Anouilhs grav, hans äldsta dotter Catherine (1934-1989) och hans sista partner, Ursula Wetzel (1938-2010), på Pully-kyrkogården nära Lausanne.
Motivet i de flesta av Anouilhs dramer är den unga människans renhetslängtan och ljusa förhoppningar, som brutalt tillintetgörs vid kontakten med verkligheten och de vuxna med deras krossade drömmar och desillusioner. Ett huvudmotiv är också kärlekens omöjlighet. I dramernaEurydike ochAntigone har Anouilh behandlat ämnen från grekisk myt och dramatik insatta i modern miljö.[2]
Jean Anouilh nominerades tillNobelpriset i litteratur 1961 och var året därpå en av de tre slutkandidaterna till priset.[3]
Ornifle eller Luftgästen (översättning av Erik Lindegren, Wahlström & Widstrand, 1956)
Pauvre Bitos ou le Dîner de têtes (1956)
Stackars Bitos (otryckt översättning avGöran O. Eriksson för Radioteatern 1992)
La Répétition ou l'Amour puni (1947)
Repetitionen eller Kärlekens tuktan (otryckt översättning C.G. Bjurström och Tuve Ambjörn Nyström, tv-bearbetningLars-Levi Laestadius, för Sveriges radio 1966)
Repetitionen (TV-teatern 1968)
Så tuktas kärleken
Roméo et Jeannette (1946)
Romeo och Jeanette
La Sauvage (1934)
En vildfågel (radioversion avStig Torsslow, övers. av C.G. Bjurström och Tuve-Ambjörn Nyström, Radiotjänst, 1952)
La Valse de toréadors (1951)
Toreadorvalsen
Le Voyageur sans bagage (1937)
Resande utan bagage
Oidentfierade svenska översättningar
Stycke för liten orkester (otryckt översättning Lennart Lagerwall)
