 | Den här artikelninnehåller inaktuella uppgifter och behöver uppdateras.(2024-05) Motivering:L:s liv och karriär de seaste tio årenn saknas, som utnämningen till Ukrainas riksåklagare, iblandningen i Donald Trump–Ukraina-skandalen, m m. Hjälp gärna Wikipedia att åtgärda problemet genom attredigera artikeln eller diskutera saken pådiskussionssidan. |
| Jurij Lutsenko | |
.jpg) Jurij Lutsenko, 22 mars 2018. | |
| Född | 14 december1964 (60 år) Rivne[1] |
|---|---|
| Medborgare i | Sovjetunionen ochUkraina |
| Utbildad vid | Lvivs polytekniska universitet |
| Sysselsättning | Politiker |
| Befattning | |
| Medlem av Verchovna Rada fjärde Verchovna Rada (2002–2005)[2] Ukrainas inrikesminister (2005–2006) Medlem av Verchovna Rada sjätte Verchovna Rada (2007–2007)[3] Ukrainas inrikesminister (2007–2010) Medlem av Verchovna Rada åttonde Verchovna Rada (2014–2016) Ukrainas överåklagare (2016–2019) | |
| Politiskt parti | |
| Framåt Ukraina! Ukrainas socialistparti Europeisk solidaritet | |
| Maka | Iryna Lutsenko |
| Föräldrar | Vitalij Lutsenko |
| Utmärkelser | |
| Namngivet skjutvapen Femte klass av Jaroslav den vises orden | |
| Redigera Wikidata | |
Jurij Vitalijovytj Lutsenko (ukrainska: Юрій Віталійович Луценко), född1964, är enukrainskpolitiker ochstatsman. Han deltog aktivt i denorangea revolutionen 2004 och har haft ministerposter i flera ministärer. Under 2010–2013 var han internerad och dömd för maktmissbruk, efter en rättegång som en del setts som politiskt motiverad.
Jurij Lutsenko föddes14 december1964 iRovno,Rovno oblast,Ukrainska SSR,Sovjetunionen. Han växte upp i Rovno ivästra Ukraina, där fadernVitalij Lutsenko var sekreterare i detkommunistiska partiets organisation iRovno oblast (Obkom) 1966–1986. Efter studier vidLvovs polytekniska institut arbetade Lutsenko 1989–1994 som chefskonstruktör vid företaget "Gazotron" iRivne.
Lutsenko blev år 1991 medlem i detukrainska socialistpartiet (Соціалістична партія України). År 1994 blev han vald till medlem av Rivnes länsråd (den folkvalda församlingen i Rivne oblast). 1996 blev han vald till ordförande i Rivnes länsråds ekonomiska kommitté.
Från september 1997 till september 1998 var han vice minister vid ukrainska ministeriet för vetenskap och teknologi. Från september 1998 till april 1999 var han rådgivare till UkrainaspremiärministerValerij Pustovojtenko. Från april 1999 till april 2002 var han rådgivare till ordföranden i det ukrainska socialistpartiet:Oleksandr Moroz. Lutsenko var 1996-1998 ocksåpartisekreterare i det ukrainska socialistpartiet.
Han blev år 2000 mer allmänt känd i Ukraina som en av ledarna av organisationen "Ukraina utanKutjma" (Україна без Кучми). I april 2002 blev han också vald till medlem avdet ukrainska parlamentet. Han spelade sedan en stor roll i organiserandet av den orangea revolutionen under senhösten 2004. Han blev därefter i början av år 2005 utsedd tillinrikesminister i den nybildade regeringen underJulia Tymosjenko. Han stannade sedan kvar på sin post även under premiärministerJurij Jechanurov och till en början också i premiärministerViktor Janukovytjs regering. Den 1 december 2006 blev han avsatt av parlamentet.
Sommaren 2006 lämnade Lutsenko det ukrainska socialistpartiet efter att dess ledareOleksandr Moroz bytt sida och bildatkoalition medRegionernas parti ochUkrainas kommunistiska parti. Lutsenko bildade efter att han lämnat regeringen enfolkrörelse kallad "Folkets självförsvar" (Народна Самооборона). Denna folkrörelse bildade i april 2007 ett politiskt block med samma namn. Under sommaren 2007 gick detta politiska block samman med flera andra partier och bildade blocket "Vårt Ukraina - Folkets självförsvar" (Наша Україна – Народна Самооборона) där Jurij blev vald till ordförande och förstanamn på blockets valsedel till parlamentsvalet den 30 september 2007. Valblocket fick 14,15 % av rösterna och 72 mandat i parlamentet (Verchovna Rada).[4]
.jpg)
13 december 2010 åtalades Lutsenko för maktmissbruk och förfalskning av Ukrainas statsåklagareViktor Psjonka.[5] 27 februari 2012 dömdes han till fyra års fängelse för förskingring och maktmissbruk. Från 26 december 2010 hölls han fången i Lukjanivskafängelset. Han frigavs 7 april 2013, efter att presidentViktor Janukovytj på grund av hälsoskäl benådat honom (samt en meddömd).[6] Lutsenko och hans politiska allierade anser att domen mot honom var en form av politisk förföljelse från Janukovytjregimen.[7]
Lutsenko utropade proteströrelsen som en ny "revolution" med argumentet att presidenten Janukovytj har förlorat folkets förtroende och måste avgå.
| |||||||||||||||||||||||||||||||||
