Köplagen (1990:931),KöpL, är en svensklag.[1] Köplagen saknar sakrättsliga regler utan behandlar enbartobligationsrättsliga frågor. Köplagen är tillämplig förlös egendom vilket konstateras i lagens första paragraf. Lös egendom omfattar inte enbart fysiska saker,lösöre, utan till exempel ävenhyresrätt,tomträtt,värdepapper,fordringar, byggnader på annansfastighet eller rättigheter så sompatent. Även då tomträtt och byggnader på annans fastighet räknas som lös egendom finns specialregler för dessa vad gäller överlåtelse respektive fel i vara. I dessa fall tillämpas iställetjordabalken. Köplagen gäller inte för tjänster men är tillämplig på så kallade tillverkningsköp. Dessa karaktäriseras av att det är en vara som ska tillverkas där säljaren tillhandahåller mestadels av materialet.
Köplagen ärdispositiv, vilket betyder att avtalsparterna fritt kan avtala om andra regler än de som framgår av lagen. Ävenhandelsbruk och etablerad praxis har företräde framför köplagens regler. Först och främst gäller alltså vad parterna avtal om, sedan handelsbruk och praxis och slutligen om frågetecken kvarstår gäller lagens bestämmelser.
Köplagen gäller inte i de fall dåkonsumentköplagen är tillämplig. Köplagen gäller dock i alla övrigapartsförhållanden, det vill säga för köp mellannäringsidkare, mellan privatpersoner eller då en privatperson säljerlös egendom till näringsidkare. Köplagen är heller inte tillämplig dålagen om internationella köp (CISG) gäller för avtalet.
Den nuvarande köplagen trädde i kraft 1 januari 1991 och ersatte då den tidigare köplagen från 1905.[2]