Landet kallas "Afrika i miniatyr" för dess geologiska och kulturella variation. Bland naturföreteelserna finns stränder, stäpper, berg, regnskog och savanner.
I Kamerun bor över 200 olika etniska och språkliga grupper. Landet är välkänt för sina inhemska musikstilar, särskiltmakossa ochbikutsi, och för sitt framgångsrikafotbollslandslag.
Bland de tidiga inbyggarna i området fannssaocivilisationen runtTchadsjön och jägar- och samlarfolketbaka i regnskogen i sydöst. Portugisiska upptäcktsresande nådde kusten på 1400-talet och kallade områdetRio dos Camarões ("Räkornas flod"), varifrån namnetKamerun härstammar.Fulanisoldater grundadeAdamawa-emiratet i norr under 1800-talet, och olika etniska grupper i väst och nordväst upprättade mäktiga hövdingadömen. Kamerun blev entyskkoloni 1884. Efterförsta världskriget delades territoriet mellanFrankrike ochStorbritannien somNF-mandat. PartietUnion des Populations du Cameroun förespråkade självständighet men förbjöds på 1950-talet. Det förde krig mot franska och kamerunska styrkor till 1971. År 1960 blev franska Kamerun självständigt som Republiken Kamerun under presidentAhmadou Ahidjo. Den södra delen av brittiska Kamerun gick samman med den 1961 och bildadeFörbundsrepubliken Kamerun. Landet bytte namn tillFörenade republiken Kamerun 1972 och Republiken Kamerun 1984.
Jämfört med andra länder i Afrika är Kamerun politiskt och socialt stabilt. Detta har möjliggjort utveckling av jordbruk, vägar, järnvägar och stora olje- och träindustrier. Ändå lever många kamerunier i fattigdom som småbrukare. Makten ligger stadigt i händerna på presidentenPaul Biya och hans partiCameroon People's Democratic Movement, ochkorruptionen är utbredd. Den engelskspråkiga befolkningen har blivit allt mer alienerad från regeringen, och engelskspråkiga politiker har efterfrågat ökad decentralisering eller till och med utbrytning av de före detta brittiskstyrda territorierna.
Området för nuvarande Kamerun befolkades första gången underneolitikum. De folkgrupper som har varit bosatta längst i området ärpygmégrupperna såsombaka.[4] Saokulturen uppstod omkringTchadsjön cirka 500 e.Kr. och beredde vägen förKanemriket och dess efterträdareBornuriket. I väster uppstod kungariken och hövdingadömen.
Portugisiska sjömän nådde kusten år 1472. De lade märke till stora mängderräkor ochkräftor i flodenWouri och kallade denRio dos Camarões, portugisiska för "Räkfloden", varifrån namnetKamerun härstammar.[5] Under de följande århundradena bedrev europeiska intressen regelbundet handel med kustbefolkningarna, och kristnamissionärer färdades inåt landet. I början av 1800-talet leddeModibo Adamafulanisoldater i ettjihad i norr mot icke-muslimska och delvis muslimska folk och upprättadeAdamawa-emiratet. När bofasta folk flydde från fulani skedde en stor folkomflyttning.[6]
Kejsardömet Tyskland gjorde anspråk på territoriet somkolonin Kamerun 1884 och påbörjade en stadig framryckning inåt land i vad som blev koloninTyska Kamerun. De inledde projekt för att förbättra kolonins infrastruktur, med hjälp av en sträng tillämpning avtvångsarbete.[7] När Tyskland förloradeförsta världskriget blev Kamerun ettNF-mandat och delades iFranska KamerunCameroun (Östkamerun) ochBrittiska KamerunCameroons (Västkamerun) år 1919. Fransmännen integrerade försiktigt Franska Kameruns ekonomi med Frankrikes[8] och förbättrade infrastrukturen med kapitalinvesteringar, utbildad arbetskraft och fortsatt tvångsarbete.[7] Britterna administrerade sitt territorium från grannlandetNigeria. De infödda klagade på att detta gjorde dem till en försummad "koloni till en koloni". Nigerianska arbetskraftsinvandrare flockades till södra brittiska Kamerun, vilket gjorde slut på tvångsarbetet men upprörde de inhemska folkgrupperna.[9] NF-mandaten ombildades tillförvaltarskapsområden underFN 1946, och frågan om självständighet blev angelägen i Franska Kamerun.[8] Frankrike förbjöd det mest radikala politiska partiet,Union des Populations du Cameroun (UPC), den13 juli1955. Detta föranledde ett långvarigtgerillakrig och mord på partiledarenRuben Um Nyobé.[10] I Brittiska Kamerun var frågan om man skulle återförenas med Franska Kamerun eller ansluta sig till Nigeria.
Efter andra världskriget växte oron i den franska delen och ledde så småningom till att Frankrike och FN beviljade landet självständighet den1 januari1960 under presidentAhmadou Ahidjo, och den1 oktober1961 efter en folkomröstning förenades det tidigare brittiska södra Kamerun med sin granne för att bilda Förbundsrepubliken Kamerun. Dock var den tyska kolonins utbredning större än dagens Kamerun. Delar därav ligger i dagensNigeria,Tchad,Centralafrika samtGabon. Ahidjo utnyttjade det pågående kriget mot UPC och rädsla för etniska konflikter till att koncentrera makten till presidentposten, och fortsatte med detta även efter att UPC hade slagits ned 1971.[10] Hans politiska parti,Cameroon National Union (CNU), blev det enda lagliga partiet den1 september1966 och 1972 avskaffades det federala systemet till förmån för en enhetsstat som styrdes frånYaoundé.[11] Ahidjo följde en ekonomisk politik med "planerad liberalism", där han prioriterade kommersiellt jordbruk och oljeutvinning. Regeringen använde oljepengar för att skapa en statlig valutareserv, betala bönder och finansiera större utvecklingsprojekt. Många initiativ misslyckades dock när Ahidjo tillsatte okvalificerade allierade för att styra dem.[12]
Ahidjo avgick den4 november1982 och överlämnade makten till sin författningsenliga efterträdare,Paul Biya. Abidjo behöll dock kontrollen över CNU och försökte styra landet från bakom kulisserna tills Biya och hans allierade förmådde honom att avgå. Biya påbörjade sin regeringstid med att röra sig mot ett mer demokratiskt styre, men en misslyckadstatskupp förde honom i riktning mot sin företrädares ledarskapsstil.[13] En ekonomisk kris utbröt från mitten av 1980-talet till slutet av 1990-talet som en följd av internationella ekonomiska villkor, torka, fallande oljepriser och åratal av korruption och misskötsel. Kamerun vände sig till utländskt bistånd, skar ned i statliga utgifter och privatiserade industrier. När flerpartisystem återinfördes i december 1990 efterfrågade engelskspråkiga påtryckningsgrupper större självstyre, och några förespråkade fullständig självständighet som RepublikenAmbazonia.[14]
Landet har i allmänhet varit stabilt, vilket har möjliggjort utveckling av jordbruk, vägar, järnvägar och petroleumindustri. Trots att Kamerun under senare år blivit något mer demokratiskt ligger den politiska makten fortfarande hos en etniskoligarki.[15]
Kamerun indelas i fem större geografiska zoner som åtskiljs av dominerande kännetecken i landskap, klimat och växtlighet. Kustslätten sträcker sig 15 till 150 kilometer inåt land från Guineabukten[19] och har en genomsnittlig höjd på 90 meter.[20] Detta bälte är ytterst hett och fuktigt med korttorrperiod, täcks av tät skog och innefattar några av jordens våtaste platser.[21][22] Den sydkamerunskaplatån höjer sig från kustslätten till en genomsnittlig höjd på 650 meter.[23] Detta område domineras av regnskog, men växlingarna mellanregnperioder och torrperioder gör det mindre fuktigt än kustområdet.
En oregelbunden kedja av berg, kullar och platåer sträcker sig frånKamerunberget vid kusten, som är Kameruns högsta punkt med 4 095 meters höjd,[24] nästan tillTchadsjön vid Kameruns norra spets. Denna region har milt klimat, särskilt på den västra högplatån, fastän nederbörden är riklig. Dess jordar hör till Kameruns mest fruktbara, särskilt omkring det vulkaniska Kamerunberget.[24] Berget är en aktiv vulkan som hade sitt senaste utbrott år 2000.[25] Vulkanismen har skapatkratersjöar. Den21 augusti1986 spydde en av dessa,Nyossjön, utkoldioxid som dödade mellan 1 700 och 2 000 människor.[26]
Sydplatån stiger norrut till det gräsbevuxna, oländigaAdamawaplatån. Detta landskap sträcker sig från bergsområdet i väster och bildar en barriär mellan landets norra och södra delar. Dess genomsnittliga höjd över havet är 1 100 meter,[23] och dess temperatur varierar från 22 till 25 °C med hög nederbörd.[27] Låglandsområdet i norr sträcker sig från Adamawas kant till Tchadsjön och har en höjd på 300 till 350 meter.[24] Dess karakteristiska växtlighet är savannsnår och gräs. Detta är en torr region med sparsam nederbörd och hög medeltemperatur.
Kamerun har fyra avrinningsmönster. I söder är de huvudsakliga flodernaNtem,Nyong,Sanaga och Wouri. Dessa flyter åt sydväst eller väst direkt ut i Guineabukten. FlodernaDja ochKadéï avrinner åt sydost ut iKongofloden. I norra Kamerun flyterBenuefloden västerut och avrinner iNiger. FlodenLogone flyter norrut tillTchadsjön, som Kamerun delar med tre grannländer.
Några av Kameruns miljöproblem är avskogning med åtföljande utbredning avöken, tjuvfiske och överfiskning. Vattenburna sjukdomar är allmänt förekommande.[15]
Kameruns presidentPaul Biya, här tillsammans med den amerikanske ambassadören R. Niels Marquardt 16 februari 2006.
Kameruns president har vidsträckta, ensidiga befogenheter att skapa politik, administrera myndigheter, föra befäl över militären, framförhandla och ratificera fördrag och utlysa undantagstillstånd..[28][29] Presidenten utser statliga ämbetshavare på alla nivåer, från premiärministern (som officiellt är regeringschef) till provinsguvernörer och ledamöter av stadsfullmäktige i större städer. Presidenten väljs i direkta val vart sjunde år. I mindre kommuner väljer folket borgmästare och kommunfullmäktige.
Nationalförsamlingen stiftar lag. Den består av 180 ledamöter som väljs för femåriga mandatperioder och samlas tre gånger om året. Lagar antas med majoritetsröstning. Församlingen har sällan ändrat eller blockerat lagstiftning som föreslagits av presidenten.[28] Grundlagen från 1996 föreskriver en andra kammare i parlamentet, Senaten med 100 ledamöter, men denna institution har aldrig blivit införd i praktiken.[15] Regeringen erkänner traditionella hövdingars befogenhet att styra på den lokala nivån och att lösa konflikter, så länge som sådana beslut inte strider mot landets lag.[30]
Grundlagen indelar Kamerun i 10 halvautonomaregioner som vart och ett styrs av ett valt regionråd. I praktiken följer Kamerun fortfarande det system som gällde innan den nya grundlagen antogs år 1996. Landet är indelat i 10 provinser, som var och en styrs av en guvernör utsedd av presidenten. Dessa ledare har ansvar för att genomdriva presidentens vilja, rapportera om provinsernas allmänna stämning och tillstånd, administrera förvaltningen, upprätthålla den allmänna ordningen och övervaka ledarna för de mindre administrativa enheterna. Guvernörerna har vidsträckta befogenheter: de kan beordra propaganda i sitt område och kalla in armén,gendarmer och polis.[29]Provinserna är underindelade i 58 departement (franskadépartements). Dessa leds avprefekter (franskaprefets) utsedda av presidenten, som utför guvernörernas uppgifter i mindre skala. Departementen är vidare underindelade i arrondissement (arrondissements), ledda av biträdande prefekter (sous-prefets). Distrikten, som administreras av distriktschefer (chefs de district), är de minsta administrativa enheterna. Dessa återfinns i stora arrondissement och i regioner som är svåra att nå.
De tre nordligaste provinserna ärExtrême Nord/Far North,Nord/North, ochAdamaoua/Adamawa. Omedelbart söder om dem liggerCentre ochEst/East.Sud/South ligger vid Guineabukten och gränsen i söder. Kameruns västra region är indelad i fyra mindre provinser:Littoral ochSud-Ouest/Southwest ligger vid kusten, ochNord-Ouest/Northwest ochOuest/West ligger på de västra grässlätterna.Nord-Ouest/Northwest ochSud-Ouest/Southwest ingick tidigare i Brittiska Kamerun, medan de övriga tillhörde Franska Kamerun.
President Paul BiyasKamerunska folkets demokratiska samling (RDPC) var det enda lagliga politiska partiet fram till december 1990. Sedan dess har många etniska och regionala politiska grupperingar bildats. Den främsta oppositionen ärSocialdemokratiska fronten (SDF), som till stor del är baserad i den engelskspråkiga delen av landet och leds avJohn Fru Ndi.[31] Biya och hans parti har behållit kontrollen över presidentposten och nationalförsamlingen i nationella val, men rivaler hävdar att dessa har varit orättvisa.[14] Människorättsorganisationer hävdar att regeringen undertrycker oppositionsgruppers friheter genom att förhindra demonstrationer, störa möten och arrestera oppositionsledare och journalister.[32][33]Freedom House rankar Kamerun som "inte fritt" i fråga om politiska rättigheter och medborgerliga friheter.[34] Det senaste parlamentsvalet hölls22 juli2007.[35]
En staty av en hövding iBana i provinsen Ouest/West visar den prestige som har givits sådana härskare. Kameruns regering erkänner traditionella institutioners makt under förutsättning att deras beslut inte går emot nationell lagstiftning.
Kameruns rättssystem är till stor del baserat på fransk civilrätt, med inflytande fråncommon law.[15] Fastän rättsväsendet till namnet är oberoende faller det under justitieministeriet.[28] Presidenten utnämner domare på alla nivåer. Rättsväsendet är officiellt indelat i tribunaler, appellationsdomstolen och högsta domstolen. Nationalförsamlingen utser de nio ledamöterna iHigh Court of Justice som dömer höga företrädare för staten om de anklagas förhögförräderi eller för att skada rikets säkerhet.
Människorättsorganisationer anklagar polisen och militären för att behandla illa och till och medtortera misstänkta brottslingar, etniska minoriteter, homosexuella och politiska aktivister.[36] Fängelserna är överbefolkade och har dålig tillgång till tillräcklig föda och sjukvård,[37][38] och fängelser som styrs av traditionella ledare i norr anklagas för att hålla politiska motståndare fångna på regeringens begäran.[32] Sedan början av 2000-talet har dock ett ökande antal poliser blivit åtalade för olämpligt beteende.[38]
Kamerun är medlem av bådeSamväldet ochLa Francophonie. I utrikespolitiken följer landet nära sin huvudsakliga allierade, Frankrike.[39] Landet är mycket beroende av Frankrike för sitt försvar,[28] fastän de militära utgifterna är höga jämfört med andra statliga utgifter.[40] Biya har varit i konflikt med Nigerias regering rörande rätten tillBakassihalvön och medGabons tidigare president,El Hadj Omar Bongo, rörande personliga rivaliteter.[31] Trots detta är inbördeskrig ett mer troligt hot mot nationell säkerhet, då spänningar mellan kristna och muslimer och mellan engelskspråkiga och franskspråkiga är fortsatt starka.[41]Att överbrygga traditionell stamsplittring och att bygga upp en centralmakt har varit av stor vikt. Landet har utrikespolitiskt följt en neutral linje och strävat efter goda relationer med både öst och väst.
Kameruns BNP per capita uppskattades till 2 421 amerikanska dollar år 2005,[42] vilket är högt för ett afrikanskt land.[43]
Arbetslösheten som uppskattades till 30 % år 2001 hade minskat till 4,3 % år 2014.[25]. Omkring 48 % av befolkningen levde under fattigdomsgränsen år 2000.[15] Sedan slutet av 1980-talet har Kamerun följt program som förespråkas avVärldsbanken ochInternationella valutafonden (IMF) för att begränsa fattigdomen, privatisera industrier och öka den ekonomiska tillväxten.[28]
Kamerun har oljefyndigheter och gynnsamma jordbruksförhållanden, och har därför goda ekonomiska förutsättningar. Landet har ändå många av de problem som kännetecknar underutvecklade länder.[15] Inkomstskillnaderna mellan höginkomsttagare och låginkomsttagare är stora,ginikoefficienten låg 2001 på 44,6.[15]
Uppskattningsvis 70 % av befolkningen är jordbrukare, och jordbruk uppskattades utgöra 44,3 % av BNP år 2006.[15] Det mesta av jordbruket utförs för husbehov av lokala jordbrukare som använder enkla redskap. De säljer sin överskottsproduktion, och några håller särskilda åkrar för kommersiell användning. Stadscentrumen är särskilt beroende av jordbruket för sina livsmedel.[44] Jordarna och klimatet vid kusten uppmuntrar utbredd kommersiell odling av bananer, kokos, oljepalmer, gummi och te. Inåt landet på höglandet i södra Kamerun odlas kommersiella grödor som kaffe, socker och tobak. Kaffe är en viktig gröda i högländerna i väster, och i norr gynnar naturförhållandena grödor som bomull, jordnötter och ris. Kameruns beroende av jordbruksexport gör landet sårbart för förändringar i priser på jordbruksprodukter.
Boskapsskötsel bedrivs i hela landet. Fiske sysselsätter omkring 5000 personer och ger 2000 ton föda om året.[45]Bushmeat, det vill säga kött av vilda djur, var länge en stapelföda för kamerunier på landsbygden, men är idag en delikatess i landets städer. Handeln med kött från vilda djur har numera överträffatavskogning som det största hotet mot djurlivet i Kamerun.[46]
Regnskogen i söder har stora mängder träd, som uppskattas täcka 37 % av Kameruns totala landyta.[47] Stora delar av skogen är dock svåra att nå. Avverkning, som till stor del sköts av utlandsägda företag, ger regeringen 60 miljoner US-dollar om året, och lagen ger rätt till säker och hållbar utvinning av trä. Ändå är i praktiken denna industri en av de minst reglerade i Kamerun.[48][49]
Fiske är en stor näringsgren i Kamerun. Portugisiska upptäcktsresande på 1400-talet hittaderäkor i sådana mängder att de kallade områdetRio dos Camarões ("Räkfloden"), namnet varifrånKamerun härstammar. Denna räka fångades vidLimbe 2007.
Petroleumutvinningen har minskat sedan 1985, men detta är fortfarande en såpass betydelsefull sektor att prisfall har en stark effekt på ekonomin.[15][50] Strömmar och vattenfall utgör hinder för floderna i söder, men dessa platser ger möjligheter till utveckling av vattenkraft och ger det mesta av Kameruns elektricitet.[43] Floden Sanaga har den största vattenkraftstationen, som ligger vid Edéa.[51] Återstoden av Kameruns elektricitet kommer från oljedrivna värmemaskiner. En stor del av landet har fortfarande ingen tillförlitlig tillgång till elektricitet.[52]
Fabriksbaserad industri stod för uppskattningsvis 15,7 % av BNP år 2006.[15] Mer än 75 % av Kameruns industriella styrka är belägen iDouala ochBonabéri.[53] Kamerun har stora mineraltillgångar, men dessa utvinns inte i större omfattning.[28]
Enbushtaxi försöker passera ett stillastående avverkningsfordon på vägen mellanAbong-Mbang ochLomié, provinsenEst/East.
Transport i Kamerun är ofta svårt. Vägarna är dåligt underhållna[56] och underkastade växlande väder, eftersom endast 10 % av dem är asfalterade.[15] Vägspärrar har ofta inte mycket annat till syfte än att låta poliser och gendarmer samla in mutor från resenärer.[57] Vägbanditism har länge drabbat transport vid de östra och västra gränserna, och sedan 2005 har problem intensifierats i öster medan Centralafrikanska republiken blivit mer destabiliserad.[58]
Det finns internationella flygplatser i Douala ochGaroua och en mindre flygplats vid Yaoundé. Floden Wouris mynning ger en hamn åt Douala, landets främsta hamnstad. I norr är Benuefloden farbar säsongsvis från Garoua över till Nigeria.[59]
Kommunikationsmedel, som landbaserade telefoner och telegrafer, är till stor del under statlig kontroll.[60]Mobiltelefoninätverk ochInternetleverantörer har dock ökat dramatiskt sedan början av 2000-talet[61] och är till stor del oreglerade.[32]
De flesta barn har tillgång till kostnadsfria statliga skolor eller subsidierad privat och religiös undervisning.[62] Utbildningssystemet är en blandning av brittiska och franska föregångare[63] och undervisningen hålls mestadels på engelska eller franska.[64] Kamerun har en av de högsta nivåerna i Afrika för närvaro i skolan.[62] Flickor går i skolan mindre regelbundet än pojkar på grund av kulturella attityder, plikter i hushållet, tidiga äktenskap och graviditeter samt sexuella trakasserier. Även om närvaronivåerna är högre i södern,[62] är ett oproportionerligt antal lärare placerade där, vilket gör att skolor i norr är kroniskt underbemannade.[38]
En traditionell doktor gör reklam för sina tjänster i byn Tatum i Northwest Province. Sådana helare är populära alternativ till konventionellt utbildade läkare.
Kvaliteten påsjukvården är generellt låg.[65] Utanför de större städerna är sjukvårdslokalerna ofta smutsiga och dåligt utrustade.[66]Traditionella helare är alltjämt ett populärt alternativ till västerländsk medicin.[67]
År 2005 uppskattades Kameruns befolkning till 17 795 000.[69] På 15 år, år 2020, hade befolkningen ökat med ungefär 10 miljoner till 27 744 989.[25] Enligt uppgifter från år 2020 var befolkningen ung, uppskattningsvis 42,3 % var under 15 år, och 96,9 % var under 65 år. Födelsetalet uppskattades samma år till 36,3 födda per 1 000 invånare och dödstalet till 8,1 per 1 000 invånare. Varje kvinna födde i genomsnitt 4,66 barn. Den förväntade livslängden var 62,3 år (60,6 år för män och 64 år för kvinnor).[25]
Kameruns befolkning är nästan jämnt fördelad mellan stadsbefolkning och landsbygdsbefolkning.[70] Folktätheten är högst i storstäderna, på högländerna i väster och på slätten i nordöst.[71] De största städerna ärDouala,Yaoundé ochGaroua. Adamawahöglandet, sydöstra Benuesänkan och större delen av höglandet i södra Kamerun är däremot glest befolkade.[72] Människor från de överbefolkade högländerna i väster och den outvecklade norra delen flyttar till kustområdet och städerna för att få arbete.[73] Mindre flyttningar sker när arbetare söker arbete i sågverk och på plantager i söder och öster.[74] Könsfördelningen i landet som helhet är relativt jämn, men dessa utflyttare är främst män, vilket leder till obalanserad könsfördelning i vissa områden.[75]
Övriga (inkl. icke-afrikaner mindre än 1 %) (14,0 %)
Enligt olika uppskattningar finns mellan 230 och 282 olika etniska och språkliga grupper i Kamerun.[76][77] I stora drag delas dessa av Adamawahöglandet i en nordlig och en sydlig del. De nordliga folken är sudanesiska etniska grupper, som bor i de centrala högländerna och de norra lågländerna, och fulani, som är spridda över hela norra Kamerun. Ett litet antalshuwa-araber bor näraTchadsjön. Södra Kamerun bebos av folk som talarbantuspråk ochsemibantuspråk. Bantutalande grupper bor i kust- och ekvatorområdena, medan talare av semibantuspråk bor på grässlätterna i väster. Ungefär 5 000pygméer strövar omkring i regnskogarna i sydöst och vid kusten eller bor i små bosättningar vid vägkanter.[78]
Kriget i Centralafrikanska republiken har drivit mer än 20 000 flyktingar till provinsernaAdamaoua ochEst sedan 2002,[79] och kidnappningar av kamerunska medborgare av centralafrikanska banditer har ökat sedan 2005.[58] Nigerianer, särskiltigbo, utgör den största gruppen utlänningar.[80]
Språken I Kamerun utgörs av 24 större afrikanska språkgrupper, engelska, franska (officiella språk)[15]
De europeiska språk som infördes under kolonialtiden har skapat en språklig klyfta mellan den engelskspråkiga femtedel av befolkningen som bor i provinsernaNorthwest ochSouthwest och det franskspråkiga landet i övrigt.[81] Både engelska och franska är officiella språk.Kamerunsk pidginengelska är vanligast somlingua franca, särskilt i de tidigare brittiskadministrerade territorierna.[82] En blandning av engelska, franska och pidgin som kallascamfranglais har fått ökad popularitet i städer sedan mitten av 1980-talet.[83]
Kristendom och islam är de största religionerna i Kamerun. Officiellt utgörs befolkningen av ungefär 70 % kristna (varav ungefär hälften tillhör denromersk-katolska kyrkan), 21 %muslimer och 6 %animister. Mindre grupper avbahá'ítroende, judar och sekulära finns också.[84]
Muslimerna tillhör framför allt de nordliga folkgrupperna, somfulanifolket. Protestanterna finns framför allt i de engelskspråkiga områdena i västra Kamerun medan katolikerna har sitt starkaste fäste i de franskspråkiga områdena i söder.
Anhängare av traditionell afrikansk religion och animism är främst koncentrerad till landsbygden, där den finns i många lokala variationer. I sydvästra Kamerun utövasjengukulten medan många inombeti-pahuinfolket, i Kameruns regnskogar, ärbwititroende. Officiellt råder religionsfrihet men regeringen förbjuder utövandet av "trolldom" och misstänkta häxor utsätts ofta för våld.[85]
Kristna har också utsatts för förföljelse. I landets största stadDouala ska marinsoldater i januari 1998 ha brutit sig in i en kyrka, stulit, slagit, knivhuggit och våldtagit.Två år senare stormade säkerhetsstyrkor en annan kyrka i samma stad, under pågående mässa för att arrestera en del och misshandla andra.[86]
1990 infördes en lag som begränsar religionsfriheten. För att kunna verka öppet i landet måste alla trossamfund registreras av myndigheterna.[87]Att sådan registrering beviljas är sedan dess mer undantag än regel. Enligt CNN använder presidentPaul Biya militär för att stänga alla pingstkyrkor i huvudstadenYaoundé och i staden Bamenda.[88]
Musgumfolkets hem, i provinsenExtrême nord, är tillverkade av jord och gräs.
Bådemonogama ochpolygama äktenskap förekommer, och den kamerunska genomsnittsfamiljen är stor och utökad.[89] I norr ägnar sig kvinnor åt hemmet och män vallar boskap eller arbetar som jordbrukare. I söder odlar kvinnorna familjens mat, medan männen tillhandahåller kött och odlar kommersiella grödor. Samhället i Kamerun är mansdominerat och våld och diskriminering mot kvinnor är vanligt.[38][32][90] Vid början av puberteten utsätts uppskattningsvis 26 % av flickorna för "bröststrykning", vilket innebär att deras bröst bankas eller masseras med upphettade föremål för att hindra dem från att utvecklas. Syftet är att hindra flickorna från att bli sexuellt aktiva i förtid och att skydda dem från sexuella övergrepp.[91]Kvinnlig könsstympning utövas i delar av provinsernaExtrême Nord/Far North ochSud-Ouest/Southwest.[37]
Korruptionen är utbredd på alla politiska nivåer. År 1997 upprättade Kamerun antikorruptionsbyråer i 29 ministerier, men endast 25 % kom i bruk,[92] och år 2018 placeradeTransparency International Kamerun som nummer 152 på en lista över 180 indexerade länder ordnade från minst till mest korrumperat.[93] Den18 januari2006 inledde Biya en kampanj mot korruption under ledning avNational Anti-Corruption Observatory.[92]
Fastän tryckfriheten har förbättrats sedan början av 2000-talet är pressen korrumperad och beroende av särintressen och politiska grupperingar.[59] Tidningarna bedriver rutinmässig självcensur för att undvika efterverkningar från regeringen.[38] De större radio- och TV-stationerna är statliga.[96]
Musik och dans är en omistlig del av kamerunska ceremonier, festivaler, sociala sammankomster och historieberättande.[97] Traditionella danser är mycket koreograferade och skiljer män från kvinnor eller förbjuder det ena av könen att delta överhuvudtaget.[98] Dansernas syften varierar från ren underhållning till religiös vördnad.[99] Traditionellt förmedlas musik muntligt. I ett typiskt framförande ekar en kör en solist.[100] Det musikaliska ackompanjemanget kan vara så enkelt som att klappa händer och stampa med fötterna,[101] men traditionella instrument är bland annat klockor som bärs av dansare,klappinnar, trummor ochtalande trummor,flöjter,trumpeter,skallror, stränginstrument, visslor ochxylofoner. Den exakta kombinationen varierar efter etnisk grupp och region. Vissa sångare sjunger fullständiga sånger själva, ackompanjerade av ett harpliknande instrument.[100][102]
En kvinna som väver en korg näraOssasjön i provinsen Littoral. I hela Kamerun utövas sådant hantverk.
Traditionell konst och hantverk utövas över hela landet för kommersiella, dekorativa och religiösa syften. Träsniderier och skulpturer är särskilt vanliga.[106] Den höga kvaliteten på leran från högländerna i väster gör den lämplig för krukmakeri och keramik.[99] Andra hantverk är bland annat korgvävning, pärlarbeten, mässings- och bronsarbeten, snide och målning av kalebasser, broderi och läderarbeten.
Kamerunsk litteratur och film har inriktat sig på både europeiska och afrikanska teman. Författare under kolonialtiden somLouis-Marie Pouka ochSankie Maimo utbildades av europeiska missionärer och förespråkadeassimilering till europeisk kultur som sättet att föra Kamerun till den moderna världen.[107] Efterandra världskriget analyserade och kritiserade författare somMongo Beti ochFerdinand Oyonokolonialismen och förkastade assimilering.[108] Kort efter självständigheten utforskade filmskapare somJean-Paul Ngassa ochThérèse Sita-Bella liknande teman.[109] På 1960-talet utforskade Mongo Beti och andra författarepostkolonialism, problem i Afrikas utveckling och återhämtning av afrikansk identitet.[110]
Samtidigt ägnade sig filmskapare somJean-Pierre Dikongué Pipa ochDaniel Kamwai mitten av 1970-talet åt konflikterna mellan det traditionella och det postkoloniala samhället. Litteratur och filmer under de följande två årtiondena koncentrerade sig mer på helt kamerunska teman.[111]
Traditionellt bostadsbyggande använder lokalt tillgängliga material och varierar från provisoriska skydd av trä och blad hos nomadiskambororo till de fyrkantiga husen av lera med halmtak hos folken i söder. Bostäder tillverkade av material som cement och plåt blir allt vanligare.[112]
Var och en av Kameruns etniska grupper har sina egna kulturella uttryck. Typiska firanden är bland annat födelser, dödsfall, sådd, skörd och religiösa ritualer.
Maten i Kamerun varierar efter region, men en stor kvällsmåltid med en rätt är vanlig över hela landet. En typisk maträtt baseras påcocoyam,majs,maniok,hirs,kokbananer,potatis,ris ellerjams, som ofta krossas till degliknandefufu. Detta serveras med en sås, soppa eller gryta gjord av bladgrönsaker, jordnötter, palmolja eller andra ingredienser.[113] Kött och fisk är populära men dyra tillägg.[114] Maträtterna är ofta ganska starka, kryddade med salt,spanskpeppar ochMaggi.[115] Vatten,palmvin ochhirsöl är de traditionella måltidsdryckerna, men öl, läsk och vin har ökat i popularitet.[116] Bestick är vanliga, men maten hanteras traditionellt med högerhanden. Frukosten består av rester eller bröd och frukt med kaffe eller te. Snacks är populära särskilt i större städer där de kan köpas från gatuförsäljare.
^Kamerun rankas som nummer sex i båda kategorier på en skala från ett till sex där ett är "mest fri" ("most free") och sex är "minst fri" ("least free"). "Cameroon (2006)", Freedom House.
^"Cameroon", Amnesty International; "Cameroon (2006)", Freedom House; "Cameroon", Country Reports on Human Rights Practices, U.S. Department of State; "Elections to the Human Rights Council", Amnesty International.
"Cameroon".Amnesty International Report 2006. Amnesty International Publications. Hämtad6 april2007.
"Cameroon". Country Reports on Human Rights Practices,6 mars2007. Bureau of Democracy, Human Rights, and Labor, U.S. Department of State. Hämtad7 november2007.
"Cameroon".Human Development Report 2006. United Nations Development Programme. Hämtad6 april2007.
Fanso, V. G. (1989).Cameroon History for Secondary Schools and Colleges, Vol. 1: From Prehistoric Times to the Nineteenth Century. Hong Kong: Macmillan Education Ltd.
Fitzpatrick, Mary (2002). "Cameroon."Lonely Planet West Africa, 5th ed. China: Lonely Planet Publications Pty Ltd.
Fomensky, R., M. Gwanfogbe, and F. Tsala, editorial advisers (1985)Macmillan School Atlas for Cameroon. Malaysia: Macmillan Education Ltd.
Fonge, Fuabeh P. (1997).Modernization without Development in Africa: Patterns of Change and Continuity in Post-Independence Cameroonian Public Service. Trenton, New Jersey: Africa World Press, Inc.
Geschiere, Peter (1997).The Modernity of Witchcraft: Politics and the Occult in Postcolonial Africa. Charlottesville: University Press of Virginia.
Gwanfogbe, Mathew, Ambrose Meligui, Jean Moukam, and Jeanette Nguoghia (1983).Geography of Cameroon. Hong Kong: Macmillan Education Ltd.
Lantum, Daniel M., and Martin Ekeke Monono (2005). "Republic of Cameroon",Who Global Atlas of Traditional, Complementary and Alternative Medicine. World Health Organization.
MacDonald, Brian S. (1997). "Case Study 4: Cameroon",Military Spending in Developing Countries: How Much Is Too Much? McGill-Queen's University Press.
Mbaku, John Mukum (2005).Culture and Customs of Cameroon. Westport, Connecticut: Greenwood Press.
Nkolo, Jean-Victor, and Graeme Ewens (2000). "Cameroon: Music of a Small Continent".World Music, Volume 1: Africa, Europe and the Middle East. London: Rough Guides Ltd.
