Josef II uppfostrades avJohann Christoph von Bartenstein och kom under inflytande avupplysningens idéer, i synnerhet genomVoltaires skrifter. 1761 blev han medlem av statsrådet och riktade från denna tid moderna memoranda över dettas politik, vilka präglades av de idéer som sedan kom att förverkligas under hans styre. 1765 efterträdde Josef sin fader somkejsare och blev samtidigt moderns medregent i de österrikiska arvländerna, men fram till hennes död var hans verksamhet begränsad till utrikespolitiken, armén ochrättskipningen.[2]
Här råkade han på grund av sinarevolutionära idéer ofta i konflikt med modern. Aktiv och fördomsfri i sin utrikespolitik, inledde han ett närmande tillPreussen, befäst genom personliga möten medFredrik II av Preussen, som han beundrade, 1769–1770. Denna politik leddePolens delningar, vid vilken Josef trots moderns motstånd tog initiativet till besättande av polskt område. Josefs försök att vinnaBayern medförde brytning med Preussen ochkrig efterMaximilian I Josef av Bayerns död. Istället närmade sig Josef dåRyssland. 1780 sammanträffade han medKatarina II av Ryssland iMohilev, då han 1785 återupptog planerna på Bayern, möttes han av Preussen medfursteförbundet.[2]
Efter Maria Teresias död 1780 blev han ensam härskare, och genomförde nu ett reformarbete, som var av revolutionerande karaktär och gjorde honom till den mest typiske representanten för deupplysta despoterna. Hans politiska mål var ettcentraliserat rike med tyskt statsspråk: det skulle hållas samman av här ochbyråkrati. Hans omstörtning gällde därför defeodalainstitutionerna samtpartikularismen i den österrikiska staten. Böndernas ställning förbättrades; i anslutning tillfysiokratismen infördes en allmän grundskatt, som träffade ävenadlig jord.Industrin inom statsområdet uppmuntrades genomtullskydd.[2]
Samtidigt lindrades strafflagens bestämmelser,censuren mildrades och nya skolor inrättades.[2]
Dessutom genomfördes en kulturell reformpolitik i upplysningstidens anda: genomToleranspatentet 13 oktober 1781 fickprotestanter ochgrekisk-ortodoxa fullreligionsfrihet (jämförtoleransediktet av 1781). Någon statskyrka upprättades dock inte vid sidan av den katolska. Protestantismen vaknade till nytt liv i Österrike, efter att sedan dettrettioåriga krigets dagar ha varit så gott som tillintetgjord. Från ett antal av 73 722 växte mellan åren 1781 och 1787 protestanternas siffra till 156 865.[3]
Under åren 1781–1784 kom också en rad edikt riktade motklerikalismens oberoende och maktställning. Edikten föreskrev att påvens och utländska andligas anordningar krävde bifall av Österrikes världslige herre för att vara giltiga. De förbjöd också munkordnarna att ha förbindelse med sina utländska överordnade, de förbjöd österrikiska undersåtar att besökaCollegium germanicum iRom, den historiska plantskolan förjesuitisk propaganda.[4] Vidare upphävdes den andliga domsrätten i världsliga mål och biskopar påbjöds att först avlägga ed till statens herre, sedan till Rom. Från januari 1782 börjadeklostrens antal inskränkas; av 2 163 kloster i den österrikiska monarkin blev till år 1786 sammanlagt 738 indragna. Hela grupper avkongregationer upphävdes genom olika edikt. De gods som tillhörde de upphävda kongregationerna lades under hovkammarens förvaltning. Förordningar utgavs omgudstjänsten,processioner blev helt enkelt förbjudna.[4]
Josef bröt även med moderns repressiva system när det gälldejudarna. De sista kraven på yttre igenkänningstecken på klädedräkten avlägsnades, judarnas personliga skatt avskaffades, de erhöll samma privaträttsliga ställning som andra och de fick tillträde till skolor och universitet. Denna tidigaemancipation av judar i Österrike kom senare att prägla den kulturella miljön i Wien och på andra håll i landet.[3]
Vidare avskaffadeslivegenskapen år 1781. Reformen, som väckte stort internationellt uppseende, bestod i att det förhållande av "ärftlig underdånighet" vari bönder stod till sina herrar lättades avsevärt.[3] Det var huvudsakligen den jordbrukande befolkningen i demagyarisk-slaviska områdena som hade nytta av reformen, då man i de tyska landsdelarna sedan tidigare inte kunde tala om något egentligt personligt beroende. Dendagsverksskyldighet som herrarna kunde kräva minskades; bönderna tryggades i besittningen av sin jord och deras bördor lindrades i någon mån. En viktig sak var att bönderna nu blev skattskyldiga omedelbart till staten och sålunda erkändes som ett stånd med medborgerliga skyldigheter och rättigheter.[3]
Ar 1787 upphävdes adelnsforum privilegiatum, och ståndet likställdes sålunda med andra medborgare inför lagen. Ett vidlyftigt lagreformarbete pågick samtidigt. 1783 trädde den nya äktenskapslagen i kraft: äktenskapet blev nu inte ettsakrament utan en borgerlig akt som ägde rum inför statsmyndighet. 1786 följde arvslag och familjerätt och 1787 den nya josefinska strafflagen.[3]
Josef var ständigt på resande fot för att lära känna alla delarna av sitt rike och sätta sig in i befolkningens levnadsvillkor.
Reformerna resulterade tyvärr i att missnöje och motstånd uppstod bland de tyska furstehusen, kyrkan ochadeln.PåvenPius VI besökte 1782 Josef iWien och försökte övertala honom att överge sina reformplaner, men detta var förgäves.
Josefs föga lyckosamma deltagande iRysslands turkiska krig 1787–1791 utlöste motstånd från de partikularistiska och adeln. Upprorsrörelserna iUngern ochNederländerna, vilka från 1789 influerades avfranska revolutionen, tvingade Josef att för dessa länder avstå sina reformer 1790. Han var då dödssjuk.[2]
Josef II:s yngre bror,Leopold II, som efterträdde den barnlöse Josef efter dennes död, var tvungen att återkalla många av reformerna. Bönderna fortsatte emellertid att vara fria och förvaltningen som Josef II införde stod fast, som till exempel humaniseringen av rättsväsendet, införandet avtrosfrihet samt genomförandet av allmänt skolväsen.
Josef II gifte sig första gången 1760 medIsabella Maria av Bourbon-Parma (1741–1763), som var dotter tillFilip av Bourbon-Parma. I detta äktenskap föddes barnen Maria Theresia (20 mars 1762 – 23 januari 1770) och Christina (22 november 1763 – 28 november 1763).
Hans äldsta barn dog mycket plötsligt och oväntat ilunginflammation vid en ålder av sju år. Hon är liksom sin syster, föräldrar och faderns andra gemål begravd i den kejserligakryptan i Wien.
