Den här sidan handlar om den finländske poeten och kanslisten Jacob Frese. För den medeltida handelsmannen, seJakob Frese.
Jacob Frese, född omkring1690 iViborg död, ogift,31 augusti1729 iStockholm, var en finländskskald och kanslist.
Freses föräldrar varråd- ochhandelsmannen Joakim Frese och Barbara Ruuth. Frese led hela sitt liv av svår sjukdom. Han inskrevs1703 somstudent vidKungliga Akademien i Åbo, där han började sittförfattarskap medtillfällesdikter. Efter den ryska erövringen av Viborg i finskaKarelen1710 flydde Frese tillStockholm1711, där han tjänstgjorde somextra ordinariekanslist vidkungliga kansliet.1714 erhöll hanfullmakt som sekreterare vid amiralErik Johan Lillieseskader, mentjänsten indrogs avständerna, innan Frese hann tillträda den.
I Stockholm umgicks han med skalder och poeter. Särskilt fann han iJohan Runius en vän som han beundrade. I likhet med Runius blev Frese snart flitigt anlitad som författare av bröllops- och begravningsdikter.[1]
Vid det samkväm, som den28 januari1715 ägde rum påRiddarhuspalatset till firande avKarl XII:s hemkomst, var Frese festskald; hans tal bär titeln "Echo å Sweriges allmänna frögde-qväden" och är varmare, enklare än den vanliga dåtidsretoriken. Samma år blev han avguvernören iSkåne,Jacob Burensköld, kallad tillhandsekreterare, en beställning, som upphörde redan den1 juni1716, då guvernören fickavsked. Frese återinträdde i kansliet ochbefordrades1719 till kanslist vid den nyinrättadecivilexpeditionen. Redan vid unga år hade han angripits av "en svår och häftig skälfvesot", som årligen återkom och från1724 tilltog i våldsamhet och av vilken han efter långvariga plågor rycktes bort.
Utom tillfällesdikter lät Frese trycka "Andelige och werldslige dikter" (1726), "Korta sedeläror och sedetillämpningar" (samma år), korta prosafabler, "Passionstankar" (1728) och "Någre poetiske samblingar" (samma år). I dessadikter visar sig Frese som enlyriker av utpräglat subjektiv art. Han utgick ifrån de vid hans debut tongivande skalderna, särskilt Runius, vilken han efterliknade iskämtsamma ochordlekande tillfällighetsverser. Så småningom fann han likväl ett eget uttryckssätt i skildringen av sitt eget inre. Dels hans eget gry, dels hans livs bekymmer och sorger förlänade åt hans diktning det vemodiga, blida, resignerade drag, som utmärker särskilt hans "Vårbetraktelser" och som ansetts förena honom medCreutz,Franzén och andra finländska skalder.
Påverkad av den samtidapietistiska riktningen, gav Frese i sinaandliga dikter uttryck för en innerligarereligiös uppfattning, ett personligare religiöst liv än den tidigare svenskapsalmdiktningen i allmänhet hade ägt. Hans naturstämningar är veka och behagliga. Beundrare av Karl XII, hyllade han i sin tidigare alstring krigarkungen för att sedermera bli en övertygadförkunnare avfredens nödvändighet ochvälsignelser. I detta, liksom i sin subjektivitet och sin konstnärligt utarbetade, välljudande och uttrycksfulla form, visar sig Frese som en övergångsförfattare.
Under den tid i vårlitteraturhistoria, som ligger mellanStiernhielm ochDalin, har Frese ansetts vara en av de få, som förtjänar namnet skald i detta ords verkliga betydelse. Hans dikter är av såväl religiöst som världsligt innehåll. Genom hans sånger, som i allmänhet utmärker sig för naturlighet, täckhet och ett oskuldsfullt behag, går en grundton av mild klagan, from försakelse och längtan från jorden. Vad som i väsentlig grad höjer Frese över mängden av sina samtida är det vårdade språket, i vilket han, liksom i känslans innerlighet, kan anses som en förebådare för sina landsmän, Creutz och Franzén. Jacob Frese är begravd påMaria kyrkogård i Stockholm.[2]
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material frånNordisk familjebok,Jakob Frese, 1904–1926.
|