Kanji (uttal: /kandʑi/) är ett av trejapanska skriftspråk (jämtekatakana ochhiragana), och består avskrivtecken lånade frånkinesiskan. Tecknen har både en betydelse och ett eller flera uttal och utvecklades ursprungligen för att skriva kinesiska. Tecknens ursprung somlogogram gör det möjligt att återge inte bara flertalet, ibland mycket olika, kinesiska dialekter utan även helt andra talade språks betydelser.
Ordetkanji kommer från de kinesiska ordenkan (漢, 'kinesiska') ochji (字, 'tecken'). Sålunda betyder det 'skrivtecken från Han', där Han står förKina.[1] Motsvarande skriftspråk i kinesiska kallashanzi, och det ikoreanska benämns med det snarlikahanja.
Kinesiska tecken har även lånats in, med såväl betydelse som uttal, för att skrivakoreanska ochvietnamesiska. Dessa språk kom därmed att berikas med ett vanligen abstrakt ordförråd ungefär på samma sätt somlatinets ochgrekiskans roll i europeiska språk.
Dekinesiska tecknens rötter är minst 4000 år gamla. Man räknar att det finns runt 80 000 tecken, men i Japan används numera i vardaglig skrift endast bortåt 3000. Kanjitecken lånades in frånkinesiska skriftspråket första gången under 600-talet och därmed också såväl deras dåtida kinesiskauttal sombetydelse. Med senare ordlån har följt dåvarande uttal och eventuell ny betydelse av tecknen.
Ett förvirrande moment har därför blivit att mångakanji ofta har fler läsningar. Tecknet för sol, dag 日 kan läsas på många sätt, bland annathi,ka,nichi ochjitsu. Av de drygt 2 000 kanji som används i dag är 1 945 tecken definierade år 1981 av utbildningsdepartementet i en lista som kallasjōyō kanji (常用漢字), ”kanji för allmänt bruk”.[2] Av dem är 1 006 så kalladekyōiku kanji avsedda att inläras i grundskolan. Härtill kommer ungefär 1 000 tecken som lärs ut under sekundärutbildningen.
En del av de kinesiska tecken som används i Japan förenklades efterandra världskrigets slut, dock inte lika många och lika mycket som senare förenklades iKina. Ett tydligt exempel på detta är tecknet förnöje, underhållning: 樂 (trad. kinesiska), 楽 (kanji), 乐 (förenklad kinesiska).
Kanji är inte primärt ljudhärmande utan är uppbyggda av logogram, som representerar detsemantiska innehållet -betydelsen. En del tecken var ursprungligen bilder och liknar fortfarande det de ska föreställa. De flesta tecken är dock uppbyggda av två delar, varav enradikal syftar på tecknets betydelse och oftast är ett bildtecken i halvformat. Den andra delen ("fonetikum") ger en god vink om tecknets uttal, (åtminstone i den kinesiska kontext där det skapades). För att identifiera ett tecken i ett större teckenlexikon måste man först identifiera radikalen, som är en av 214 stycken och därefter räkna antal streck i dess fonetikum.
Ett enskilt kanji-tecken kan alltså ha flera olika läsningar. Dessa delas upp ion'yomi (音読み), som baseras på det kinesiska uttalet;kun'yomi (訓読み), som är inhemska arvord; samtnanori (名乗り), som endast förekommer i namn, och som kan vara både kinesiska och japanska till härkomsten.
Ett flertal tecken har bara on-läsningar. Det är särskilt vanligt för tecken för sådant som kommit till Japan från Kina efter skriftspråket, exempelvissocker (糖,tō) samt abstrakta ordled, som tecknet 系 (kei) vilket betyderföljd, system, sammanhang. Ett fåtal tecken har skapats och används enbart i Japan och har därför bara kun-läsningar. Dessa kallaskokuji (国字, landstecken). Ett exempel är 榊 (sakaki), en artspärrbuskar som är högt värderad inomshintoismen. Slutligen finns ett antal (alltid inhemska japanska) ord på två eller fler tecknen där dessas vanliga kun-läsningarinte förmedlar ordets uttal. Detta kallasgikun (義訓, "korrektkun") och gäller för många ord för näraliggande dagar.Kyō (idag) skrivs trots att det är enstavigt med två tecken, för "nu" och "dag" (今日). "Inkorrektkun" hade här varitima-hi.
Ord som använder sig av endast ett kanji läses vanligen med det inhemska uttalet,kun'yomi. Tecknet 火(eld) läses enligtkun'yomi somhi och tecknet 山(berg) läses enligtkun'yomi somyama.
När de två föregående tecknen sätts ihop tillvulkan 火山 , läses dock 火 somka och 山 läses somzan enligton'yomi. On'yomi är särskilt vanligt i ord med två tecken; så heter med ett annat exempelhav (海)umi ochfisk (魚)sakana, men havsfisk (海魚)kaigyo. Det kan jämföras med dagensstandardkinesiska uttal,hǎi respektiveyú. Mängden ord med on'yomi kan jämföras med mängden ord medlatinskt eller romanskt ursprung i engelska.
Det japanska ordet för sådana "sammansatta ord" (bestående av två eller flermorfem), oavsett språk, ärjukugo (熟語). I japanska står jukugo för ord som bildats såväl genom kombination avkanji somkana. Jukugo läses oftast medon'yomi. Det kan dock inte tas som en regel att alla jukugo läses medon'yomi. Det förekommer även jukugo som läses helt ikun'yomi; till exempeltobi-uo 飛魚 (flygfisk) där läsningarna av båda tecknen kommer frånkun'yomi. Det förekommer även jukugo som läses i bådekun'yomi ochon'yomi.
