"Kalinka" (ryska: КалинкаKalinka, 'lillaolvonet[1][2]/snöbollsbusken’) är en känd och populärryskvisa. Den skrevs 1860 av Ivan Larionov och spreds snart vidare av enfolkmusikkör. "Kalinka" har därför, delvis ohistoriskt, kopplats samman med Rysslandsfolkmusikarv.
Musiken går i4/4-takt och har ett högttempo som ofta ökas under refrängen, och som inbjuder till dans.
Sångens text är en lättsjungen hyllning tillolvonbusken (alternativt den odlade variantensnöbollsbuske). Den behandlar hur sångaren längtar efter att ligga under olvonet, äta hallon och sova skönt.[2]
Ordetkalinka ärdiminutiv avkalina (калина), som betyder just olvon. Sången börjar med den kända raden: ”Калинка, калинка, калинка моя!” (transkriberat: ”Kalinka, kalinka, kalinka moja!”; översatt: ”Olvonbuske, olvonbuske, min olvonbuske”). Skälet till denna hyllning torde vara att växten var använd inomläkekonsten mot en rad åkommor – frånepilepsi ochhysteri till diverse lidanden ilever,hjärta,mage,tarmar, smärtsammenstruation, hotandemissfall,kramper och mycket annat.
Sången komponerades 1860 av Ivan Larionov[2] (1830–1889) och framfördes första gången iSaratov under ett musikarrangemang som Larionov hade skapat. Sången togs snart upp av en folkmusikkör som spred den. Den har med tiden kommit att få oegentlig status som en del av det ryskafolkmusikarvet, ungefär som "Korobejniki".
I Sverige blev sången aktuell 1962 då den framfördes avMonica Zetterlund iHasseåtagesrevyGröna hund. Sången hade då fått en ny text och handlade om en hund som liktLajka skulle skickas upp i en rymdraket – som en del avSovjetunionens rymdprogram – och hur hundens ägare därigenom skulle nå berömmelse och rikedom.