Investiturstriden (avinvestitur, den symboliska högtidliga insättningen av en person i ettkyrkligtämbete), som pågick officiellt mellan ca1075 och1122 men kom att fortsätta under helamedeltiden, flammade upp på grund av det dittillsvarande bruket attfurstar och stormän insattepräster i deras ämbeten. I bakgrunden fanns även en politisk ochideologisk strid mellankejsare ochpåve om makten överkristenheten. Båda sidor menade att de fått makten från Gud. En episod i investiturstriden varCanossavandringen år 1077.
Medan denna grundläggande fråga förblev omstridd "enades" man i det så kalladeWormskonkordatet1122 i investiturfrågan. Framdeles skildes insättningen i kyrkliga ämbeten (som helt sköttes av prästerskapet) från förläningen av vidhängande världsliga maktbefogenheter på sådant sätt att påven överlämnade stav och ring och den världsliga härskaren överlämnade spiran.
Investitur (latin:iklädnad) var den medeltida termen för överlämnande av ett ämbete inomfeodalväsendet. Sedanvasallen avlagt trohetsed -homagium - till länsherren överlämnade denne genom en symbolisk handling förläningen till vasallen. Biskopar erhöll vid investituren biskopsstaven som tecken på sin andliga ledarställning, en ring som tecken på sin trohet och en spira som symbol för den världsliga makten över de förläningar som normalt hörde till biskopsdömet.[1]
