The past in Poland's Present Oxford University Press 2001; s.424ff Balcerowiczs reformer
^Jerzy Lukowski, Herbert ZawadzkiA concise History of Poland Second Edition. Cambridge University Press 2006; s.319ff
^Tony JudtPostwar. A History of Europe Since 1945. Pimlico Random House 2005; s.687 om Václav Klaus ekonomiska reformer:"finding nothing worth preservingin socialist economics he (Klaus) saw no benefit in delayingthe switch to capitalism"
^Geoffrey HoskingRussia and the Russians. A History Harward University Press 2001, 2003; s.596ff
^År 2007 uppgick existensminimum i Ryssland till omkring 4 000 rubel i månaden, fast redan 2005 ansåg vissa ryska politiker att denna siffra borde ligga på minst 8 000-10 000 rubel. Som en värdemätare kan användas följande siffror: minimilönen i Ryssland idag är 1 400 rubel, medelpensionen är 3 086 rubel och arbetslöshetsunderstödet uppgår till runt 1 900 rubel.
^"Bourgeoisin har under sitt knappt hundraåriga klassherravälde skapat mera jättelika och kolossala produktivkrafter än alla de föregående generationerna tillsamman. Naturkrafternas underkuvande, maskinerna, kemins användning i industri och åkerbruk, ångbåtstrafiken, järnvägarna, den elektriska telegrafen, uppodlingen av hela världsdelar, upprensning av floderna för trafik, ur marken framstampade hela befolkningar - vilket tidigare århundrade anade, att sådana produktionskrafter slumrade i det samhälleliga arbetets sköte?"Kapitalet
^"Marx och marxismen är nämligen just i vår tid mer aktuella än någonsin – hur mycket han än göms undan kommer han ideligen tillbaka, ty marxismen är odödlig medan andra system dagligen och stundligen visar sin oförmåga att lösa de politisk-ekonomiska problemen." Ivan Boman, förord till Karl Marx,Kapitalet, del 1, s. V. Cavefors 1974. För en nutida uppdatering av marxismen, se: Cleaver, Harry:Att läsa kapitalet politiskt. Roh-nin 2007.
