| Johan Ludvig Heiberg | |
 | |
| Född | 14 december1791[1][2][3] Köpenhamn[4] |
|---|---|
| Död | 25 augusti1860[1][2][3] (68 år) Bonderup[4],Danmark |
| Begravd | Holmens kyrkogård[4] |
| Medborgare i | Konungariket Danmark |
| Utbildad vid | Köpenhamns universitet |
| Sysselsättning | Matematiker,universitetslärare,dramatiker,filosof,litteraturkritiker,poet,författare[5],litteraturhistoriker[6] |
| Arbetsgivare | Kiels universitet |
| Maka | Johanne Luise Heiberg (g. 1831–1860, personens död)[7] |
| Föräldrar | Peter Andreas Heiberg[8][4] Thomasine Gyllembourg[4] |
| Utmärkelser | |
| Professors namn (1829)[7] Riddare av Dannebrogorden (1840)[7] Etatsråd (1850)[7] Dannebrogsmännens hederstecken (1852)[7] | |
| Redigera Wikidata | |
Johan Ludvig Heiberg, född14 december1791 iKöpenhamn, död25 augusti1860 i Bonderup näraRingsted, var en dansk diktare, dramaturg och kritiker och amatörastronom. Gift med skådespelerskanJohanne Luise Heiberg.
Heiberg var son till författarenPeter Andreas Heiberg och hustruThomasine (sedan känd som författarinnan Fru Gyllembourg). Heiberg var 8 år gammal, då fadern måste gå i landsflykt, och han tillbragte sin barndom dels hos Rahbeks på Bakkehuset, dels hos en moster, som ogillade systerns skilsmässa och nya äktenskap.
År 1809 blev Heiberg student, tog anden examen med utmärkelse och studerade delsestetik, delsmedicin ochastronomi, var villrådig om sin rätta kallelse och tänkte en tid blidiplomat. Från denna stund flyttade han till sin moder och levde sedan med henne till hennes död,1857. Vintern 1811-12 uppehöll Heiberg sig hos sinstyvfaders släktingar iStockholm. Han kom tidigt in i de mest bildade kretsar iKöpenhamn, bl. a. hos författarinnanFriederike Brun (var förälskad i hennes dotter Ida, senare grevinna Bombelies) och lärde känna bådeOehlenschläger ochBaggesen.
År1831 gifte sig Heiberg medJohanne Luise Pätges, som Fru Heiberg firad som 1800-talets mest betydande danska scenkonstnär.
1814 publicerade Heiberg sina första dikterunder titelnMariondtheater en fri bearbetning avMolièresDon Juan, och det mycket romantiska skådespeletPottemager Walter samt väckte strax uppseende. IJulespøg og nytaarsløier (1817), en efterbildning av OehlenschlägersS:t Hans-aftenspil, fastän scenen är förlagd till staden och vintern, riktade han ett kvickt, satiriskt angrepp påIngemanns smäktande sentimentalitet och råkade därigenom ut för en häftig sammanstötning medGrundtvig, som han inte heller skonade. Däremot tog han ingen del i den litterära fejden mellan Oehlenschläger och Baggesen.
1817 tog handoktorsgraden med en avhandling omCaldéron och det spanska dramat.1819 utgav han skådespeletTycho Brahes spaadom och tillbragte 3år iParis hos sin fader under studier särskilt avfransk litteratur och teater. Efter hemkomsten blev han lektor iKiel idanska språket och litteraturen, men trivdes inte i denna tyska stad. Uppehållet där fick dock betydelse för honom genom att öppna hans ögon förHegels filosofi. Han fortsatte studiet därav vid ett besök iBerlin1824 under Hegel själv och var sedan en trofast anhängare av detta system, som han genomförde särskilt iestetiken.
Under ett uppehåll i Köpenhamn, som han med flit förlängde för att inte återkomma till Kiel, utgav han i november 1825 sin förstavaudevillKong Salomon og Jørgen Hattemager (uppf. i Stockholm 1828), som gjorde ovanlig lycka och återupplivade folks lust att gå på teatern, där tyska dramatiker somIffland ochKotzebue hade dominerat smaken.
Den följdes snart avAprilsnarrene (1826) ochRecensenten og dyret (samma år), varefter Heiberg i en ypperliavhandling Om vaudevillen som dramatisk diktart hävdade dess estetiska berättigande. I själva verket har han genom sina vaudeviller väckt sinnet för och givit impulsen till en ny nationell dramatik och fick snart efterbildare iHertz ochOverskou. Senare följdeDe uadskillelige (1827) ochoperettenEtt eventyr i Rosenborg have (1827),Kjöge huuskors (1831) ochDe danske i Paris (1833) samtNei! (1836), varefter serien avslöts med några vaudevillmonologer och slutligen med den lustigaUlla skal paa bal med uteslutandeBellmansmelodier (1845).
Heiberg hade förut använt flera av dessa i sina vaudeviller och utgav också1844 ett föredrag omBellman som comisk dithyrambiker. Hur stor insats Heiberg har gjort i danska litteraturen genom sina vaudeviller, inses bäst därav, att flera bland dem ännu efter 80 års förlopp höll sig på scenen och varit en stark dragningskraft för publiken.
Detta har i än högre grad varit fallet med det nationella skådespeletElverhøi (1828), vars musik avKuhlau och sånger är byggda på nordiska folkmelodier och som ursprungligen diktats som festspel tillFredrik VII:s första bröllop samt blivit det på kungl, teatern oftast uppförda stycket. Efter detta stycke blev Heiberg1829 utnämnd till teaterdiktare och översatte en hel rad mest franska skådespel, i synnerhet avScribe, men bytte 1839 ut befattningen mot censorsämbetet; dessutom fick han titeln professor och var 1830-36 lärare vid den militära högskolan i dansk litteratur och filosofi.
Redan före Elverhøi hade Heiberg 1827-28 och ånyo 1830 utgivit tidningenKjøbenhavns flyvende post, där han utvecklade sina kritiska talanger och sin estetiska uppfattning, på samma gång den dels inrymde hans egna prosaberättelser, dels lämnade plats för en rad nya författare,H. C. Andersen ochCarl Bagger, fru Gyllembourg ochSaint-Aubain.
Det var där Heiberg 1827 offentliggjorde sin berömda anmälan avOehlenschlägersVæringerne i Miklagard och med allt erkännande av dennes skaldesnille dock ville konstatera hans begränsning och alltså egentligen fortsatte Baggesens kritik, men med mera lugn, klarhet och allsidig bildning. Samma år lämnade han också en skarp kritik avTegnérsFritiofs saga. Ett bättre öde fick ej OehlenschlägersHrolf Krake (1828). Detta föranledde en litterär fejd med den sistnämndes anhängare, i synnerhet de två professorerna iSorø Akademi,Hauch ochWilster.
Med några avbrott fortsatte Heiberg sin kritiska verksamhet iInterimsblade (1834-37) och senare iIntelligensblade (1842-44), och han övade därigenom ett större inflytande på smakens utveckling i Danmark än någon förr eller senare, men väl starkt hävdande formens betydelse. Under mellantiden utgav han ett par filosofiska skrifter,Grundtræk til philosophiens philosophi, eller den speculative logik (1832) ochOm philosophiens betydning for den nuværende tid (1833), samt en egen tidskrift,Perséus (1837-38), alla i hegelsk riktning.
Heiberg hade dock inte övergivit diktningen; 1835 utkom det intagande skådespeletAlferne, en bearbetning av en blandTiecks sagor, och 1840 det romantiskaSyvsoverdag (1848), liksomElverhøi ursprungligen ett festspel. Det fantastisk-symboliskaFata morgana (1838) blev däremot varken förstådd eller omtyckt. Men 1841 väckteNye digte ovanligt uppseende och livligaste intresse, i synnerhet den förtjusande romanscykeln De nygifte och hans kanske yppersta och i sanning enastående verk, den apokalyptiska komedinEn sjæl efter døden, lika djupsinnig som rolig, vari han med bitande kvickhet gisslar tiden och kälkborgerligheten, som blott är ett förstadium till det riktiga helvetet.
1844-46 utgav han själv en ny tidskriftUrania, ägnad hans älsklingsstudium,astronomi, med ypperliga avhandlingar omUranienborg ochSofie Brahe, samt satyrspeletNøddeknækkerne, ett kvickt angrepp på den usla, inbilska kritiken och den blinda, osjälvständiga publiken. 1847 utkom hans sista lustspel,Valgerda, skildrande brytningen mellan den gamla konservatismen och den nya liberalismen, och 1848 utsändes ett häfteGadeviser (med melodier av honom själv), som väl ej blev egentliga gatvisor, men mycket spridda.
1849 nådde Heiberg slutligen vad man kunde tro var målet för hans strävan: direktörskapet förDet Kongelige Teater iKöpenhamn. Han ledde den med mycken skicklighet, men med något ensidigt val av skådespel och under stora svårigheter, förorsakade dels av flera bland skådespelarna, i synnerhetFrederik Ludvig Høedt, dels av den liberala pressen, som ej kunde förlåta honom hans förra utpräglat konservativa hållning. Efter sju år måste han ta avsked - då föga uppskattad, men högre värderad av eftervärlden. Sedan 1850 bar Heiberg titelnetatsråd.
Riddare av Dannebrogorden, 1840[7]
Dannebrogsmännens hederstecken, 1852[7]
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material frånNordisk familjebok,Heiberg, 1904–1926.