Italienska (italienska:lingua italiana) är ettromanskt språk inom denindoeuropeiska språkgruppen[1] och talas av ungefär 67,8 miljonermänniskor, varav de flesta iItalien, vilket gör italienska till det 25:e mest talade språket i världen.[2] Den italienska som talas idag är till stora delar baserad på toskanska dialekter och kan sägas vara ett mellanting av dialekterna som talas i Italiens södra delar och de norra delarnasgalloromanska dialekt. Den sedan länge etablerade toskanska språkstandarden har de senaste årtiondena börjat bli influerad av den typ av italienska som talas iMilano, Italiens ekonomiska nav.
Det italienska språket är ett romanskt språk, och har som sådant utvecklats urvulgärlatinet.
Italienskans historia är komplex. De äldsta texterna som i någon mening kan kallas italienska (i kontrast till italienskans föregångare vulgärlatin) är några juridiska anteckningar från regionenBenevento, daterade till c:a 960–963 e.Kr. Italienskan fick sitt genombrott som litterärt språk på1300-talet med de tre stora författarnaDante Alighieri och hans stora dikteposDivina Commedia,Francesco Petrarca med sin lyrik samlad iCanzoniere ochGiovanni Boccaccio med sin stora novellsamlingDecamerone. Det poetiska språket var influerat både av den sicilianska poesin vidFredrik II:s hov och denprovensalskatrubadurlyriken. Efter en lång språkstrid beslöt man under början av 1500-talet att basera italienskan på dessa tre stora förebilder, enligt förslag från humanistenPietro Bembo. Detta innebar en definitiv normering av italienskan.
Även omtoskanskan sedan länge är den etablerade språkstandarden, finns det i Italien stora regionala avvikelser hur italienska talas. En bidragande orsak till dialekternas diversifiering ligger säkerligen i nationen Italiens relativt unga ålder och de italienska regionernas tidigare status som självständiga stater. Det talade språket på lokal ort kan vara så avvikande från standarditalienskan att man kan prata om tvåspråkighet på sina håll. Det innebär att man har en dialektal italienska som talas lokalt, och att man sedan har lärt sig prata standarditalienska för att kommunicera med utomstående. I synnerhet bland äldre förekommer lokalt att man enbart behärskar att kommunicera på dialekt, även om standarditaliensk hör- och läsförståelse finns.
Italienskan har två genus:maskulinum ochfemininum. Substantiv som slutar på-o är oftast maskulina och substantiv som slutar på-a är oftast feminina. Substantiv som slutar på-e kan vara antingen maskulina (cirka 70 %) eller feminina (cirka 30 %). Substantiv på-o och-e får ipluralis ändelsen-i och feminina substantiv på-a får ändelsen-e.
Italienska verb är mer komplexa änsvenska eftersom det finns 8konjugationer för varjetempus (10) ochmodus (10).Personliga pronomen utelämnas oftast, eftersom verbets form visar vilkenperson det gäller. Pronomen används bara för att betona eller uttrycka kontrast.[4]
Italienskan har olika dialekter. För standarditalienskan gäller följande:
Bokstavenc och kombinationencc uttalas som etttʃ-ljud (som i engelskanschange) om det följs ave elleri. Annars så uttalas det som ettk-ljud.
Kombinationench ochcch uttalas som ettk-ljud.
Bokstaveng och kombinationengg uttalas som ettdʒ-ljud (som i engelskansgentle) om det följs ave elleri. Annars så uttalas det som ett hårtg, som i det svenska ordetgata.
Kombinationengh ochggh uttalas som ett hårtg, som i det svenska ordetgata.
Bokstavenz och kombinationenzz uttalas [ts].zz uttalas också [dz].
Bokstavenh uttalas inte.
Kombinationenqu uttalas [kw].
Kombinationensc uttalas [ʃ] (som i engelskanssheep) om det följs ave elleri. Annars uttalas det [sk].
Det italienska talade och skrivna språket har en tät korrelation, med avseende på hög regelbundenhet däremellan.Lånord kan därför anta särskilda italienskastavningar för att kunna följa uttalsreglerna. Ett exempel på detta är italienska ordet för "OK",occhei. Här är uttalet närmast identiskt med detamerikanska ursprunget, på bekostnad av den förvrängda stavningen. Eftersom italienskan är hårt regelbunden skulle ofta krävas en anpassning av lånord till italienskspråkmelodi och stavningsregler.
BokstavenH är stum och används i synnerhet för att skifta uttalet av föregåendekonsonant i fallet medC ochG. Liktsvenskan delar italienskan uppvokaler i hårda:A,O,U (i svenskan ävenÅ), och mjuka:E,I (i svenskan ävenY,Ä,Ö). Och precis som i svenskan skiftar uttalet av vissa konsonanter om efterföljande vokal är mjuk eller hård. Även bokstavenI har på detta sätt en liknande funktion somH, även om bokstavenI för övrigt inte är stum. Genom att införa ettH ellerI efterC ellerG kan uttalet skiftas mellan mjuk och hård.
Några exempel:
ciao [tʃao] - hej, hejdå
Iciao äri uttalsskiftande och stumt för attc i början av ordet ska uttalas motsvarandech i engelska ordetchair.
macchina ['makkina] - bil, maskin, kamera m.fl.
Imacchina ärh uttalsskiftande (och stumt) för attcc i mitten av ordet ska uttalas motsvarandek i svenska ordetkarta.
giallo ['dʒallo] - gul
Igiallo äri uttalsskiftande och stumt för attg i början av ordet ska uttalas motsvarandej i engelska ordetjacket.
LaToscana è una regione situata nel centro d'Italia. Questa regione, e specialmente la città di Firenze, ha una posizione centrale geograficamente e culturalmente.
La cucina toscana è semplice e genuina. Una delle specialità è la fiorentina, una grande bistecca di 700 - 800 grammi. Con uno dei vini eccellenti della regione, il Chianti per esempio, è un pasto ideale.
Ur bokenPrego 1, av Britta Mangili och Serena Prina. Sanoma Utbildning, Sverige, första upplagan, februari 2006.
