Java ligger i en kedja av öar medSumatra i nordväst,Bali i öst,Borneo i nordöst ochJulön i söder. Den är världens trettonde största ö. Ursprunget är nästan helt och hålletvulkaniskt, och inte mindre än 38 berg har den koniska form som visar att de vid någon tid varit aktiva vulkaner. Javas högsta bergSemeru är en fortfarande aktiv vulkan.
Den första statsbildningen på Java,Tarumanagara, är daterad till runt år 450 e.Kr. Det upplöstes av en invasion avShrivijayariket 669, som sedan länge dominerade ön från Sumatra. Det har funnits många olikakungadömen med sina säten på ön, bland demkungariket Medang (717-1017), som lät uppföra det berömdaBorobudur. Vissa av dessa lokala riken dominerade de övriga, så somkungariket Kediri (1045-1222),Singhasari (1222-1292) ochMajapahit (1293-1498), vars ledande brukar kallas Javas guldålder. Dess sista inhemska monarki varsultanatet Mataram. Det existerade mellan cirka 1570 och år 1755, då Java blev del avNederländerna. Nederländerna kontrollerade ön tills den blev självständig tillsammans med resten avIndonesien 1949.[1]
Javaneser är i regel tvåspråkiga. Det historiskt viktigaste språket på Java ärjavanesiska, som talas av 97 procent av befolkningen på centrala Java och omkring 75 procent av befolkningen på östra Java. Andra större språk ärbalinesiska,maduresiska ochsundanesiska. De flesta invånare talarindonesiska som andraspråk. Den stora majoriteten av befolkningen på Java (över 95 %) talar även nationalspråketindonesiska (infört 1927), somförstaspråk eller mer eller mindre flytandeandraspråk.
Javanesisk skrift används ibland fortfarande för att skriva de lokala språken och arabiska i vissa religiösa sammanhang för den muslimska majoriteten, men detlatinska alfabetet dominerar sedan 1950-talet. Trafikskyltningen följer internationell standard.
