Joseph-Marie,comte de Maistre (franska: [də mɛstʁ]), född1 april1753 iChambéry, död26 februari1821 iTurin, var ensavojardiskfilosof,författare,advokat ochdiplomat. Han var den mest inflytelserike företrädaren förkontrarevolutionen och denauktoritärakonservatismen under perioden som följde omedelbart efterfranska revolutionen.[7] Han räknas som en av konservatismens portalfigurer.[8]
Maistre betraktadeden ärftliga monarkin både som engudomligt sanktionerad institution och som den enda stabila formen av statsskick. Med sina böcker och pamfletter, i vilka han gav uttryck åt sinlojalism ochrojalism, bidrog han tillbourbonska restaurationen år 1814, varigenomHuset Bourbon återuppsattes på Frankrikes tron och monarkin återinfördes. Den högstesuveränen i Maistres ögon var emellertid inte någon monark, utanpåven, och denne bör, enligt Maistre, tilldelasauktoritet över världsliga frågor. Därmed blev Maistre inspiratör förultramontanismen, denkonservativt kristna rörelse under 1800-talet, som tog ställning mot de modernanationalstaternas anspråk på att företräda alla sina medborgare och i stället framhävde påvens roll somkatolikernas försvarare.[9]
Endast regeringar med kristenkonstitution förmår, enligt Maistre, förhindra sådana oroligheter och blodsutgjutelser, som följt av revolutionensrationalistiska program. Med kristen konstitution avsåg han samtliga europeiska stater, men i synnerhet de europeiska katolska monarkierna. Han var eldsjälen bakom tron på principen om det etablerades auktoritet, vilket revolutionen sökte förgöra, och försvarade principens giltighet överallt: istaten genom att förorda monarkin, ikyrkan genom att tillerkännapåvedömet flera privilegier, och i världen genom tilltron till Gudsförsyn.
Maistre föddes 1753 i Chambéry i hertigdömet Savojen, som vid den tiden tillhördekungariket Sardinien. Hans släkt var av franskt ursprung och hade bosatt sig i Savojen århundradet dessförinnan. De hade så småningom erhållit hög ställning i samhället medadlig värdighet. Hans far hade tjänat sompresident i Savojenssenat, och hans yngre bror,Xavier de Maistre, skulle senare bli officer i armén och populär skönlitterär författare. Maistre gick troligen ijesuitskola. Efter revolutionen försvarade han deras orden häftigt, varmed han i tilltagande grad kom att förknippa revolutionens anda med jesuiternas fiender,jansenisterna. Efter juridisk skolning och praktik, gick han i sin faders fotspår och blev senator 1787.
Efter franska revolutionens utbrott 1789, började Maistre författa samtidsskildringar och analyser, av vilka det mest framstående ärConsiderations sur la France (1796). Revolutionen inträffade, enligt Maistre, på grund av attdet gamla styret och den franska societeten hade förespråkat de destruktivaateistiska doktrinerna som härrörde från1700-talets filosofer i stället för att använda den franska civilisationens inflytande till att hjälpa mänskligheten. Maistre menade att Frankrike hade ett gudomligt uppdrag. Brotten som begicks underskräckväldet berodde enligt Maistre påupplysningens upphöjelse av människan till Gud och han ansåg att det var den logiska konsekvensen av "1700-talets fördärv", och vidare var revolutionen Guds straff för detta.[10]
När den franska revolutionsarmén intog Savojen år 1792 flydde Maistre tillSchweiz, där han besökteGermaine de Staëls salong och diskuteradepolitik ochteologi med henne. År 1803 utsågs han tillenvoyé för kungen av Sardinien vid den rysketsarens hov iSankt Petersburg. Från 1817 till sin död var hankungadömet Sardiniens minister iTurin.
För Maistre ärtraditionen vad som bör avgöra politik, varförfilosofiska spekulationer avvisas som beslutsgrund.[11] Traditionen ser han somreligiöst betingad. Hans lilla verkEssai sur le principe générateur (1809) koncentreras till idén att en konstitution inte är en artificiell produkt, som kan analyseras, utan att den kommer i rätt tid och under rätta former från Gud, som sakta bringar den mognad under tysthet.
Han betonar också att det viktiga inte är vilken lag som står skriven ilagboken, utan vilken lag som står skriven i människornas hjärtan. Ett moraliskt folk kan upprätthålla de moraliska lagarna i samhället utan hänvisningar till stelnade bokstäver i gamla böcker, medan ett omoraliskt folk ändå inte kommer att efterleva bokens ord.Den brittiska konstitutionen är stark, endast för att människorna i det landet känner stark gemenskap och har ett välfungerandecivilsamhälle, och i det fornaSparta kunde man skryta med att inte ha någon nedskriven konstitution överhuvudtaget – för man var inte i behov av det. Ett kopiöst register av lagar är tvärtom ett tydligt tecken på att kulturen ifråga håller på att förfalla och att man desperat försöker hålla ihop den medelst rationalistiska lösningar.
Efter att 1816 ha utgivit en fransk översättning avPlutarkos, utkom han med sitt mästerverkDu Pape (1819). Arbetet är indelat i fyra delar. I den första argumenterar han för påvens suveränitet i Kyrkan och menar att det är ett essentiellt kännetecken på allsuveränitet att beslut inte kan överklagas. Följaktligen är påven höjd över all kritik ochofelbar i sin lära, eftersom det är i sin lära som han utövar sin suveränitet. I de återstående delarna utreder Maistre relationen mellan påven och den världsliga makten, civilisationen och nationernasvälfärd samtschismerna i Kyrkan. Han hävdar att nationerna behöver skyddas motmaktmissbruk, vilket åstadkoms genom att en suverän är överställd andra suveräner, och denna suveränitet borde vara påvens – historiens räddare och grundaren av den europeiska kulturen. Vad beträffar schismen mellan kyrkorna, ansåg Maistre att de andra med tiden skulle återkomma till påvens härd, eftersomkatolicismen var den enda religion som var fullt kapabel att vara förenlig medvetenskapen.[12]
| Del av en serie om Konservatism | |
 | |
| Varianter | |
Frihetlig ·Grön ·Kultur ·Liberal | |
| Principer | |
Auktoritet ·Disciplin ·Elitism (Aristokrati | |
| Filosofer | |
Bonald ·Burke ·Carlyle ·Chateaubriand | |
| Statsmän | |
Adams ·Adenauer ·Bismarck ·Churchill | |
Soirées de St. Pétersbourg (1821) behandlarteodicéproblemet i enplatonsk dialog,[13] där Greven i berättelsen får tjäna som språkrör eller resonör för Maistre, själv greve i verkliga livet. Han framför sin egen lösning på det urgamla problemet medondskans existens. För honom kastar ondskan ljus överGuds skapelse; den moraliska världen och den fysiska är sammantvinnade och hänger ihop. Fysisk ondska är den nödvändiga manifestationen av moralisk ondska, vilken människan sonar och förminskar genombön ochofferriter. Blodsutgjutelse,syndernas förlåtelse genom den oskyldige, är för Maistre en lag som är lika mystisk som obestridlig, principen som vägleder människan i återkomsten till Gud samt förklaringen till att krig finns och aldrig upphör att finnas. Maistre bejakade till och med våldet när han hävdade att "Kriget är i sig heligt, ty det ingår i världsalltets ordning."[14]
En passus ur dialogen handlar omskarprättaren, vars samhällsfunktion i äldre tider var att utsätta brottslingar förtortyr ochavrättning. Här får han stå som symbol för statensvåldsmonopol i allmänhet. Det går även att tolka skarprättaren som symbol förDjävulen så som han ofta representeras ikristendomen: en Guds trogne tjänare, vars öde det är att utdela straff åt alla dem som misslyckas med att efterleva de gudomliga lagarna. Maistre beskriver uttrycksfullt det lugubra arbete skarprättaren genomför, det vämjeliga intryck det gör på omgivningen samt den grundläggande funktion det trots allt har för samhället:[15]
| ” | Hans hjärta slår, men det är med glädje; han berömmer sig själv, han säger i sitt inre, "Ingen kankrossa människor på hjulet som jag." Han kliver ner. Rättvisan kastar till honom – på avstånd – några guldmynt som han fångar mellan en dubbel rad av förskräckt tillbakaryggande människor. Han sätter sig vid bordet och äter. Sedan går han till sängs och sover. Nästa dag, när han vaknar, tänker han på någonting helt annat än det han gjorde dagen innan. Är detta en människa? Ja. Gud tar emot honom i sina helgedomar och låter honom bedja. Han är ingen bov. Icke desto mindre finns det intet språk på vilket man kan hävda, att han är dygdig, att han är en hederlig man, att han är aktningsvärd. Intet moraliskt beröm verkar passande för honom, ty alla andra förmodas ha mänskliga relationer, vilket han inte har. Och ändå är det så, att all storhet, all makt, all underordning vilar på skarprättaren. Han är skräcken och bandet i det mänskliga samhällslivet. Avlägsnar man denne mystiske aktör från världen, kommer all ordning ögonblickligen att ge vika för kaos: regenter störtas, samhället upplöses. | „ |
Förutom en riklig korrespondens har Maistre efterlämnat två postuma verk. Ett av dessa,L'examen de la philosophie de Bacon (1836), utvecklar en andligepistemologi ur kritiken motFrancis Bacon,[16] vilken Maistre betraktade som pionjär tillupplysningen i dess destruktiva form.[17]
Maistre och denanglo-irländske statsmannenEdmund Burke brukar räknas som lärofäderna till den europeiskakonservatismen.[18][19] Maistre utövade stort inflytande över den spanske politiske tänkarenJuan Donoso Cortés,[20] den franske monarkistenCharles Maurras och dennes kontrarevolutionära politiska rörelseAction française[21] samt den tyske rättsfilosofenCarl Schmitt.[13]
Enligt idéhistorikern Carolina Armenteros, som har skrivit fyra böcker om Maistre, påverkade hans författarskap dock inte bara konservativa tänkare, utan också deutopiska socialisterna.[22] Tidiga sociologer somAuguste Comte ochHenri de Saint-Simon erkänner uttryckligen ett inflytande från Maistre i deras tänkande vad gäller källorna till social sammanhållning och politisk auktoritet.[23]
Maistre har varit mindre populär blandliberaler.Isaiah Berlin räknar Maistre som en av liberalismens sex ärkefiender i bokenFreedom and Its Betrayal (2002) och hävdar att Maistre utgjorde den sista kvarlevan av den medeltidafeodalismen, vilken försökte hindra den progressivitet som utstakats avupplysningen.[24] Den liberalt sinnade litteraturkritikernÉmile Faguet beskrev Maistre som "en våldsamabsolutist, rasandeteokrat, omedgörliglegitimist, apostel för en monstruös treenighet av Påven, Kungen och Bödeln, alltid och överallt förkämpen för den hårdaste, snävaste och mest orubbligadogmatism, en mörk gestalt frånmedeltiden, delvis lärd doktor, delvisinkvisitor, delvisskarprättare".[25]
Maistre förknippas med kulturströmningenromantiken.[26][27][28] Bland dem som beundrade Maistre återfinnsCharles Baudelaire – den främste franske romantiske poeten – som beskrev sig somdiscipel till den store kontrarevolutionären och hävdade att Maistre hade lärt honom att tänka.[29] Det är mycket tack vare Maistres skicklighet som stilist ochpolemiker som han fortfarande läses. En inflytelserik kritiker på 1800-talet,Matthew Arnold, jämförde Maistres stil medEdmund Burkes enligt följande:
| ” | Joseph de Maistre är en annan av de män vilkas ord, likt Burkes, har livskraft. Vad gäller fantasins kraft är han, allt som allt, underlägsen Burke. Å andra sidan rör sig hans tankar i närmre följd än Burkes, hastigare, direktare; han har färre överflödigheter. Burke är en utmärkt författare, men Joseph de Maistres användning av det franska språket är mäktigare, mera grundligt tillfredsställande, än Burkes användning av engelskan. Den är mästerlig; den visar oss till det yppersta vad det beundransvärda instrumentet, det franska språket, är kapabelt till.[30] | „ |
Den engelske litteraturhistorikernGeorge Saintsbury kallade Maistre "obestridligen en av 1700-talets främsta tänkare och författare".[31] Den svenske religionsfilosofenTage Lindbom gav uttryck åt samma uppfattning och berömde Maistre för hans "djupsinne och tankeskärpa".[32]
Wikimedia Commons har media som rörJoseph de Maistre.
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
| |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
.jpg)
.jpg)
