Italien (italienska:Italia), formelltRepubliken Italien[7] (italienska:Repubblica Italiana[a]), är enenhetlig parlamentariskrepublik iSydeuropa. Italiens territorium täcker 301 338 km² och påverkas av etttempererat säsongsklimat. Med 60,8 miljoner invånare är Italien det femte mest folkrika landet iEuropa och det23:e folkrikaste i världen.
Italien liknar en stövel till formen. I norr kantas stövelns skaft av Alperna och där ligger landets högsta bergMonte Bianco (4 810 meter över havet, i Sverige känt somMont Blanc). I alpområdet finns det många skidorter och tre stora sjöar. En av dem ärComosjön. Söder om Alperna finns en av Europas mest bördiga slätter,Poslätten. Genom Poslätten rinner den stora flodenPo, med sina många bifloder. Där ligger även de två stora modestäderna Milano och Turin. Från norr till söder genom denitalienska halvön löper bergskedjanApenninerna.
Italien var en av initiativtagarna till bildandet avEuropeiska kol- och stålgemenskapen 1951, som senare utvecklades tillEuropeiska gemenskapen ochEuropeiska unionen. Italien är medlem av militäralliansenNato sedan den bildades 1949. Italien är medlem av informellaG7-gruppen om världens största industrialiserade ekonomier.
Landets europeiska politiska, sociala och ekonomiska betydelse gör det till enregional stormakt.[10][11] Landet har en hög offentlig utbildningsnivå och är en mycket globaliserad nation.[12]
Namnet Italien härstammar från det folk,italiker (italer), som underantiken befolkade en del avApenninska halvön. Italien var ursprungligen, i antikens Grekland, namnet på sydvästra delen av Apenninska halvön, och frånCaesars tid betecknade namnet samma område som dagens Italien.[13]
Trots segern iförsta världskriget skakades den parlamentariska demokratin av politiska oroligheter, ekonomiska problem och en tilltagandenationalism som krävde införlivande av områden som ej tillerkänts landet iVersaillesfreden. En starkmarxistisk rörelse fick mothugg av exsocialistenBenito Mussolinis allt populärarefasciströrelse, som kombinerade sociala krav med en vilja att fullända Italiens enande med besittningar utomlands. I oktober 1922 kunde fascistpartiet imarschen mot Rom gripa makten med kungViktor Emanuels hjälp. Fascisterna fick egen majoritet ivalet 1924, och 1925–1928 infördes entotalitärenpartistat. Inledande motsättningar mot den forne fiendenTyskland ersattes efterAbessinienkrisen med ett intimt närmande, vilket kulminerade när Italien under Mussolinis ledning inträdde och besegrades iandra världskriget. Mussolini avsattes 1943 av fascistpartiet, som därmed förde över landet till de allierades sida, men tyska och Mussolinilojala trupper fortsatte kampen till krigsslutet. År 1946 ersattesmonarkin med enrepublik efter enfolkomröstning och två år senare infördes en ny konstitution som befäste landets roll somparlamentarisk demokrati.
Från 1947 till slutet av 1980-talet dominerades det italienska politiska livet av detkristdemokratiska partiet (Democrazia Cristiana, inledningsvis under dess grundareAlcide de Gasperi), genom mittenkoalitioner till 1963 och därefter genom mitten-vänsterkoalitioner medsocialistpartiet under bland annatBettino Craxi.
I början av 1990-talet skakades Italien av en omfattande politisk kris ochkorruptionshärva vilket fick till följd att denförsta republiken gick i graven och ersattes med den andra, genom omfattande ändringar av 1948 års författning avsedda att skapa stabila majoriteter i parlamentet (1993) och överföra maktbefogenheter till regionerna (2001).
Italien är en avNatos ochEU:s (EEG:s) ursprungliga medlemmar.
Det italienska statsterritoriet har en yta på 301 328 kvadratkilometer.
Italien är inofficiellt indelat i tre områden:
Norra Italien (Italia del Nord,Nord Italia ellerAlta Italia ellerSettentrione på italienska): Den övre delen som sammanhänger med kontinenten och som går från Alpernas ryggrad till den linje som går tvärsöver landet ungefär där halvön börjar (norr omPisa söder omRavenna). Regionerna som ligger i norra Italien heterValle d'Aosta,Piemonte,Lombardiet,Ligurien,Veneto,Trentino-Alto Adige,Friuli-Venezia Giulia ochEmilia-Romagna. I Norra Italien bor den största delen av landets befolkning.
Mellersta Italien (Italia Centrale eller Centro Italia): norra och mellersta delen av halvön, ungefär till en linje som går söder omRom tvärsöver landet. Regioner som ligger i mellersta Italien ärToscana,Umbrien,Marche ochLazio. I mellersta Italien ligger huvudstaden Rom. RegionAbruzzo ligger geografiskt i mellersta Italien dock historiskt och kulturellt tillhör regionen södra Italien.
Alperna i nordligaste Italien medför att landet har källflöden som rinner mot norr (Nordsjön) via dammenLago di Lei iRhens avrinningsområde och mot öster (Svarta havet) via tillflöden tillDonaus bifloderInn ochDrava förutom mot söder ochMedelhavet.
I vissa delar av landet förekommerjordbävningar,laviner,vulkanutbrott ochöversvämningar. Några av Italiens miljöproblem är luftföroreningar från industrier, förorenade floder och kustvatten. Dessutom är fortfarande hanteringen av det industriella avfallet undermåligt.
Enligt Italiens författning från 1948, med senare ändringar, delas den offentliga makten mellan de lagstiftande, verkställande och dömande makterna.Statschef ärRepublikens president (Presidente della Repubblica), som väljs på sju år av parlamentet i förenad session med ett litet antal regionala delegater. Presidentposten i Italien är i stort en upphöjd formell befattning med ceremoniell representation: men under politiskt instabila tider har presidenten rätt att upplösaparlamentet, utlysa val och utse ministrar.
Regeringen, (Consiglio dei ministri) leds avpremiärministern (Presidente del consiglio dei ministri). Presidenten utser premiärministern, och premiärministern föreslår de andra ministrarna, som formellt utnämns och entledigas av presidenten. Regeringen måste ha stöd av båda kamrarna i parlamentet.
Den lagstiftande makten utövas av det nationella parlamentet, de regionala parlamenten, och iTrentino-Sydtyrolen av provinsparlamenten förTrento ochBolzano. Den verkställande makten utövas av centralregeringen, de regionala regeringarna, provinserna och kommunerna. Den dömande makten utövas av de oberoende domstolarna.
Enligt den nya lydelsen av 1948 års författning består Italien av kommuner, provinser, storstäder, regioner och staten. Kommuner, provinser, storstäder och regioner är självständiga organ med egna maktbefogenheter och funktioner fastställda i författningen.
Maktfördelningen mellan staten och regionerna har förändrats, så att alla befogenheter som inte uttryckligen tilldelats staten i författningen tillkommer regionerna. Staten har dock i många frågor befogenhet att lagstifta om generella principer. Verkställigheten av dessa principer beror sedan på regional lagstiftning.
De regionala parlamenten utövar regionernas lagstiftande makt. Varje region har rätt att lagstifta om sitt eget styrelseskick och om andra regionala angelägenheter. Regionernas verkställande makt utövas av de regionala regeringarna. Författningsdomstolen avgör om regionerna överträder sina befogenheter. Regionerna kan också stämma staten inför denna domstol om de anser att staten överskrider sina befogenheter.
Provinserna och kommunerna förvaltar sina egna angelägenheter inom ramen för statens och regionernas lagstiftning. Provinserna styrs av valda provinsfullmäktige och provinspresidenter. Provinspresidenten är direktvald i majoritetsval, med en andra valomgång för att avgöra valet mellan de två kandidater som fått flest röster.
Kommunerna styrs av valda kommunfullmäktige ochborgmästare. Borgmästaren är direktvald i majoritetsval, med en andra valomgång för att avgöra valet mellan de två kandidater som fått mest röster.
I början på 1990-talet skakade en serie skandaler, som gavs öknamnetTangentopoli (mutstaden), det italienska politiska systemet. Den efterföljande stora polisutredningen,Mani pulite (rena händer), ledde inte bara till stora konstitutionella förändringar utan också till en rekonstruktion av det efterkrigstida partipolitiska systemet. Nya partier och nya koalitioner uppkom. Till höger efterträdde mediamogulenSilvio BerlusconisForza Italiadet kristdemokratiska partiet. Till vänster efterträddeDemocratici di Sinistra (Vänsterdemokraterna)kommunistpartiet. Det politiska livet har därefter präglats av täta maktskiften.
År 1994 vann Forza Italia och dess koalitionspartnerLega Nord valet, men regeringen avgick efter några månader då Lega Nord utträdde. Enexpeditionsministär stödd av vänsterpartier och Lega Nord regerade tillRomano Prodis nya center-vänster-koalition vann valen 1996. 2001 vann en center-höger-koalition valen och en regering ledd av Silvio Berlusconi satt vid makten under hela den femåriga mandatperioden. Vid valet 2006 vann Prodis samarbetspartier valet. Vid valen 2008 vann åter Silvio Berlusconis centerhögeralliansFrihetens folk över center-vänsteralliansen, som nu leddes avWalter Veltroni. Berlusconi tvingades avgå i november 2011 i samband medeurokrisen[16][17] och efterträddes avteknokratenMario Monti.
I 2018 års parlamentsval blev det EU-kritiska antietablissemangspartietFemstjärnerörelsen (M5S) den stora segraren med drygt 32 procent av rösterna. Högerpopulistiska Lega (tidigare Lega Nord) gick också framåt och fick över 17 procent. Dessa två partier bildade sedan regering, med den dittills okände juridikprofessornGiuseppe Conte som premiärminister. Femstjärnerörelsens partiledareLuigi Di Maio och Legas partiledareMatteo Salvini var ministrar i regeringen.[18] Lega lämnade regeringen i augusti 2019 och premiärminister Conte formade en ny regering mellan Femstjärnerörelsen och mittenvänsterorienteradeDemokratiska partiet (efterföljare till Vänsterdemokraterna).[19] I januari 2021 avgick premiärminister Giuseppe Conte.[20] Han efterträddes av Europeiska centralbankens förre chefMario Draghi. Draghi lyckades få flera partiers stöd och Luigi Di Maio fortsatte som utrikesminister.[21]
Parlamentsvalet 2022 vanns av det högernationalistiska partietItaliens bröder med 26 procent av rösterna.[22] Partiets ledareGiorgia Meloni blev landets första kvinnliga premiärminister, i spetsen för en högerkoalition, i oktober 2022.[23]
Det italienska rättssystemet är baserat påromersk rätt som modifierats genomCode Napoléon och senare lagstiftning. Efter andra världskriget fick Italien enförfattningsdomstol,Corte Costituzionale, som prövar om lagar är förenliga med grundlagen.
Försvarsmakten är sedan 2005 en yrkesarmé. Soldaterna är av två slag, yrkessoldater medtillsvidareanställning (Volontari in Servizio Permanente, VSP) ochkontraktsanställda på ett (Volontari in ferma prefissata ad 1 anno, VFP1) eller fyra år (Volontari in ferma prefissata ad 4 anno, VFP4). VSP rekryteras bland VFP4, som i sin tur rekryteras ur VFP1.
Fram till omkring år 1990 fanns det många statligt ägda företag i Italien, vilka sedan sålts ut. Fram till år 1992 hade Italien underskott ihandelsbalansen. När Italien tvingades lämnaEU:s växelkurssamarbete sjönk kursen påliran, vilket gjorde att det blev billigare för andra länder att importera varor från Italien, vilket gjorde att den Italienska ekonomin gynnades. Efter år 2004 minskade dock handelsbalansen igen vilket lett till att bytesbalansen har fått ett kraftigt underskott.
År 1999 blev Italien ett av de första elva länderna att gå med i (det tredje steget i)EMU, och från 2002 äreuron landets valuta. Italien har ett flertal gånger brutit mot EMU:s regler om högst 3 % budgetunderskott.[25][26]
Finanskrisen 2007–2008 slog hårt på landets ekonomi, dessutom befann sig landet redan i stagnation när krisen började. Från 2008 till 2009 fördubblades statens utlandsskuld och år 2009 var budgetunderskottet nästan uppe i 5 %. I slutet av år 2011 motsvarade statsskulden 120 % av landets totala BNP. I augusti 2012 motsvarade statsskulden 123 % av BNP. Under de senaste tio åren har produktiviteten sjunkit medan lönerna ökat.[27][28]
Under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet har Italien fört en ekonomisk åtstramningspolitik för att motsvara kraven för medlemskap iEMU och bådeinflationen ochräntorna har sänkts.Skatteuttaget är 41,8 % avBNP (2004).[29]
Italien har en diversifierad industriell ekonomi som är något mindre änFrankrikes ochStorbritanniens, både totalt ochper capita. Den norra delen av landet är rikt, domineras av privata företag och är industriellt välutvecklad, medan södra Italien är fattigt och mer beroende avjordbruk och har en arbetslöshet på omkring 20 procent med stora regionala variationer.[30] Det är främst små och medelstora företag som dominerar produktionen i landet. De omkring 3 miljoner små- och medelstora företagen i landet tillverkar traditionella konsumtionsvaror. Italien har, med städer såsomMilano, en stor roll i den internationella modebranschen. Märken somPrada ochGucci kommer från Italien. Även klädjättenBenetton är grundad i Italien.[31]
Sedan sent 1990-tal har Italien haft en låg ekonomisk tillväxt. En betydande svårighet är att en stor del av landets industri är baserad på låg- eller medelavancerad teknik, vilket leder till hård konkurrens från bland annatSydostasien ochÖsteuropa.
Italien har flera naturresurser, bland annat kol, kvicksilver, zink, marmor, asbest och naturgas. Landet har också ett rikt fiske och stor odlingsbar mark som används för jordbruk.[källa behövs]
Förutom jordbruket har landet få råvaror och därför står till exempelRyssland ochAlgeriet för en stor del av landets energiimport.[32]
Den största delen av industrins råvarubehov och mer än 75 procent av energinimporteras. Över 78 procent av energiproduktionen sker medfossila bränslen och drygt 18 procent avvattenkraft.
Det saknas även metaller och mineraler, vilket också får importeras till landet. Hälften av landets handel med andra länder sker med andra EU-länder och det är Frankrike ochTyskland som står för största delen av både importen och exporten.USA,Schweiz ochNederländerna är också några av landets största handelspartners. Även importen frånKina har under senare år ökat.[25]
Vägnätet är i jämförelse med de flesta länder väl utbyggt i Italien. Det var också i Italien som världens allra förstamotorväg byggdes. Idag finns det motorvägar som når till de flesta större städer i landet och standarden på motorvägarna är hög. Standard på övriga vägar varierar. Många vägar är smala och slingriga på grund av geografiska förhållanden då Italien är ett bergigt land eller på grund av många städer byggdes på medeltiden. Vissa vägar på landsbygden och i södra Italien har sämre standard. Trafikmängden är mycket hög i nästan hela landet.
Ävenjärnvägarna är i Italien väl utbyggda. Järnvägsnätet når till de flesta platser i landet och de flesta banor är elektrifierade. Det statligajärnvägsbolaget heterFerrovie dello Stato (FS).
Liceo Classico "Dante",Florens.Accademia di Belle Arti,Florens.
Genom förskolereformen 2004 har den italienska förskolan omorganiserats och ser likadan ut vare sig den är statlig eller privat. Förskolan är frivillig och den statliga förskolan är avgiftsfri.
Förskolan
Scuola dell’infanzia (förskola), 3 årskurser, 3-6 års ålder
Skolplikt råder mellan 6 och 18 års ålder. EnligtMoratti-reformen 2003 kan skolplikten uppfyllas genom studier inom skolsystemet, genomlärlingsutbildning eller genom att växla mellan arbete och skola. Ungdomsskolorna indelas i grundskolor och gymnasieskolor.
Grundskolan, ellerPrimo ciclo dell'istruzione är delad på två stadier:
Scuola elementare (låg- och mellanstadiet), fem årskurser, 6–11 års ålder
Scuola media primaria (högstadiet), tre årskurser, 11-14 års ålder
Högstadiet avslutas med en muntlig och skriftlig examen:Esame di Stato conclusivo del primo ciclo di istruzione (grundskoleexamen).
Gymnasieskolan ellerSecondo ciclo dell'istruzione är av fyra typer, universitetsförberedande, teknisk, konstnärlig eller yrkesförberedande.
Universitetsförberedande, 5 årskurser, 14-19 års ålder
Liceo classico (humanistiska gymnasier)
Liceo scientifico (naturvetenskapliga gymnasier)
Teknisk
Istituto Tecnico (tekniska gymnasier), 5 årskurser, 14-19 års ålder
Konstnärlig
Liceo artistico (konstnärliga gymnasier), 4-5 årskurser, 14-18/19 års ålder
Istituti d’arte (konsthantverksgymnasier), 3-5 årskurser, 14-17/19 års ålder
Yrkesförberedande
Istituto professionale (yrkesgymnasier), 3-5 årskurser, 14-17/19 års ålder
Den universitetsförberedande och den tekniska gymnasieskolan avslutas med enstudentexamen:Esame di Stato conclusivo dei corsi di studio di istruzione secondaria superiore. Studentexamen kan efter fem årskurser avläggas även vid de konstnärliga gymnasierna. Konsthantverksgymnasierna och de yrkesförberedande gymnasieskolorna avslutas efter tre år med enyrkesexamen. Efter ytterligare två års studier kan studentexamen avläggas. Grundskolans och gymnasieskolans olikaexamensbevis kallasdiploma; i dagligt tal menar man med detta enbart studentexamen.
Den italienska högre utbildningen är anpassad tillBolognaprocessen och består av tre nivåer.
Diploma di laurea (L), 3 års grundläggande utbildning motsvarande svenskkandidatexamen.
Diploma di laurea specialistica (LS), 2 års avancerad utbildning motsvarande den svenskamasterexamen.
Italien har även vissa examina utanför Bolognaprocessen.
Master universitario, enbreddmagister, på grundläggande eller avancerad nivå, med ytterligare två års studier efterDiploma di laurea ellerDiploma di laurea specialistica.
Diploma di specializzazione, fördjupning efterDiploma di laurea.
Vidareutbildningskurser, högst 1 år, för redan yrkesverksamma.
Universitetsutbildning ges vid 77 universitet.
58 statsuniversitet
3 statliga tekniska universitet
14 fria universitet
2 universitet för utlänningar
Högskolorna ger en specialiserad och yrkesinriktad utbildning.
Konstnärliga och musikaliska högskolor
Accademia di belle arti, 20 statliga och 27 fria konsthögskolor.
Istituto Superiore per le Industrie Artistiche, 4 designhögskolor.
"Silvio D’Amico" Accademia nazionale di arte drammatica, teaterhögskolan iRom.
Accademia nazionale di danza, danshögskolan i Rom.
Conservatori di musica, 57 musikkonservatorier.
Pareggiati, 21 musikhögskolor.
Övriga civila högskolor
Accademia Nazionale di Santa Cecilia i Rom, vidareutbildar de som har examen från ett musikkonservatorium.
Scuola Nazionale di Cinema, filmhögskolan i Rom.
Istituto centrale del restauro, högskolan förrestaurering i Rom.
Scuola per il Restauro del Mosaico, högskolan för mosaikrestaurering iRavenna.
Opificio delle pietre dure, högskolan för statyrestaurering iFlorens.
Scuola di archivistica, paleografia e diplomatica, 17 arkivhögskolor vid statsarkiven.
Scuole Superiori per Mediatori Linguistici, privata tolkhögskolor.
Militärhögskolor
Accademia Aeronautica di Pozzuoli, flygvapnets militärhögskola iPozzuoli.
Det har varit ett betydande utvandrarland. Från 1870-talet emigrerade mer än 12 miljoner främst tillNordamerika. Efterandra världskriget sökte sig många italienska arbetare till Nordvästeuropa (också tillSverige). Inom Italien har en stor omflyttning skett från landsbygden till städerna, främst från fattiga jordbruksområden i södern (Mezzogiorno) till det industrialiserade och välbärgade Norditalien.
Italien har en nettomigration på 3,9 migranter per 1 000 invånare (2016), vilket innebär att fler människor flyttar till landet än de som lämnar det.[1]
Italienska är majoritetsspråk och officiellt språk.Tyska ochfranska har status som nationella minoritetsspråk, med tyskspråkiga skolor iSydtyrolen och franska som läroämne imodersmål iValle d'Aosta. Genom regional lagstiftning i regionenFriuli-Venezia Giulia harfriuliska,slovenska ochtyska tillerkänts status som regionala minoritetsspråk. Genom lagstiftning åren 1991-2001 har skyddet av de språkliga och kulturella minoriteternas ställning vidgats genom rätten att använda alla minoritetsspråk som undervisningsspråk i grundskolan, som talspråk i de regionala parlamenten och i provins- och kommunfullmäktige, och i de lokala domstolarna samt i den lokala förvaltningen. Provinsfullmäktige definierar inom vilka geografiska områden dessa rättigheter skall få utövas.
Befolkningen i Italien är huvudsakligenkatoliker, med en minoritetprotestanter i en liten del av norra Italien och minoritetsgrupper avjudar,muslimer ochhinduer.Lateranfördraget från 1929 gav påven överhöghet överVatikanstaten och den katolska kyrkan fick en gynnad ställning i Italien, men sedan fördraget reviderades 1984 är den inte längre statskyrka.[39] Revideringen innebar också att undervisning i den katolska religionen i skolan inte längre är obligatorisk, men ges till dem som så önskar, vilket en majoritet gör.[40]
Mödradödligheten i landet är 4,0 dödsfall per 100 000 födslar (2015). Spädbarnsdödligheten var 3,3 dödsfall per 1 000 levande födslar (2016), med en något högre dödlighet bland manliga spädbarn (3,5 dödsfall) jämfört med kvinnliga (3,1 dödsfall).[1]
Den senastefolkräkningen hölls den 9 oktober 2011 och då uppgick den folkbokförda befolkningen i Italien (de jure) till 59 433 744 invånare, varav 28 745 507 män och 30 688 237 kvinnor.[41] Folkräkningar hade tidigare hållits vart tionde år mellan 1951 och 2001.[42] EnligtIstituto Nazionale di Statistica uppgick landets folkbokförda befolkning den 31 december 2023 till 58 971 230, varav 53 717 572 var italienska medborgare och 5 253 658 (8,9 %) var utländska medborgare.[3] Invånartalet i Italien uppskattades i juli 2016 avThe World Factbook till 62 007 540 invånare,[1] medan Förenta nationerna uppskattade befolkningen 1 juli 2016 till 59 801 000.[43]
Italien har trots sina många olika statsbildningar och långa perioder varit Europas dominerande kulturnation, först som Romarrikets kärnland och som centrum för kristenheten, senare, under särskilt renässansen och barocken, som grogrund för stora epoker inom konsten och musiken.[39]
Den västerländska musiken härstammar till stora delar från Italien. Länge spreds musiken med denkatolska kyrkan som kulturförmedlare. Flerstämmigheten blomstrade på 1300-talet (Landini), och cirka 1530 utvecklades en förfinad madrigal (Gesualdo, Monteverdi). Inom kyrkomusiken fanns en romersk skola, med en förandligad a cappella-polyfoni (Palestrina) och en venetiansk skola, med praktfull flerkörighet (Andrea ochGiovanni Gabrieli), där också instrumenten fick en viktig roll vid sidan av vokalstämmorna. I Venedig uppstod också en ren instrumentalmusik.
1600-talets stora italienska uppfinning var operan, som fick sin första höjdpunkt medClaudio Monteverdi. Under seklet verkade även bland andraGiacomo Carissimi,Antonio Cesti ochAlessandro Scarlatti. Instrumentalmusiken frigjordes alltmer från sitt beroende av vokalformerna. Stråkinstrumenten dominerade med trio- och solosonat som huvudtyper och i Cremona fulländade Amati och Stradivarius violinbyggandet. Vid 1600-talets slut uppkom solokonserten, dels som concerto grosso (Stradella, Corelli), dels som solokonsert (Albinoni, Torelli). Frescobaldi blev nu orgelmusikens stormästare. Barockens storslagenhet övergick i rokokons intimitet (Vivaldi, Domenico Scarlatti) och den komiska operan (Pergolesi) tog ledningen över den seriösa. Den neapolitanska skolan fick betydelse även i övriga Europa.
Under 1800-talet nådde italiensk musik genom Rossini, Bellini, Donizetti och framförallt Verdi en ny kulmen. Som en reaktion mot Wagner uppkom vid sekelslutet verismen (Puccini). Därefter har de kontinentala strömningarna dominerat (Respighi, Dallapiccola, Nono, Maderna, Berio).[39]
Redan på 500-talet f.Kr. fanns en högtstående konst i Italien, uppburen av grekiska kolonisatörer och etrusker. Under de följande tusen åren präglades landet avRomerska rikets utveckling. Efter rikets fall togs konsten i anspråk av främst kyrkan, från den tidigaste medeltida konsten i Italien finns de finaste exempel i stadenRavenna. Den romanska konsten från främst 1000- och 1100-talen är rikt företrädd i många italienska städer, med många vackra kyrkobyggnader. Den högmedeltida gotiken var en fransk uppfinning och anammades egentligen aldrig i Italien, utom i modifierad form. RegionenToscana, med städer somFlorens,Pisa ochSiena, blev viktig för den konstnärliga utvecklingen.
Freskomåleriet förnyades i realistisk riktning av florentinarenGiotto. En mer lyrisk stil utvecklades avDuccio ochFra Angelico.
Med inspiration i antiken utvecklades renässanskonsten i Italien från och med 1300- och 1400-talen, för att spridas till övriga Europa under främst 1500-talet. Som centrum för den katolska motreformationen på 1600-talet upplevde Italien en konstnärlig storhetstid genom barocken. Under 1700-talet förnyades måleriet framförallt i Venedig medCanaletto och Guardi (vedutamåleri) samtTiepolo. Under nyklassicismen intog skulptören Canova en ledande ställning. På 1800-talet var dock Italien främst studieplats och utbildningsort för tillbakablickande konstnärer från andra länder, särskilt i Nordeuropa.
Modernismen i konsten. En riktning av italienskt ursprung kring 1910 var futurismen med Boccioni, Balla, Severini med flera, som ville fånga det moderna livet. Samtidigt framträdde de Chirico med ettmetafysiskt måleri (pittura metaphisica), en sorts tidigsurrealism. Under inverkan av primitiv konst utvecklade målaren Modigliani förenklat stiliserade former. En betydande skulptör var den expressive Marini. Fontana experimenterade med spatiala kompositioner.
Från 1970-talet har Italien gjort sig starkt gällande internationellt inom inredningskonst, formgivning och mode.[39]
Den italienskspråkiga litteraturen föddes i mötet mellan provensalsk hovlyrik, som kom in viaSicilien, och folkdiktning. Dennanya ljuva stil (il dolce stil nuovo) fick sina första lysande företrädare på 1300-talet iDante Alighieri med sin monumentala ochgudomliga komedi ochFrancesco Petrarca med sina formfulländade sonetter till Laura, medanGiovanni Boccaccio i novellsamlingenDecamerone gav en livfull rundmålning av tidens samhälle i pestens skugga.
Renässanshoven i Italiens stadsstater gav grogrund för de episka hjältedikterna (på versmåttetottave rime):Ludovico Ariostos Orlando furioso (första versionen 1516,Den rasande Roland) ochTassos korsfararepos Gerusalemme liberata (1580,Det befriade Jerusalem). Till tidens stora prosaister hörde den politiske tänkarenNiccolò Machiavelli,satirikernPietro Aretino och filosofenGiordano Bruno.Barocken kännetecknades av en manierad lyrisk stil som kallades marinismen efter sin centralgestaltMarino. Och på 1700-talet kom impulser till denromantik som skulle bli en stark rörelse på 1800-talet främst representerad avGiacomo Leopardi, parad med ett nationelltuppvaknande (il Risorgimento) som ledde fram till landets enande 1870. I opposition mot denna strömning framträdde regionalt förankrade författare med ett realistiskt program (verismen). Bland dem kan nämnasGiovanni Verga frånSicilien.
Sekelskiftesdekadansen efter fransk förebild fick sin italienska uttolkare iGabriele D’Annunzio, som i likhet medfuturisterna kringMarinetti så småningom hamnade i det fascistiska lägret. Andra sökte en svårtillgänglig poetisk form (hermetism), till exempel poeterna och nobelpristagarnaQuasimodo (1959) ochMontale (1975). Till kretsen hörde också den sparsmakadeUngaretti.
Bland mellankrigstidens prosaister ärItalo Svevo med sina romaner frånTrieste något av en särling, medanGrazia Deledda frånSardinien nådde stora framgångar, nobelpris 1926. OcksåLuigi Pirandello fick nobelpris 1934 för sin nyskapande dramatik, där han framförallt gestaltat illusionens väsen och nödvändighet.
Realismen inom litteraturen växte sig stark under 1930-talet och i samspel medneorealismen inom filmen på 1940- och 50-talen. Fattigfolkets villkor skildrades av romanförfattare somSilone,Pavese ochVittorini. Krigsårens erfarenheter kom att avspegla sig i verk av författare somBeppe Fenoglio,Elsa Morante ochNatalia Ginsburg, medan förintelsen fick en av sina tidiga ögonvittnesskildrare iPrimo Levi. En författare för sig var den produktiveAlberto Moravia.
Många författare hade mer eller mindre stark kommunistisk anknytning. Den internationellt kände marxistenAntonio Gramsci är ett exempel. Hans inflytande sträckte sig långt fram i tiden och inspirerade diktare somPier Paolo Pasolini, som också var filmare. Den realistiska traditionen levde vidare.Di Lampedusas breda släktkrönika Leoparden (1958) är ett exempel. Det fanns författare som reagerade både mot realismen som litterär form och mot den kommunistiska dominansen i kulturlivet. Hit hörItalo Calvino ochUmberto Eco (Rosens namn). Till förnyarna hör flera kvinnliga författare, till exempelOriana Fallaci,Barbara Alberti ochDacia Maraini.[39]
Italien blev tidigt ett filmland med till exempelQuo vadis? (1912). UnderMussolini var filmen framförallt ett underhållningsmedium, som erbjöd melodramer och eleganta komedier, men också dokumentärfilm av hög klass, vilken bäddade förneorealismen. Underfascismen skapades goda arbetsmöjligheter iCinecittà, filmstaden utanförRom. Kriget och dess lidanden är bakgrunden till den rörelse som kallas neorealismen med regissörer somVisconti (Köttets lust, 1942),Rossellini (Rom – öppen stad, 1945) ochDe Sica (Cykeltjuven, 1948, Umberto D, 1952). De arbetade med enkel kamerateknik i svartvitt och ofta med amatörer i rollerna. Sedan komAntonioni med sina filmer om alienering och livsleda (Äventyret (1960),Natten, (1961)) och den frodigeFederico Fellini med filmer som8 ½ (1963) ochAmarcord (1973).Bertolucci och Pasolini utforskade sexualiteten och det politiska livets ruttenhet,Sergio Leone gjorde spaghettivästern. Italiens filmindustri är den näst största i Europa, men den drabbades av en ekonomisk kris på 1980-talet, och Cinecittà stängdes 1993. Filmare somEttore Scola (Familjen, 1987) ochbröderna Taviani (Padre Padrone, 1977) kunde dock fortsätta sitt verk.[39]
Den profana byggnadskonsten blomstrade främst 1000- och 1100-talen. Man uppförde palats, t.ex.Palazzo Vecchio i Florens ochDogepalatset iVenedig, en stad där en säregen, österländskt influerad gotisk stil fick fäste.
Arkitekturen under 1900-talet kännetecknas av en blandning av det historiska arvet och modernismen, som förenades särskilt ifascismens arkitektur (1920–40-talen) med allt från järnvägsstationer till postkontor i vit marmor. Först efter kriget slog en renfunktionalism igenom. En nyskapande insats med förankring i klassisk tradition harPier Luigi Nervi gjort med djärva och okonventionella betongkonstruktioner (Sportpalatset i Rom).[39]
Det italienska köket är den typiska kokkonst som utvecklats i Italien. Köket kännetecknas allmänt av sin enkelhet och sin betoning på färska råvaror av hög kvalitet. Ingredienser och rätter varierar från region till region men betecknas vanligtvis som medelhavskök. I norra Italien används generellt mer smör och andra mejerivaror än vad som används i södra Italien, som använder olivolja i högre grad. Många rätter och produkter har blivit internationellt kända, som den italienska olivoljan, ostsorter (exempelvisparmesan,mozzarella ochgorgonzola), korv- och charkuteriprodukter sommortadella,salami,parmaskinka samtpasta,pizza,pinsa ochlasagne. Till matkulturen hör också Italiens rika vinproduktion, med välkända viner somchianti,barolo ochaglianico. Kaffe, och då särskilt espresso, har också kommit att spela en viktig roll i det kulturella italienska köket. Italien är också välkänt för singlass, (italienska; gelato), som finns att hitta i glassrestauranger i städer över hela landet.
1Monaco,San Marino ochVatikanstaten har öppna gränser mot Schengenområdet.2Färöarna ochGrönland omfattas ej, men har öppna gränser mot Schengenområdet genom dennordiska passunionen.3 Områden utanför Europa omfattas ej.4Svalbard omfattas ej.5 Gränskontroller kvarstår tillfälligt vid Bulgariens och Rumäniens inre landgränser.
.JPG)
.svg)