Derrida hade algeriska ochjudiska rötter. Inspirerad av bland annatHeideggers filosofi introducerade Derridadekonstruktionen av den västerländskametafysiken. Istället för att förkasta ett filosofiskt system utifrån, och komma med en egen ny metafysik som upplevs som mera överensstämmande med verkligheten, var Derridas program att godta de metafysiska lösningar som andra tänkare byggt upp (Platon,Marx,Foucault med flera). Hans metod blev att genom enimmanent kritik av systemen peka på inkonsekvenser i metafysiken. Derridas projekt blev att visa attsamtliga metafysiska system är bemängda med sprickor och motsägelser. Trots detta förkastade inte Derrida idén om metafysiska system, utan såg den snarare som ett projekt som aldrig kan bli fullbordat.
Ett exempel på Derridas dekonstruktion finns i hans läsning av Platons grottallegori.[1] Platon hävdar att alla idéer finns samlade i enidévärld, men idévärlden själv (elleridévärldens idé) utelämnar Platon; den går inte att med logisk konsekvens infoga i systemet. Derrida menar att allmetafysik rymmer dessa typer av motsägelser och att de element som inte passar in ignoreras för att systemet ska gå ihop.
Derrida har kritiserats för att vara motsägelsefull. En vanlig kritik går ut på att dekonstruktionen i sig bygger på ett slags metafysiskt tänkande och har inbyggda förutsättningar. Trots detta är det svårt att förneka att dekonstruktionen pekar på några av den västerländska filosofins mest elementära problem.
Mycket av Derridas kritik av andra filosofer och filosofier bottnar i deras uppfattning av tid. Hos såväl Platon somKant ochFreud finns en idé om en ultimat närvaro, en grund, bortom tid och rum, ett stilla varande. Detta vare sig det är tal om en idévärld,ting-i-sig,Gud eller det omedvetna. I dessa tankesätt vidhålls det, på något plan, att det enda som finns är nuet, emedan det förgångna är för alltid förlorat och det framtida ännu är att vänta. Men någonting som är i sig självt, som aldrig rör sig eller förändras, kan, enligt Derrida, inte existera. Det som karakteriserar liv och varande är istället rörelse, och därmed blir så kallade spårstrukturer viktiga i Derridas filosofi, då nuet ständigt bortfaller och övergår i det förflutna. Istället för att anta existensen av ett varande medvetande som via minnet sammankopplar förgångna händelser med varande fenomen menar Derrida med andra ord att det är spårstrukturer, sådant som kvarblir från något förr varande, som möjliggör uppfattningen av en rörelse utsträckt i tiden. Döden (dåtiden) ses med andra ord som en delaktig komponent i livet (nuet), och det finns inget sådant som ett rent nu, utan spår från det förgångna.
Mot slutet av sitt liv började Derrida ägna sig mer åt etiken. Vändningen skedde i bokenSpectres de Marx (Marx spöken) som utkom1993. I boken skiljer Derrida pådroit (rätt, ilagens mening) ochjustice (idén omrättvisan, åsikterna går dock isär om huruvida det är detta han menar).Richard Kearney ochMark Dooley menar att Derrida nu förefaller ha övergivit sitt dekonstruktiva projekt för att istället ställa upp rättvisan som enregulativ idé ochrätten som en strävan efterRättvisan.
"Foi et Savoir", 1996, (Tro och vetande, svensk översättning i Derrida & Vattimo (red)Religionen, Anthropos, 2003)
Le monolinguisme de l'autre ou La prothèse d'origine, 1996 (Den andres enspråkighet eller Den ursprungliga protesen, 1999)
États d'âme de la psychanalyse, 2000 (Psykoanalysens själsvåndor, svensk översättning iPsykoanalytisk Tid/Skrift, 2007:20-21)
"Je suis en guerre contre moi-même", 2004 (Jag är i krig med mig själv, svensk översättning iGlänta 2004:3)
"Cogito et histoire de la folie", 1964 (Cogitot och vansinnets historia, svensk översättning iArche, 2011:34-35)
"'Être juste avec Freud' - L'historie de la folie à l'âge de la psychanalyse", 1992 ( "Att vara rättvis mot Freud" - Vansinnets historia under den psykoanalytiska epoken, svensk översättning iArche, 2011:34-35)
.jpg)
_-_Palazzo_Nuovo_-_Musei_Capitolini_-_Rome_2016.jpg)