Med flera miljonerarter är jorden den endahimlakropp där man vet attliv existerar. Planeten bildades för 4,54 miljarder år sedan.Liv uppstod inom en miljard år därefter, där äldsta tecken på liv är ett 3,8 miljarder år gammalt kol-lager, och äldsta säkra spår av celler är 3,5 miljarder år gamlastromatoliter.[13] Sedan dess har jordensbiosfär markant förändratatmosfären och andra icke biologiska förhållanden, vilket till exempel tillåtitaerobiska organismer att utvecklas i densyrerika miljön.
Sedd från rymden är jorden formad som ett nästan perfektklot. Cirka 70 procent av ytan är täckt avhav medsaltvatten; återstoden består avöar ochkontinenter. Jordens inre är fortsatt aktiv med en relativt fastmantel, en flytande yttre kärna som genererar ett magnetfält, samt en fast inre kärna främst bestående avjärn.Jordskorpan, jordens yttre lager, är uppdelad i en rad olika segment, kalladekontinentalplattor, som långsamt rör sig över ytan. Jorden har enatmosfär som till största delen består avkväve 78 % ochsyre 21 %.
Jorden samverkar genomgravitationskraften med alla andra himlakroppar, även omsolen är helt dominerande genom sin stora massa och relativt korta avstånd, även om till viss del ävenmånen påverkar jorden, främst i form avtidvattenfenomen. Jorden roterar ett varv runt solen på 365,242 19 dagar.[14] För att kompensera för att det ej är ett jämnt antal dagar finnsskottår. Jordens rotationsaxel är vinklad 23,4° mot en linje som är vinkelrät mot omloppsplanet, vilket skaparårstider på ytan. Jordens enda naturliga satellit, månen, orsakar havenstidvatten, stabiliserar axellutningen och saktar långsamt ner planetens rotation.
Ett bombardemang avkometer under jordens tidiga historia gav upphov till mycket av vattnet i haven. Sedan dess har nedslag av störreasteroider vid ett flertal tillfällen orsakat våldsamma katastrofer på jordens yta, mest känd är den som troligen orsakade utrotningen av den tidigare djurtypendinosaurier (för cirka 65 miljoner år sedan).
Planetens mineral och de många produkterna av biosfären bidrar med resurser som används för att försörja jordens befolkning. Invånarna är uppdelade i omkring 200 självständiga stater som samverkar med varandra genom diplomati, resor, handel och militära handlingar. Den första levande varelsen i omloppsbana runt jorden var hundenLajka som med människans hjälp skickades upp i en satellit 1957. Människan själv lämnade jorden första gången 1961 dåJurij Gagarin nåddeinre rymden.
Det tidigaste material som finns isolsystemet är daterad till 4,56 miljarder år sedan.[15] För 4,54 miljarder år sedan[16][17][18][19] bildades jorden och de andra planeterna ursolnebulosan, en skivformad massa av stoft och gas som blev över när solen föddes. Uppbyggandet av jorden genomackretion var i stort sett över inom 10–20 miljoner år.[20] Till en början var jorden en smält och glödande massa, men efterhand kyldes de yttre delarna ner såpass mycket att vatten började ackumuleras i atmosfären och regn falla mot ytan vilket ledde till att en fast yttre skorpa bildades. Månen bildades strax därefter, möjligen som ett resultat av en kollision mellan jorden och en annan planet av ungefärMars storlek.[21] En stor del av denna materia skulle ha stannat på jorden medan resten slungades tillbaka ut i rymden. Av den materia som kastades tillbaka ut i rymden skulle en viss del hamnat i omloppsbana runt jorden, och det är ur denna materia som månen sedan tros ha skapats genom gravitationens successiva hopslagning av olika element i omloppsbanan.[22]
Genom utgasning ochvulkanisk aktivitet skapades en tidig uratmosfär. Kondensation avvattenånga tillsammans med tillförd is från asteroider, kometer och andra objekt i det tidiga solsystemet skapade jordens hav.[23] Till en början var haven så omfattande att det nästan inte fanns någon landmassa, men de har efterhand minskat i omfattning. Under de senaste 2 miljarder åren har kontinenternas area fördubblats.[24][25] Sett över engeologisk tidsskala på flera hundra miljoner år har jordens yta kontinuerligt förändrats. Kontinenterna rör sig över ytan och bildar ibland ensuperkontinent. För ungefär 750 miljoner år sedan började en av de tidigaste kända superkontinenterna,Rodinia, brytas isär. Kontinenterna fördes sedan åter samman och bildadePannotia för 600–540 miljoner år sedan och slutligenPangaea som bröts isär för 180 miljoner år sedan.[26]
För närvarande är jorden det enda exempel vi har på en miljö som stödjer liv och dessevolution.[27] Genom kemiska reaktioner anses självreplikerande molekyler ha bildats för omkring 4 miljarder år sedan. Ungefär en halv miljard år senare levde den sista gemensamma förfadern för allt liv på jorden.[28] Utvecklingen avfotosyntes tillät att solens energi kunde användas direkt av livsformer. Detta resulterade i att syre ackumulerades i atmosfären varvidozonskiktet uppstod i den övre atmosfären. När små celler började sammanfogas med större celler kunde utvecklingen av komplexa celler, kalladeeukaryoter, påbörjas.[29] Vissa typer av cellkolonier blev alltmer specialiserade och utvecklades efterhand till äkta flercelliga organismer. Genom skyddet från ultraviolett strålning från ozonlagret kunde livet efterhand också kolonisera världen utanför den skyddade miljö under vattnet den hittills utvecklats i.[30]
Sedan 1960-talet har det framförts hypoteser om att mycket omfattandeistider drabbade jorden för mellan 750 och 580 miljoner år sedan, underNeoproterozoikum. Glaciärer täckte större delen av planeten under ett tjockt istäcke. Denna hypotes kallas ofta för "Snöbollsjorden" (Snowball Earth) och är av särskilt stort intresse eftersom den föregick denkambriska explosionen där flercelligt liv började mångfaldigas.[31]
Efter den kambriska explosionen för ungefär 535 miljoner år sedan har det förekommit femmassutdöenden.[32] Den senaste gången detta skedde var för 65 miljoner år sedan när en kollision med en komet eller en asteroid sannolikt orsakade utrotningen av alladinosaurier (förutom de som skulle komma att utvecklas tillfåglar) och många andra stora reptiler. Samtidigt lyckades små djur somdäggdjur, vilka då mest liknade små gnagare, överleva. Sedan dess har jordens däggdjur utvecklats i många olika riktningar och för ett par miljoner år sedan började ett afrikanskt apliknande djur att gå upprätt på två ben.[33] Detta tillät att verktyg kunde användas och uppmuntrade kommunikation vilka tillsammans kunde förse den näring och stimulering som en större hjärna kräver. Utvecklingen av jordbruk och därefter samhällen har möjliggjort för människan att på en kort tid påverka jorden på ett sätt som ingen annan art har,[34] vilket i stor omfattning påverkat annat liv på jorden.
Det nutida mönstret medistider började för cirka 40 miljoner år sedan och intensifierades underPleistocen för cirka 3 miljoner år sedan. Polarområdena har sedan dess genomgått regelbundna cykler av nedisning och upptining, med en period av mellan 40 000 och 100 000 år. Den senaste istiden slutade för omkring 10 000 år sedan.[35]
Jordens framtid är nära knuten till solens framtid. På grund av ackumulationen av helium i solens kärna, som en restprodukt avvätefusionen, ökar stjärnansluminositet långsamt. Under de kommande 1,1 miljarder åren väntas luminositeten öka med 10 % och under de därpå följande 3,5 miljarder åren med hela 40 %.[36] Klimatmodeller tyder på att ökningen av inkommande strålning kommer att få svåra konsekvenser, inklusive en trolig förlust av jordens hav.[37]
Den ökande temperaturen kommer att accelererakolcykeln, vilket riskerar minska koncentrationen avkoldioxid i atmosfären till dödligt låga nivåer för växter om 900 miljoner år. Avsaknaden av vegetation skulle orsaka en förlust av syret i atmosfären och djurliv skulle därmed också utrotas inom ett mindre antal miljoner år.[24] Efter ytterligare en miljard år beräknas allt vatten på jordens yta ha försvunnit[38] och den globala medeltemperaturen nå 70 grader.[24] Vissa har kommit till slutsatsen att jorden kan ha så lite som 500 miljoner år kvar av goda förhållanden för flercelligt liv.[39] Även om solen hade haft evigt liv och var stabil skulle den pågående nedkylningen av jordens kärna kunna orsaka en förlust av en större del av atmosfären och haven på grund av minskadvulkanism.[40]
Solen kommer som en del av dess utveckling att bli enröd jätte om cirka 5 miljarder år. Modeller förutspår att solen kommer expandera till cirka 250 gånger dess nuvarande storlek, vilket skulle göra att dess yta hamnar nära jordens nuvarande position.[36][41][42] Jordens öde är inte lika klart. Som en röd jätte kommer solen förlora ungefär 30 % av sin massa, vilket innebär att jorden gradvis kommer emigrera till en omloppsbana längre ut, ungefär 1,7 gånger dagens avstånd från solen. Planeten tros därför undvika att slukas av den växande solens yttre tunna atmosfär, men det mesta, om inte allt, kvarvarande liv skulle vid det här laget vara utrotat av den mycket höga luminositeten.[36] Andra simuleringar förutspår att jorden istället kommer sjunka in mot solen på grund av tidvatteneffekter och friktion mot den expanderande solatmosfären, för att slutligen helt slukas av solen och förstöras.[41]
Jorden är en avstenplaneterna, vilket innebär att den huvudsakligen är uppbyggd av fast och smält sten till skillnad frångasjättar somJupiter. Den är den största av de fyra stenplaneterna i solsystemet, både avseende diameter och massa. Av dessa planeter har jorden också den största densiteten, den störstaytgravitationen, det starkaste magnetiska fältet och det kortaste dygnet.[43] Jorden är dessutom den enda stenplaneten med aktivplattektonik.[44]
Jorden är till formen mycket nära en något avplattadsfäroid, en rund form med en utbuktning vid ekvatorn, på grund av dessrotation ochcentrifugalkraftens inverkan på den elastiska jordmassan. Avvikelsen mot den exaktageoiden är som mest 100 meter.[45] Medeldiametern hos sfäroiden är ungefär 12 742 km. Något mindre exakt är avståndet 40 000 km/π eftersommetern ursprungligen definierades som 1/10 000 000 av avståndet mellanekvatorn tillnordpolen viaParis, Frankrike.[46]
Jordens snabbarotation är orsaken till utbuktningen vilken orsakar en diameter genom ekvatorn som är cirka 43 km större än diametern från pol till pol.[47] De största lokala avvikelserna på jordens steniga yta ärMount Everest (8 848 meter över den lokala havsnivån) ochMarianergraven (10 911 meter under den lokala havsnivån). Om man jämför med en perfektellipsoid har jorden därmed entoleransnivå på ungefär 0,17 %, vilket är mindre än de 0,22 % som enbiljardboll tillåts avvika.[48] På grund av utbuktningen vid ekvatorn är punkten på jorden som befinner sig längst från mitten faktiskt inte Mount Everest utan vulkanenChimborazo iEcuador.[49][50]
För den historiska och kulturella uppfattningen om jorden som platt, sePlatt jord. För framväxten av den nutida uppfattningen, seSfärisk jord.
Jordens totala massa är ungefär på 5,98 × 1024 kg. Den består främst avjärn (32,1 %),syre (30,1 %),kisel (15,1 %),magnesium (13,9 %),svavel (2,9 %),nickel (1,8 %),kalcium (1,5 %) ochaluminium (1,4 %). Återstående 1,2 % består av spårmängder av andra ämnen. På grund av att tyngre ämnen tenderar förekomma i större omfattning nära kärnan anses denna främst bestå av järn (88,8 %) med mindre mängder av nickel (5,8 %) samt svavel (4,5 %) och mindre än 1 % av övriga ämnen.[51]
Beräkningar tyder på att lite drygt 47 % av jordens skorpa består av syre och nästan samtliga vanligare bergarter är någon form avoxider.Klor-,svavel- ochfluorföreningar är de enda viktiga undantagen, men trots detta är deras andel vanligen mindre än 1 %. De vanligaste oxiderna ärkisel-,aluminium-,järn-,kalcium-,magnesium-,kalium- ochnatriumoxider.
Jordens inre är uppdelat i olikalager efterkemiska ellerreologiska egenskaper. Det yttersta lagret består av en fast skorpa med huvudsakligensilikater, därefter följer en plastisk trögflytande mantel, en betydligt mer lättflytande yttre kärna och en fast inre kärna. Skorpan skiljs från manteln av den så kalladeMohorovičić-diskontinuiteten och tjockleken varierar med ett medel på 6 km under haven och 30–50 km på kontinenterna.[52] Den inre kärnan tros rotera med en något högrevinkelhastighet än den övriga planeten och avancerar med 0,1–0,5 grader per år.[53]
Den inre värmen hos jorden genereras huvudsakligen av det radioaktiva sönderfallet av isotopernakalium–40,uran–238 ochtorium–232. Derashalveringstider är 1,5 miljarder, 4 miljarder respektive 14 miljarder år.[54] Vid planetens innersta delar kan temperaturen nå upp mot 7 000 K (cirka 6 700 °C) och trycket 360 GPa.[55] En del av kärnans termiska energi transporteras mot ytan avmantelplymer vilket är en typ avkonvektionsfenomen där materia med hög temperatur stiger i förhållande till omgivande materia med något lägre temperatur. Dessa plymer kan orsaka så kalladeheta fläckar och ihållande utbrott av stora mängder lättflytandebasalt.[56]
De yttre delarna av jordens inre består av två lager. Det översta av dessa,litosfären, består av skorpan och den stelnade delen av den övre delarna av manteln. Under litosfären liggerastenosfären som bildar den inre delen av den yttre manteln. Astenosfären uppför sig som superhettad materia som är i ett halvflytande, plastiskt, tillstånd.[59]
Litosfären "flyter" i praktiken på astenosfären och är uppdelad i olikakontinentalplattor. Dessa plattor är stela segment som rör sig i förhållande till varandra vid tre typer avgränser.Konvergerande gränser uppstår där två plattor rör sig mot varandra, divergerande gränser där de rör sig från varandra och omvandlingsgränser där de rör sig längs med en annan platta.Jordbävningar,vulkanutbrott,uppbyggande av bergskedjor ochdjuphavsgravar kan uppstå vid sådana gränser.[60]
Jordens terräng varierar mycket från plats till plats. Ungefär 71 procent av ytan täcks avflytande vatten.[64] Cirka 68 procent av jordens yta motsvaras avhav (sammanhängande ytor avsaltvatten, med eller utanistäcke); därutöver finnsinsjöar ochvattendrag.
Vatten täcker även jorden i form avglaciärer (10 procent av landytan,[65] motsvarande knappt 3 procent av hela jordens yta).
Ytan genomgår omfattande förändringar på geologiska tidsskalor orsakat averosion och tidigare nämnda plattektonik. Företeelser på ytan som byggs upp eller deformeras av plattektonik vittras långsamt ner avnederbörd, värmeväxlingar, vind och kemiska effekter.Glaciärer,kusterosion, uppbyggnad avkorallrev och nedslag av störremeteoriter ochasteroider från rymden bidrar också till att omvandla ytan.[67]
Efterhand som kontinentalplattorna rör sig över planetenpressas havsbottnen ner under kanterna. Samtidigt skapar ett flöde av materia från manteln ny havsbotten vid divergerande gränser längs mitthavsryggar. Kombinationen av dessa processer gör att materian som bildar havsplattorna hela tiden återförs ner i jorden och på så sätt återvinns. Den största delen av havsbottnen är mindre än 100 miljoner år gammal. Den äldsta havsbottnen kan finnas i västra Stilla havet med en uppskattad ålder på 200 miljoner år. Som jämförelse har man hittat fossil på land med en ålder på omkring 3 miljarder år.[68][69]
Kontinentalskorpan består av materia med lägre densitet såsom demagmatiska bergarternagranit ochandesit. Mindre vanlig ärbasalt, en vulkanisk bergart med högre densitet som är vanligast på havsbottnen.[70]Sedimentära bergarter bildas från ansamling avsediment som packas ihop och efterhand blir till sten. Närmare 75 % av kontinenternas ytor består av sedimentära bergarter, men de står bara för omkring 5 % av jordskorpan.[71] Den tredje typen av bergarter på jorden kallas förmetamorfiska bergarter. Dessa skapas genom omvandling från redan existerande sten genom högt tryck, hög temperatur eller en kombination av de båda. De vanligaste silikatmineralerna på jordens yta inkluderarkvarts,fältspat,amfibol,glimmer,pyroxen ocholivin.[72] Bland vanliga karbonatmineraler återfinnskalkspat,aragonit ochdolomit.[73]
Den yttersta delen av jorden som består avjord kallas förpedosfären och genomgår olika omvandlingsprocesser. För närvarande är den totala arealen som kan användas som åkermark 13,1 % av den totala landytan, men bara 4,71 % stödjer permanenta planteringar.[7]
Altituden på jordens landyta varierar från den lägsta punkten 418 meter under havsnivå vidDöda havet till maximala 8 848 meter över havsytan på toppen avMount Everest. I medel befinner sig landytan 840 meter över havsnivån.[74]
Lufttrycket på jorden är i genomsnitt 101,325 kPa med enskalhöjd på 8,5 kilometer.[1] Atmosfären består av 79 %kväve och 21 %syre tillsammans med mindre mängdervattenånga,argon,koldioxid och många andra gaser. Höjden påtroposfären, den delen av atmosfären som brukar sägas innehålla vädret, varierar medlatitud. Vid polerna är den omkring 8 km medan den når så högt som 17 km vid ekvatorn, men siffrorna varierar något beroende på årstid och väder.[75]
Jordensbiosfär har markant ändrat planetensatmosfär sedan skapelsen för 4,54 miljarder år sedan.Fotosyntesen utvecklades för cirka 2,7 miljarder år sedan, vilket skapade den atmosfärssammansättning huvudsakligen bestående avkväve ochsyre som är ungefär densamma än idag. Denna förändring tillätaerobiska organismer att utvecklas och ledde även till bildandet avozonlagret som skyddar från solens skadligaultravioletta strålning, något som i sin tur gjorde det möjligt för livet att ta steget upp på land. Atmosfären transporterar också vattenånga, dämpar temperaturväxlingar mellan dag och natt, tillgodoser ett behov av olika gaser som livsformer kan ha samt skyddar i viss mån mot nedfallandemeteoriter från rymden.[76] Atmosfären är också orsaken tillväxthuseffekten som gör jorden varmare än den annars skulle ha varit genom att vissa molekyler absorberar värmestrålning utsänd eller reflekterad från marken. Värmestrålningen som jorden emitterar kallasterrestrisk strålning. Utan växthuseffekten skulle jordens medeltemperatur istället för nuvarande +15 °C ha varit -18 °C vilket skulle ha gjort åtminstone flercelligt liv osannolikt.
Livet på jorden uppkom för drygt 3,5 miljarder år sedan, strax efter det att jorden kylts ner så mycket att vatten fanns i flytande form. De äldsta omdiskuterade tecknen på liv är fossiliseradebakterier, som hittats iaustraliensiska stenar. I 3,9 miljarder år gamla bergarter frångrönländska borrprover har man funnit differenser i proportioner av kolisotoper, vilket tyder på biologisk ämnesomsättning. Kanske är livet ännu äldre.
Med livet ändrade sig jordens utveckling och jordskorpans utseende tydligt. Syreandelen i atmosfären ökade, och jordensalbedo ändrade sig. De senaste ändringarna sker huvudsakligen genommänniskans påverkan. Befolkningen ökar snabbt, idag huvudsakligen iutvecklingsländer.
Varje himlakropp som har en atmosfär och utsätts för joniserande strålning från rymden bildar en jonosfär. Som kontrast kan den resterande delen av ozonlagret, där molekylerna inte är joniserade, benämnasneutralatmosfären (eller mer sällsyntneutrosfären). Begreppenneutralatmosfär-jonosfär är alltså en indelning av en atmosfär byggd på materiens elektriska laddningstillstånd, till skillnad från troposfär-stratosfär-mesosfär-termosfär som bygger på hur temperatur och täthet hos neutralgasen varierar med höjden i jordens atmosfär.
Jorden är den enda planet isolsystemet där det finns flytandevatten på ytan. 71 procent av dess yta består av vatten (varav 97 procent är havsvatten och 3 flytande sötvatten) som delar upp jorden i femoceaner och sjukontinenter. Jordens plats i solsystemet,vulkaniska aktivitet,gravitation,växthuseffekt,magnetfält och dess syrerika atmosfär gör tillsammans att jorden är den vattenplanet den är.
Egentligen ligger jorden så långt bort från solen att vattnet borde frysa till is, men genomväxthuseffekten hålls temperaturen uppe. Så har det dock inte alltid varit.Paleontologiska tecken tyder på att oceanerna först koloniserades av blågröna alger (cyanobakterier), men att haven därefter frös till is under en period på 10–100 miljoner år.
På andra planeter, såsomVenus, förstörs vattenångan avultraviolett strålning från solen, vilket gör attvätetjoniseras och förs bort avsolvinden. Teorin om denna mycket långsamma men obevekliga process förklarar varför Venus saknar vatten. I avsaknad av väte bindssyret imineraler i marken.
I den del av jordens atmosfär, som kallasstratosfären, finns längst upp ett tunt lagerozon, som absorberar det mesta av denna ultravioletta strålning, vilket gör att den så kalladekrackningen minskar. Ozon kan i sin tur bara produceras i en atmosfär med stora mängder obundna syremolekyler, vilket uppstår genom närvaron avbiosfären (växterna). Ävenmagnetosfären skyddarjonosfären från den skadliga solvinden. Oroväckande är att det skyddande ozonlagret utarmas som följd av diverse mänskliga aktiviteter, bl a utsläpp avfreon. Över polerna är det svårast – ozonhålen.
Vulkanerna gör att vattenånga ständigt förs upp från jordens inre.Plattektoniken gör attkol och vatten i form avkalksten genomsubduktion tvingas ned i manteln. Vid vulkanutbrott frigörs sedankoldioxid och vattenånga. Det har uppskattats att manteln kan innehålla hela tio gånger så mycket vatten som det finns i oceanerna – vatten som dock kommer att förbli bundet i jorden.
Hydrosfärens totala massa är omkring 1,4 · 1021 kilogram eller cirka 0,023 procent av jordens totala massa.
Jordaxeln bildar en vinkel på 23,5° mot normalen till banellipsen, vilket ger upphov tillårstidernas växlingar.
Det tar jorden 23 timmar, 56 minuter och 4,09054 sekunder (1sideriskt dygn) att rotera ett varv runt sin axel (i förhållande till stjärnorna).Medelsoldygnet är 24 timmar och 0,002 sekunder. Eftersom jorden roterar moturs sett frånnordpolen (i östlig riktning), så tycks andra himlakroppar sett från norra halvklotet röra sig medurs (i västlig riktning) över himlen (och moturs från södra halvklotet). Hastigheten vid ekvatorn är ungefär 1 700 km/h. I södra Skåne ca 950 km/h, och i norra Lappland ca 600 km/h.
Medelavståndet till solen är 149,597 87 miljoner km.
Jorden går ett varv runtsolen på 365,2564medelsoldygn (1sideriskt år). Så från jorden tycks solen röra sig ca 1°/dag österut i förhållande till stjärnhimlen. Banhastigheten runt solen är omkring 30 km/s (108 000 km/h) vilket innebär att jorden förflyttar sig en jorddiameter (ca 12 700 km) på 7 min. En sträcka som motsvarar avståndet från jorden tillmånen tillryggaläggs på 4 timmar.
Jorden har en naturlig satellit,månen, som roterar ett varv runt jorden på 27,321662 dagar eller ca 27 ⅓ dag (1 siderisk månad). Avståndet till månen är ca 384 000 km. En radiosignal som sänds ut från jorden når månen efter cirka 1,255 sekunder. Månens bana runt jorden ligger inte i samma plan som jordens bana runt solen, utan lutar ca 5° i förhållande till detta. Om det inte vore så skulle det bli ensolförmörkelse en gång imånaden, och dessutom kanske bara omkring ekvatorn. Efter ca 18 år upprepar sigmånförmörkelsemönstret. (Senutation.)
Månens yta består i stora drag av två olika typer av landskap som kan urskiljas med blotta ögat från jorden, de mörka så kallade haven samt de ljusare högländerna.Månhaven innehåller inget vatten utan ärlavaslätter som bildats närmagma för flera miljarder år sedan trängt upp från månens inre och fyllt storanedslagskratrar och andra sänkor. Sedan länge är dock månen geologiskt död och ingen vulkanisk aktivitet förekommer idag. Hur månen bildats är man fortfarande inte helt säker på, men den ledande teorin är att den bildats som restprodukt vid en enorm kollision mellan jorden och en planet av ungefärMars storlek under solsystemets tidigaste historia.
Månen är den enda himlakroppen som människor har färdats till och landat på. DetsovjetiskaLunaprogrammet sände ett flertal obemannade farkoster mot månen under slutet av 1950-talet till 1960-talet, där man till exempel för första gången lyckades utföra en kontrollerad landning på en annan himlakropp medLuna 9 år 1966. Det skulle dock bliUSA med det storaApolloprogrammet som först lyckades sända människor till månen. Den 20 juli 1969 klättradeNeil Armstrong ner på månens yta frånApollo 11:s månlandareThe Eagle och blev därmed den första människan att besöka en annan himlakropp. Efter Apolloprogrammets slut 1972 avstannade rymdkapplöpningen och månen har sedan dess endast besökts av obemannade rymdfarkoster, men planer och visioner finns från flera länder att på nytt sända människor till månen inom de närmsta decennierna.
Med klimat avses de statistiska egenskaperna hos de meteorologiska elementens, såsom medelvärden, standardavvikelser, högsta och lägsta uppmätta värden, med mera, inom ett större område.
Studiet av klimat kallas klimatologi och är en gren av meteorologin.
Världens befolkning använder endast 1 % av jordens totala vattenmängd på 1 400 miljoner kubikkilometer vatten (~70 % av jordens yta). Av denna mängd vatten finns 93,8 % vatten i oceanerna, 4 % i världens alla sjöar, floder, vattendrag, grundvatten etc, 2 % i alla inlandsisar och 0,2 % som vattenånga. Allt detta enligt den hydrologiska cykeln.(D. Todd, Ingemar Larsson)
I december 2009 beräknas världens befolkning ha varit 6 790 000 000 människor.[77] Därav stårI-länderna för 20 % ochU-länderna för de resterande 80 %. I oktober 1999 passerade världens befolkning sex miljarder. Under år 2007 kom det troligen att bo mer folk i städerna än på landsbygden för första gången i jordens historia. Den 31 oktober 2011 passerade jordens befolkning 7 000 000 000 människor.[78]
^Inkluderar denSomaliska kontinentalplattan som för närvarande är på väg att brytas bort från den afrikanska kontinentalplattan. Se:Jean Chorowicz (2005-10). ”The East African rift system”. Journal of African Earth Sciences 43 (1–3): sid. 379–410.doi:10.1016/j.jafrearsci.2005.07.019.
^Yin, Qingzhu (14 november 2002). ”A short timescale for terrestrial planet formation from Hf-W chronometry of meteorites”. Nature "418" (6901): ss. 949–952.doi:10.1038/nature00995.
^Purves, William Kirkwood; Sadava, David; Orians, Gordon H.; Heller, Craig (2001). Life, the Science of Biology: The Science of Biology. Macmillan. sid. 455.ISBN 0716738732
^Doolittle, W. Ford (14 november 2000). ”Uprooting the tree of life”. Scientific American "282" (6): ss. 90–95.doi:10.1038/nature03582.
^Kirschvink, J. L. (1992). Late Proterozoic low-latitude global glaciation: the Snowball Earth. The Proterozoic Biosphere: A Multidisciplinary Study. Cambridge University Press. sid. 51–52.ISBN 0521366151
^Guillemot, H.; Greffoz, V. (2002). ”Ce que sera la fin du monde” (på franska). Science et Vie "N° 1014".
^ [ab]Schröder, K.-P. (2008). ”Distant future of the Sun and Earth revisited”. Monthly Notices of the Royal Astronomical Society "386": ss. 155.doi:10.1111/j.1365-2966.2008.13022.x.
^Tackley, Paul J. (16 juni 2000). ”Mantle Convection and Plate Tectonics: Toward an Integrated Physical and Chemical Theory”. Science "288" (5473): ss. 2002–2007.doi:10.1126/science.288.5473.2002.PMID 10856206.
^Kerr, Richard A. (26 september 2005). ”Earth's Inner Core Is Running a Tad Faster Than the Rest of the Planet”. Science "309" (5739): ss. 1313.doi:10.1126/science.309.5739.1313a.PMID 16123276.
.svg)
.jpg)
.svg)
.svg)
.gif)
