| John Ehrlichman | |
 John Ehrlichman, 1972. | |
| Född | 20 mars1925[1][2][3] Tacoma,USA |
|---|---|
| Död | 14 februari1999[1][2][3] (73 år) Atlanta[4],USA |
| Medborgare i | USA |
| Utbildad vid | University of California, Los Angeles Stanford Law School Santa Monica High School  |
| Sysselsättning | Politiker,advokat |
| Befattning | |
| Vita husets chefsjurist (1969) Vita husets chefsjurist (1969) | |
| Politiskt parti | |
| Republikanska partiet | |
| Utmärkelser | |
| Distinguished Flying Cross Distinguished Eagle Scout Award | |
| Redigera Wikidata | |
John Daniel Ehrlichman, född20 mars1925 iTacoma,Washington, död14 februari1999 iAtlanta,Georgia, var en amerikanskjurist och inrikespolitiskrådgivare åt presidentRichard Nixon mellan 1969 och 1973. Han var en av huvudaktörerna iWatergateaffären.[5]
Ehrlichman var jurist och arbetade för Richard Nixon både under presidentvalet 1960 och 1968. Som presidentens rådgivare hade Ehrlichman stort inflytande över inrikespolitiken; i synnerhet vad gällde miljöfrågor. Han organiserade de så kallade "rörmokarna", som inhämtade underrättelser om Nixons politiska motståndare. För sin inblandning i Watergateaffären dömdes Ehrlichman till 18 månaders fängelse. Efter frigivningen arbetade han som juridisk konsult och författare av politiskaspänningsromaner.
John Ehrlichmans farfar emigrerade frånÖsterrike tillSeattle på 1800-talet. Ehrlichmans farbror Ben skapade sig en förmögenhet i Seattle som mäklare och försäkringsförsäljare. John Ehrlichman föddes Tacoma; familjen flyttade sedan tillNew Jersey och slutligen tillSanta Monica, där Ehrlichman huvudsakligen växte upp. I ungdomen var Ehrlichman aktiv iscoutrörelsen och uppnådde rangen Eagle Scout.[6] Fadern Rudolph Ehrlichman var flygare iKanadas flygvapen.[7] Han omkom i en flygolycka iKanada 1942.[8]
Ehrlichman började studera vidUniversity of California i Los Angeles (UCLA) 1943, men studierna avbröts avandra världskriget.[9] Han inkallades iUSA:s flygvapen 1943 och tjänstgjorde som navigatör påbombflygplan vidEighth Air Force. Han genomförde 26 flyguppdrag överTyskland och tilldelades bland annatDistinguished Flying Cross. 1945 tog han avsked somförste löjtnant.[5][10][11]
1948 tog Ehrlichman enkandidatexamen istatsvetenskap från UCLA och tog 1951juristexamen frånStanford University.[9] Vid UCLA var han studiekamrat medH.R. Haldeman. Mellan 1952 och 1968 var han delägare iadvokatbyrån Hullin, Ehrlichman, Roberts & Hodge i Seattle.[12] Han fick medial uppmärksamhet när han på 1960-talet hindrade etablerandet av ett aluminiumverk påGuemes Island, Washington, efter att ha fört målet tillUSA:s högsta domstol. I ett annat känt mål stämde EhrlichmanSnohomish County för att ha avstyckat tomtmark iPort Susan, Washington. Ehrlichman representerade tomtägarna och vann. Som ett resultat av målet antog delstaten Washington doktrinen Appearance of Fairness, som innebär att beslutsfattare inom delstatens regeringsorgan måste iaktta saklighet vid beslutsfattande som inte sker i domstol.[13]
1960 blev Ehrlichman genom Haldeman organisatör under Richard Nixons valkampanj införpresidentvalet 1960 och var 1962 planerare under Nixons valkampanj införguvernörsvalet i Kalifornien. Införpresidentvalet 1968 kandiderade Nixon ånyo och Ehrlichman var mellan juni och november kampanjens turnéledare och mötesorganisatör. När Nixon vann valet och insvors den 20 januari 1969, blev Ehrlichman rådgivare till presidenten.[12] Det fordrades dock övertalning från Nixons sida, eftersom Ehrlichman hellre ville återgå till advokatfirman i Seattle. Han gick omsider med på att arbeta hos Nixon i ett år när Nixon förklarade att erfarenheterna kunde gynna hans juridiska karriär.[14] Senare skrev Ehrlichman att han accepterade jobbet på villkor att Nixon kontrollerade sitt drickande.[15] Först hade Nixon erbjudit Ehrlichman att bli justitieminister, vilket Ehrlichman inte ansåg sig kvalificerad för.[16]
Daniel Patrick Moynihan ochArthur F. Burns ansvarade för den inrikespolitiska staben under Nixons första tid som president. Moynihan och Burns blev dock snabbt rivaler och Ehrlichman sattes in för att medla mellan dem. På hösten 1969 omorganiserade Nixon staben, varvid Moynihan och Burns omplacerades.[17] I november 1969 avancerade därför Ehrlichman till presidentens inrikespolitiska rådgivare; en befattning han innehade fram till maj 1973. Mellan 1970 och 1973 var han ledamot av Federal Property Review Board, och var mellan 1971 och 1973 medlem av presidentens råd för internationell ekonomisk politik.[12] Sedan 1969 var Ehrlichman ledamot av den exekutiva kommittén i Nixon Foundation och deltog i det tidiga planerandet av Nixonspresidentbibliotek.[18] Enligt Ehrlichman accepterade han eftervalet 1972 att tjänstgöra inom administrationen, men hade inte för avsikt att stanna mandatperioden ut.[19]
Ehrlichman ochVita husets stabschef, H.R. Haldeman, utgjorde den så kallade "Berlinmuren" runt Nixon och som isolerade presidenten från resten av kabinettet.[11] Alla rapporter som inkom till Nixon granskades på förhand av Ehrlichman. Liksom Haldeman, kontrollerade Ehrlichman vilka som hade tillgång till presidenten och fick ofta agera mellanhand när Nixon inte personligen ville ha kontakt med vissa personer. Till exempel var det Ehrlichman som på Nixons vägnar avskedadeGeorge Romney och det var Ehrlichman som höll vicepresidentSpiro Agnew på avstånd när Nixon under Watergateskandalen inte ville träffa honom. Å andra sidan var det Ehrlichman som fick motta klander riktat mot Nixon och var föremål för Nixons raseriutbrott. Vid några tillfällen blev Ehrlichman osams med Nixon och var periodvis utfryst från hans inre krets. På våren och sommaren 1970 vägrade Nixon att träffa Ehrlichman i enrum under drygt en månad, vilket förhindrade Ehrlichman att fatta beslut, då han inte kunde få Nixons godkännande. Osämjan grundade sig i att Nixon en natt i maj 1970 hade framträtt vidLincolnmonumentet och försökt tala till en grupp antikrigsdemonstranter. Försöket hade misslyckats och Ehrlichman föreslog att det berodde på att Nixon verkat trött vid tillfället. Dessutom hade Nixon råtts att inta en mer konservativ hållning i inrikespolitiken än den linje som Ehrlichman företrädde.[20]
Haldeman och Ehrlichman beskrevs av kolleger som fullständigt lojala gentemot Nixon. Det var främst med de två, samtCharles Colson, som Nixon rådgjorde om politiska beslut. Både Haldeman och Ehrlichman tillskrev Nixon fullständiga juridiska befogenheter och ansåg inte att presidenten måste förankra beslut om lagstiftning medkongressen.[21] På grund av Nixons humörsvängningar, lärde sig både Ehrlichman och Haldeman vilka av Nixons order som skulle utföras och vilka som skulle ignoreras.[22] Haldeman och Ehrlichman rekryterade personer som Colson,Ron Ziegler,Jeb Magruder ochEgil Krogh till administrationen.[23]
Richard Nixon var mestadels ointresserad av inrikespolitik och engagerade sig sporadiskt i enskilda frågor.[24] Vid flera tillfällen överläts hela ansvaret för inrikespolitiken på Ehrlichman när Nixon var upptagen med utrikespolitiska angelägenheter; främstVietnamkriget. Ehrlichman kom därvid att framlägga och få igenom reformer kring miljö och rättigheter förursprungsamerikaner.[20]
Som inrikespolitisk rådgivare har Ehrlichman beskrivits som en krävande chef, som skoningslöst kritiserade sina underlydande när de inte åstadkom förväntade resultat.[11] Andra beskrev honom som intelligent, och kodnamnet somSecret Service använde för honom var "Wisdom".[25] Han varken rökte eller drack, och var anhängare avkristen vetenskap.[26] I sina memoarer skriver Nixon, att Ehrlichman ofta förespråkade att regeringen skulle visa förståelse förVietnamrörelsen och kommunicera med demonstranterna när omfattande protester förekom, såsom i oktober 1969. Om detta hade han och Nixon delade meningar.[27]
Italet om tillståndet i nationen 1971 utlovade Nixon ett inrikespolitiskt reformprogram för "den tysta majoriteten", som innebar en "ny amerikansk revolution". Programmet, som Ehrlichman var med att genomföra, omfattade reformer gällandevälfärd,sjukvård,byråkrati och miljöfrågor. Särskilt angeläget var att attrahera arbetare och Ehrlichman kom att syssla speciellt med arbetslivsfrågor.[28]
Nixonadministrationen inrättade flera lagar för att stärka ursprungsamerikaners rättigheter till mark. Trots motstånd från kongressen och affärsvärlden, såg Ehrlichman och hans stab till att Lake Blue återlämnades tillpueblofolket i New Mexiko i december 1970. Sjön med dess omgivningar hade sedan 1906 varit federalt ägd, och Ehrlichmans grupp argumenterade för områdets religiösa betydelse för pueblofolket.[29][30] 1971 var Ehrlichman med om att driva igenom lagenAlaska Native Claims Settlement Act, som resulterade i att drygt 16 miljoner hektar mark överläts och över en miljard dollar utbetalades till Alaskas urinvånare.[31]
En grupp väljare som Nixon ville attrahera varkatoliker. 1971 föreslog Nixon riktat ekonomiskt stöd till katolska skolor, vilket Ehrlichman med flera ifrågasatte, eftersom katolicism inte ansågs vara en aktuell politisk fråga. Vissa menade det vara oklokt att stigmatisera väljarkåren genom att särskilja katoliker från icke-katoliker. När Nixon på våren 1972 skulle hålla ett tal om det ekonomiska stödet inför National Catholic Educators Association iPhiladelphia, försökte Ehrlichman förhala talet eller rent av ställa in det. Inställningen till den katolska frågan splittrade kabinettet; till exempel Colson var för talet. Nixon höll sedermera ett anförande, men innehållet hade urvattnats.[32]
Ett område som Ehrlichman engagerade sig i var miljöpolitiken. Han var privat intresserad avfiske ochfriluftsliv, och hade som jurist erfarenhet avmiljörätt. Nixon var föga brydd om miljöpolitik; flera av de lagar som Nixonadministrationen genomförde på det området, tillkom således på Ehrlichmans och andras initiativ. Bland annat var Ehrlichman en av initiativtagarna tillNational Oceanic and Atmospheric Administration.[33] Ehrlichman förevisade ofta data över ökade utsläpp för Nixon och påverkade honom att engagera sig i miljölagstiftning.[34] EnligtS. David Freeman, som vid tiden arbetade under Ehrlichman, var lagarnaClean Air Act ochClean Water Act samt organenEnvironmental Protection Agency ochCouncil on Environmental Quality, Ehrlichmans verk.[35] Ehrlichman var drivande i att Vita huset gjorde gemensam sak medinrikesdepartementet för att stoppa byggandet av en stor flygplats på träskområdetEverglades,Florida.[36]
Under Ehrlichmans överinseende skapade Egil Krogh och Charles Colson den grupp av informatörer, kallade rörmokarna ("the plumbers"), som skulle framta politiska underrättelser och förhindra informationsläckor för att understödjaKommittén för återval av presidenten (Committee to Reelect the President).[23]
Efter attDaniel Ellsberg 1971 läcktePentagondokumenten tillThe New York Times om USA:s inblandning iVietnamkriget, utförde rörmokarna ett inbrott på kontoret till Ellsbergs psykiatriker, Lewis Fielding, i syfte att förskaffa information om Ellsberg.[5] Enligt Ehrlichman fick han vetskap om inbrottet efter några timmar.[37] Fyra dagar efter inbrottet, den 8 september 1971, berättade Ehrlichman för Nixon om en "operation" iLos Angeles, som Nixon inte borde veta någonting om. Vid samma möte diskuterade Nixon och han möjligheten att användaIRS för att trakassera de demokratiska senatorernaHubert Humphrey ochEdmund Muskie. Ehrlichman berättade också att han höllTed Kennedy under bevakning.[38] Dagligen hade Nixon samtal med Ehrlichman om Pentagondokumenten.[39]
Den 17 juni 1972 greps "rörmokarna" när de begick intrång hosDemocratic National Committee i kontorskomplexetWatergate. Operationen övervakades avE. Howard Hunt ochG. Gordon Liddy, som hade utfört säkerhetsuppdrag för Ehrlichman.[40] Ehrlichman hade inte medverkat till planeringen av inbrottet i Watergate.[41] Genast började Nixon tillsammans med Haldeman och Ehrlichman försöka dölja inbrottstjuvarnas koppling till Kommittén för återval av presidenten.[40] Ehrlichman involverades i mörkläggningen när Hunt i mars 1973 begärde och fick pengar för att inte avslöja sina kontakter medVita huset.[42] Sedan den 20 mars var Nixon underrättad om Hunts utpressning och vid möte mellan Nixon, Haldeman och Ehrlichman den 21 mars beslutades, attJohn Dean skulle sköta mörkläggningen.[43]
I april 1973 avslöjade emellertid Dean mörkläggningen för myndigheterna under löfte omimmunitet.[44] Den 14 och 15 april 1973 diskuterade Ehrlichman ingående Watergate med Nixon, och de planerade att lägga skulden för mörkläggningen på John Dean och medlemmar ur Kommittén för återval av presidenten, för att skydda Nixon frånriksrätt. Ehrlichman och Haldeman skulle i så fall avlägga falska vittnesmål mot Dean. Samtalen om detta bandades av Nixon och ljudupptagningarna blev sedermera viktiga bevis i rättegångarna.[45]
Dean framförde flera anklagelser mot Ehrlichman. Bland annat påstod Dean att Ehrlichman godkänt utbetalning av mutor till "rörmokarna" för deras tystnad, att han beordrat Dean att förstöra komprometterande material i Howard Hunts kassaskåp och att Ehrlichman beordrat Dean att beordra Hunt att lämna landet innan Hunt greps.[46]
JustitieministerRichard Kleindienst redogjorde den 15 april för Nixon om bevisningen mot Haldeman och Ehrlichman, och att dessa skulle åtalas.[47] Nixon beslöt därför att avskeda dem. Haldeman och Ehrlichman togs emot av Nixon iCamp David, där Nixon gråtande bad dem inlämna sina avskedsansökningar. Så skedde den 30 april 1973. Ehrlichman accepterade situationen, men påminde Nixon om att allting han gjort i samband med Watergate, hade Nixon godkänt. Sista gången Ehrlichman talade med Nixon var i telefon julen 1973. Sista kontakten mellan dem var när Nixon 1978 skickade ett signerat exemplar av sina memoarer.[44][48] Nixon erbjöd att med egna medel bekosta arvodet till Ehrlichmans advokater, vilket Ehrlichman vägrade acceptera.[49]
Den 24–27 och 30 juli 1973 samt 8 februari 1974 utfrågades Ehrlichman av en särskild senatskommitté och nekade till alla anklagelser. Bland andraCIA:s chefRichard Helms ochFBI:s tillförordnade chefPatrick Gray, intygade att Ehrlichman, Haldeman och Dean försökt påverka FBI:s utredning av Watergate. Dessutom förevisades en bandupptagning som Ehrlichman själv gjort av ett telefonsamtal mellan honom ochHerb Kalmbach, där de diskuterade utbetalning av mutor till "rörmokarna". Ehrlichman nekade till brott och hävdade att Vita huset nödgades organisera inbrottet hos Fielding med egna medel, eftersom FBI vägrade genomföra det.[46][50]
I mars 1974 åtalades Ehrlichman för förberedelse för brott och mörkläggning av inbrottet på Watergate. Den 12 juli 1974 dömdes Ehrlichman, G. Gordon Liddy,Eugenio Martínez ochBernard Barker för inblandning i inbrottet hos Ellsbergs psykiatriker. Ehrlichman dömdes den 31 juli 1974 till minst 20 månaders fängelse. Efter en andra rättegång, dömdes Ehrlichman den 1 januari 1975 för förberedelse till brott, hindrande av rättvisa ochmened till fängelse på mellan två och ett halvt och åtta år. Straffet avtjänade han på Federal Correctional Institution utanförSafford,Arizona, mellan oktober 1976 och 27 april 1978.[12]
Inför domstolen under den andra rättegången uttryckte Ehrlichman ånger över att ha överlåtit sitt "moraliska omdöme" åt andra personer. Ehrlichman bibehöll livet ut en besvikelse över att Nixon inte vittnade till hans förmån.[11] Emellertid vidhöll Ehrlichman att inbrottet hos Ellsbergs psykiatriker genomfördes för nationens säkerhet och att presidenten hade grundlagen på sin sida för att tillåta en sådan aktion.[13]
Fängelsedomen ledde till att Ehrlichman inte fick praktisera som jurist.[11] Efter frigivningen i april 1978 flyttade han tillSanta Fe. Han grundade organisationen Land Use Group, som assisterade företag i miljörättsliga frågor.[51] 1991 bosatte han sig i Atlanta, där han arbetade som vice ordförande för advokatfirman Law Environmental.[9] Ehrlichman avled i sviterna avdiabetes 1999. Han hade fyra söner och två döttrar.[10]
1987 förekom Ehrlichman i en reklamfilm förDreyer's glass. I reklamfilmen ironiserade Ehrlichman över att han, med sitt rykte som otillförlitlig, var tillförlitlig när han berättade att glassen var 93 procentigt fettfri och "otroligt god". Dreyer's mottog 325 brev från tittare som kritiserade valet av talesperson, varför reklamfilmen slutade visas.[52]
Ehrlichman besvärades av det dåliga rykte han fick på grund av Watergateskandalen och ansåg att föreställningen av honom som konstruerades under de TV-sända senatsförhören inte överensstämde med verkligheten. Inför utgivningen av sina memoarer,Witness to Power 1982, klandrade Ehrlichman sig själv för att ha varit för svag gentemot Nixon. Ännu senare i livet beskrev Ehrlichman det som att Nixon förrådde honom och Haldeman för att själv undkomma ansvar.[13] Enligt en recension iThe New York Times, intar Ehrlichman iWitness to Power en hämndlysten attityd till sina före detta kolleger. I boken skildras Nixon som en ofärdig administratör, som inte tordes avskeda underlydande som presterade dåligt, och själv tövade med att fatta beslut. Nixons tillkortakommanden, som hans rasistiska inställning tillafroamerikaner och hans konstanta ältande, beskrivs ingående. I boken skriver Ehrlichman att han utreddes av FBI sedanJ. Edgar Hoover misstänkt att Ehrlichman var homosexuell.[53]
Utöver memoarboken, författade Ehrlichman politiska spänningsromaner;The Company (1976),The Whole Truth (1979) ochThe China Card (1987). 1995 inledde han ett dokumentärprojekt om Watergate, kallatJohn Ehrlichman: In the Eye of the Storm. Dokumentären hann inte fullbordas innan Ehrlichmans frånfälle.[5] RomanenThe Company sålde i över en miljon exemplar och var förlaga till TV-serienWashington: Behind Closed Doors (1977).[54][55] Ehrlichman hade intresse för teckning och hans illustrationer relaterade till tiden i Vita huset utgavs 1987 i bokenSketches and Notes.[9]
2016 publicerade Dan Baum en artikel om Nixonskrig mot droger iHarper's Magazine. Baum inkluderade vad han påstod var ett citat av Ehrlichman, som Baum intervjuade inför en bok 1996. Erhrlichman skulle förklarat för Baum, att kriminaliseringen avheroin var ett sätt för administrationen att rättsligt ingripa mot afroamerikaner som folkgrupp, eftersom dessa tillsammans med krigsmotståndarna var Nixons politiska fiender. Citatets autenticitet ifrågasattes av Ehrlichmans barn, som menade att citatet uttryckte rasistiska åsikter som var främmande för Ehrlichman.[56]
|