Ivalde (fvnÍvaldi,genitivÍvalda) är troligen endvärg ellersvartalv inordisk mytologi.Finnur Jónsson kallar honom en ”ukendt mytisk person”.[1] Hans namn nämns endast en gång iden poetiskaEddan (Grímnismál 43) samt tre gånger iSnorres Edda (Gylfaginning 43 ochSkáldskaparmál 7 och 35). I samtliga fall står namnet i genitiv, vilket beror på att det inte är Ivalde själv som åsyftas utan hans söner, de så kalladeIvaldesönerna (Ívaldasynir). Dessa var dvärgar, enligtSnorre Sturlasson, och dessutom mästersmeder. Det var de som tillverkade några av gudarnas dyrbaraste klenoder – alla medmagiska egenskaper:
Antalet Ivaldesöner omtalas inte. Snorre nämner namnen på två av dem, Brokk och Eitre (alternativt Brokk ochSindre). Det är dock möjligt att Ivalde har tänkts vara en mytiskstamfader för hela dvärgsläktet, varförÍvaldasynir skulle kunna betyda dvärgar i största allmänhet[3] – ungefär som ”Adams barn” i kristen diktning har kommit att betyda ”människor”.
Trots att hela det samlade källmaterialet rörande Ivalde blott består av ordetÍvaldasynir kom Ivalde att få en central ställning i 1800-talets spekulativa mytforskning.
Det började med diktenHrafnagaldr Óðins (”Odens korpgalder”), även kalladForspjallsljóð (”Företalssången”),[a] vars författare är okänd. Dikten troddes en gång vara gammal, men det står numera klart att den inte kan vara äldre än från 1600-talets mitt. Eftersom det förekommer en delöstnordiska ordformer i dikten har misstankar rörande författarskapet till och med riktats motOle Worm ochJohannes Bureus,[5] men det rimligaste är likväl att författaren bör sökas i kretsen kringBrynjólfur Sveinsson,biskop i Skálholt.[6] Dikten tycks ha skrivits ieuforin efter återupptäckten avden poetiska Eddan (Codex Regius) 1643,[6] och den alternativa titelnForspjallsljóð antyder att den har varit tänkt som ett poetiskt företal tillVegtamskviða.[4][7]
Dikten består av 26 strofer med delvis ganska dunkelt innehåll. Här följer sjätte strofen:
|
|
|
Den ”nyfiknadisen” tycks varaIdun som här sägs vara nedsegnad eller fallen (hnigin) från världsträdetYggdrasil; en bild som kanske är inspirerad av den initiationsrit variOden enligtHávamál 138–139 ropade och föll ur samma träd.[11][12] NamnetÍvaldi har här formenÍvaldr, vilket ses av genitivenÍvalds. En traditionell tolkning av sista halvstrofen är att Ivalde hade två barnkullar med olika mödrar.Ivaldesönerna kan i så fall ha tillhört den ena kullen och Idun den andra, men en jämförelse mellan de båda översättningarnas två sista rader härovan exemplifierar svårigheten att utvinna säker detaljkunskap om hur författaren har tänkt.
Hrafnagaldr Óðins är denenda källa som nämner namnet på gudinnan Iduns far. Men källan är ung, och författaren tycks inte ha känt till mer om nordisk mytologi än vad han kunnat läsa sig till iSnorres Edda.[13]
Hrafnagaldr Óðins är sedan länge utmönstrad som äkta mytologiskkällskrift, men var viktig förViktor Rydberg då han 1886–89 skrevUndersökningar i Germanisk mythologi.[14][b]
Rydberg utgick i sin forskning från två grundtankar: dels att den germanska mytologin från början hade varit enenhet, dels att alla gudamyter hade varitsammanhängande. Denna ursprungliga enhet, liksom myternas inre sammanhang, gick enligt Rydberg förlorad när de germanska stammarna började röra sig över allt vidare områden. De kom då i kontakt med andra folk, vilket på religionens område ledde till att mytologins enhet bröts sönder och myterna fragmentiserades. Rydbergs syfte var att utifrån de ”mytspillror”, som trots allt hade bevarats i främst de båda eddorna samt hosSaxo, återskapa den ursprungliga enheten. Men detta krävde också att mytologins huvudgestalter blev rätt identifierade, ty under ”förfallsperioden” hade de ofta fått andra namn och skenbart nya identiteter.
Rydbergs tolkningar innebar därför en omfattande reducering av det mytologiska persongalleriet. Ivalde uppfattade han som identisk med ett flertal personer, bland annat Geirvandil, Vade,Ölvalde (Allvalde), Svidur och Ölmod, med flera. Eftersom han även trodde att ”mytspillror” om Ivalde hade bevarats ihjältediktning och historieskrivning kunde han finna ytterligare identiteter: ”I myten var således Ivalde den förste härskaren öfver svearne och finnarne.” Denna myt ”har fortplantat sig dels i hedniska källors uppgifter därom, dels i den kristnaYnglingasaga, där hans namnSvigder, närmast efter de rena gudanamnen (– – –) ställes i spetsen förynglingaätten och efterföljes afVanlande, hvilket namn är en korruption af namnetValand.”[16] Som finnarnas kung var Ivalde även identisk med Sumbl Finnkonung (Sumblus phinnorum rex hosSaxo) samt Finn,Vidfinn och Finnalf, med flera liknande namn. Ivalde hade, enligt Rydberg, varit en så viktig person att nästan en tredjedel av första bandetsUndersökningar kom att handla om honom och hans ätt.[17]
Den iHrafnagaldr (Forspjallsljóð) antydda uppgiften om Ivaldes två barnkullar trodde sig Rydberg kunna både bekräfta och precisera. Med soldisenHildegun (Nannas syster, enligt Rydberg) hade Ivalde döttrarnaIdun (även kalladBil),Auða (Ladgun Svanvit) ochSiv – alla dessa kallar han ”växtlighetsdiser”. MedjättinnanGreip hade han sönerna Slagfinn,Egil ochVölund, vilka också hade en mängd identiteter.[18] Völund var till exempel identisk med både Valand ochTjatse, gudinnanSkades far. Ett annat namn på Egil var Gangr, och Slagfinn hette såvälIde somHjuke ochGjuke. Egil hade för övrigt varit gift två gånger; medGroa hade han sonenSvipdag (alias gudenOd,Frejas make), med sin halvsyster Siv fick han sonenUll. Siv gifte senare om sig medTor och fick flera barn. Vi ser alltså att Ivaldes ätt, enligt Rydberg, hade djupa förgreningar långt in i gudavärlden, men också i människornas värld: ”Ivaldes afkomlingar hafva i hjältesagan det gemensamma namnet niflungar (nibelungar), af hvilka gjukungarne utgöra en gren.”[19]
Rydbergs tolkningar räknas inte längre som vetenskapliga. ReligionshistorikernBritt-Mari Näsström utdömer dem som ”närmast en katastrof i vetenskapligt avseende, fjärran från alla kriterier på god forskning”.[20] Omdömet ”katastrof” motiveras inte minst av verkets internationella spridning sedan det hade översatts till engelska:
| ” | Många av samtidens religionshistoriker och mytforskare kom att använda sig av Rydbergs verk, vilket bidrog till intresset för den fornnordiska religionen. Men boken hade också den effekten att många kom att uppfatta den som en källskrift för att slippa ansträngningarna att sätta sig in i de fornisländska originaltexterna. Denna genväg ledde till att den fornnordiska mytologin ofta blev både misstolkad och missbrukad.[20] | „ |
Rydberg var inte den ende svensk som bedrev spekulativ mytforskning, även om han, genom sin berömmelse och det faktum att hans bok översattes till engelska, kom att få internationellt genomslag. Skalden ochakademiledamotenNils Fredrik Sander tog visserligen avstånd från flera av Rydbergs ”identifikationer” – till exempel attVölund ochTjatse skulle ha varit samma person[21] – men drog sig inte själv för att ibland göra lika fantasifulla tankesprång. Ivalde identifierade han medmångudenMáni,[22] och gav honom följande beskrivning i namnförklaringarna till sinprisadeEdda-översättning 1893:
| ” | Ivalde, den som kommit till makt, månguden. Hans barn voroIdun,Nanna,Sindre ochBrock; adoptivbarnBil (Fulla, Jonin) ochHjuke (Slagfinn). Har flera binamn.[23] | „ |
Jämfört med vad Rydberg kom fram till rör det sig mest om små identitetsförskjutningar. Nanna är syster (i stället för moster) till Idun, och Bil är inte längre identisk med Idun utan med Fulla. Hjuke är dock fortfarande Slagfinn, men han är inte längre Ivaldes son utan en adoptivson.
I modern mytforskning har de flesta av dessa gudagenealogier förpassats till sophögen. Det enda som kan sägas om Ivalde är att han är en ”ukendt mytisk person” (Finnur Jónsson).[1] Han är sällan nämnd i moderna mytologiska handböcker.
Namnet Ivalde (Ívaldi) har brukat översättas ”han i välde”, ”han som ännu har makten”,[11] eller ”den som kommit till makt”, som Sander skriver härovan. Det har dock förekommit en deletymologiska spekulationer. Utifrån en grundform *iwawaldan skulle namnet kunna betyda ”bågens ägare”, vilket kan peka mot båggudenUll. En härledning från *Inhu-waldan skulle å andra sidan placeraÍvaldi nära gudanamnetYngvi. Ingen av dessa etymologiska gissningar ger dock någon vägledning i frågan om vem Ivalde kan ha varit.[24]
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
