| Internationella valutafonden |
 |
| Bildad | 1944 |
|---|
| Juridisk status | Aktiv |
|---|
| Säte | Washington, D.C. |
|---|
| Verkställande direktör |  Kristalina Georgieva |
|---|
Internationella valutafonden, ofta förkortad IMF (engelska:International Monetary Fund;franska:Fonds monétaire international), är eninternationell organisation med 190 medlemsländer som enligt sig själv verkar för att säkerställa finansiell stabilitet, underlätta internationell handel, främja hög sysselsättning och hållbarekonomisk tillväxt och minska fattigdomen runt om i världen.[1]
Fonden beskriver sitt stöd till medlemsländerna i tre punkter:
- Övervakning av nationell, regional och global ekonomisk och finansiell utveckling samt rådgivning angående medlemsländernasekonomiska politik
- Lån av hårdvaluta till medlemsländerna för att stödja politiska beslut utformade för att korrigerabetalningsbalansen, samt
- Teknisk assistans inom dess expertisområde, såväl som utbildning för tjänstemän inomcentralbanker och statliga organisationer.
IMF är inte ett organ inomFörenta nationerna, men har (liksomVärldsbanken) genom ett avtal ett nära samarbete med FN.[2]
Den 1 till 22 juli 1944 anordnadesFN:s monetära och finansiella konferens i Bretton Woods,New Hampshire,USA, där representanter för 45 länder diskuterade hur ekonomiskt samarbete skulle kunna garantera att1930-talets djupa ekonomiska kris inte återuppstod. Ur konferensen kom två organ att bildas och ett framträdande handelsavtal att slutas.
Internationella banken för återuppbyggnad och utveckling, senare en del av Världsbanken, fick i uppgift att stödja återuppbyggnad av krigshärjade länder. Samtidigt konstaterade konferensdeltagarna att 1930-taletsimportbegränsningar, drastiska och upprepadedevalveringar av lokala valutor i jakt påkonkurrenskraft påexportmarknaden samt hårda valutarestriktioner för medborgarna hade varit en starkt bidragande orsak till den minskadevärldshandeln, vilket i sin tur lett till ökad arbetslöshet och försämrad levnadsstandard. Konkurrensen skulle bestå, men byggas på samarbete och vissa gemensamma grunder. Så småningom slöts ett handelsavtal,General Agreement on Tariffs and Trade, med siktet inställt på utökad och underlättad handel. Redan ett år senare kunde dock Internationella valutafonden inrättas, med uppdrag att bevaka det internationella valutasystemet, försäkra stabilavalutakurser och uppmuntra medlemsländerna att avskaffa handelshinder.
I december 1945 undertecknade 29 länder fondensstadgar. Antalet medlemsländer har sedan ökat skarpt i två vågor: dels under 1960-talet, när före dettakolonier blev självständigastater, och dels under 1990-talet, när länder ur det fornaöstblocket sökte medlemskap. Vid båda tillfällena konstaterades att de nya medlemsländerna hade helt andra behov än de ursprungliga medlemmarna, varför arbetsmetoder behövde utvecklas och förändras. I juni 2006 uppgick medlemsantalet till 184 länder, vilket grovt överlappar medlemskapet i FN.
Den ursprungliga tyngdpunkten på stabila valutakurser tog sig uttryck i det så kalladeBretton Woodssystemet, genom vilket valutafondens medlemsländer förbundit sig tillfasta växelkurser. Samtliga medlemmar skulle hålla fast valutakurs gentemot denamerikanska dollarn, samtidigt som USA knöt sin valuta till ett fast inlösenpris iguld. Kursförändringar fick enbart ske för att justera för "grundläggande obalans" i betalningsbalansen.
När USA 1971 beslutade att inte längre garantera dollarvärdet med ett inlösenpris i guld avslutades också Bretton Woodssystemet. Internationella valutafonden har sedan dess gett medlemmarna frihet i hur valutaväxling anordnas, med undantag för inrättande avguldmyntfot. Exempelvis har ett lands valuta knutits till en annan för världsekonomin betydelsefull valuta (dollar,pund,D-mark); att låta valutakursenflyta fritt; att anta ett annat lands valuta som sin egen; eller att delta i ett valutasamarbete (CFA-franc,euro). En senare fixpunkt än den amerikanska guldmyntfoten har varit så kalladesärskilda dragningsrätter, som baserats på värdet av ett antal enskilda valutor.
Efter Bretton Woodssystemets fall har några av Internationella valutafondens större utmaningar varit att hantera 1970-talets oljekriser, de galopperande latinamerikanska statsskulderna under 1980-talet, tillväxtmarknadernas växtproblem i Mexiko och Asien under 1990-talet samt Argentinas ekonomiska kris 2001.
Internationella valutafonden har sitt säte iWashington, D.C., där mer än hälften av fondens 2 700 medarbetare finns. Därtill kommer kontor iBryssel,Paris ochTokyo som ansvarar för samverkan med andra internationella och regionala institutioner. Kontoren iNew York ochGenève har upprättats för samverkan med FN-organ, det senare ansvarar även för kontakten medVärldshandelsorganisationen, WTO. Slutligen finns 85 ständiga representanter utskickade i medlemsländer världen över.
Fonden har från starten kunnat lämna ekonomiskt stöd till länder med finansiella problem, vilket under Bretton Woodssystemet utnyttjades för att stödja länder medlikviditetspåfrestningar som påverkande betalningsbalansen (jämförRiksbankensvalutareserv, som kan användas för lån till svenska banker). Då lånen gällermakroekonomiska påfrestningar som förväntas nå balans relativt snabbt, lämnas de för korta perioder. Idag utgör dessa så kalladeStand-by arrangements (ungefär beredskapslån) fondens största lån. Så sent som 1997 introducerade även ett kompletterande valutareservinstitut, som på kort varsel kan ge mycket stora lån med mycket kort förfalloperiod till länder som genomgår en kapitalkris,Supplemental Reserve Facility. IMF:s utlåning har dock minskat kraftigt på senare år, delvis som en konsekvens av att ett antal av de länder som tidigare varit beroende av IMF:s stöd nu byggt upp egna reserver. Bland dessa kan nämnas Brasilien ochArgentina samt en rad länder i Sydostasien.
Hur mycket ett land kan låna från IMF beror på dess kvot av särskilda dragningsrätter. Under villkoren för Stand-by arrangements kan ett medlemsland låna upp till 200 procent av värdet av sin kvot årligen upp till maximalt 600 procent av värdet sammanlagt.[3]
Sedanskuldkrisen i tredje världen på 1980-talet och mot bakgrund avnyliberalismens allt starkare prägel på internationell ekonomisk politik har IMF i samarbete med Världsbanken låtit utvecklingsländer gå med på "strukturanpassning" i utbyte mot fortsatta internationella lån. Detta innebär att utvecklingsländerna tvingas till en samhällsomfattande ekonomisk avreglering, kraftiga nedskärningar av offentliga utgifter, borttagande av alla handelshinder och subventioner och i många fall även skattesänkningar.[4]
Effekterna av strukturanpassningsprogrammen har lett till att de har blivit hårt kritiserade för att förvärra fattigdomen i de u-länder där de implementeras istället för att förbättra det samhällsekonomiska läget.[5] Enligt en intern utvärdering från 1999 var den huvudsakliga kritiken helt obefogad och IMF menade att det inte alls gick att belägga att fattigdomen förvärrades under strukturanpassningsprogrammen.[6] Enligt utvärderingen är snabb ekonomisk tillväxt det enda sättet att bekämpa fattigdom. I november samma år omorganiserades dock de dåvarande strukturanpassningsprogrammen tillPoverty Reduction and Growth Facility som svar på fortsatt omfattande kritik mot programmens innehåll.
Utvidgade låneinstitutet (Extended Fund Facility) infördes för att hjälpa länders vars betalningsbalansproblem är relaterade till strukturomställningar, och som därför inte kan lösas på kort sikt. Strukturlånen syftar ofta till att underlätta förändringar av marknadens förutsättningar och då särskilt ekonomins utbudssida. Det kan exempelvis handla om skatte- och finansreformer, privatisering av statliga företag och ökad flexibilitet på arbetsmarknaden.
Från 1986 har också särskilda fonder för fattigdomsreducering skapats och flertalet av fondens lån faller inom denna kategori. Fattiga medlemsländer kan genom fonderna få lån med låg ränta och mycket lång löptid (0,5 %, 10 år) för att underlätta tillväxt. Till grund för utbetalningar ur fattigdomsfonderna ligger Internationella valutafondens analyser av landet; som motprestation kan fonden ställa krav eller villkor som rör den ekonomiska politiken i landet. Hit hör även fondens arbete medFN:s millenniemål. Internationella Valutafonden har på senare år kritiserats dels för att de krav som ställs inte leder till önskat resultat och dels att kraven kör över demokratiska beslutsprocesser i utvecklingsländerna. Kritiken har bland annat framförts i två omfattande rapporter från IMF:s egna utvärderingsenhet IEO.
Under 1980- och 1990-talen har även ett teknisktbistånd till uppbyggnad av medlemsländerscentralbank,bank- ochfinansväsen samtskattesystem utgjort ett viktigt stöd tillu-länderna. Fondenslobbyverksamhet av för överstatliga organisationer traditionellt slag – det vill säga publicering av rapporter baserade på analyser, prognoser och utvärderingar av medlemsländernas ekonomiska och finansiella politik – har också utgjort ett betydande verktyg för fonden och dess arbete.
IMF:s högsta styrelse är guvernörsstyrelsen där varje medlemsland utser en representant och en suppleant, i regel landets finansminister eller centralbankschef.[7] Guvernörsstyrelsen har formellt beslutsfattande för övergripande frågor såsom dragningsrättskvoter, tolkning av fondens stadgar, påbörjande eller avslutande av länders medlemskap mm. I realiteten sammanträder guvernörsstyrelsen endast en gång om året och man låter de flesta beslut fattas i exekutivstyrelsen.[8]
Exekutivstyrelsen är formellt underordnad guvernörsstyrelsen men leder i praktiken fondens arbete och sammanträder i regel flera gånger i veckan. Styrelsen består av 24 ledamöter som representerar envalkrets var. Varje valkrets representerar en geografisk grupp av medlemsländer med undantag för de största ekonomierna som utgör egna valkretsar, antalet ingående länder i varje valkrets är dock inte jämnt. Sverige ingår till exempel i den nordisk-baltiska valkretsen tillsammans med sju andra länder,[8] i den sydasiatiska valkretsen finns bara fyra länder och i valkretsen Afrika Grupp 1 ingår 22 länder. De länder som utgör egna valkretsar ärUSA,Japan,Tyskland,Frankrike,Storbritannien,Kina,Ryssland ochSaudiarabien.[9] Exekutivstyrelsen väljer IMF:s verkställande direktör på femåriga mandat.
I Internationella valutafonden har inte varje medlemsland en likvärdig röst i styrelsebeslut utan istället används en form avgraderad rösträtt baserad på ett medlemslands innehav avsärskilda dragningsrätter. Innehavet av dragningsrätter bestäms av en fast kvot som fastställs av IMF på beräkningar av landetsbruttonationalprodukt, ekonomiska öppenhet samt utlandsreserver. Innehavet av dragningsrätter avgör förutom röststyrkan även vad medlemslandet ifråga ska betala i årsavgift till IMF och hur mycket det kan låna.[3] Guvernörsstyrelsen inledde 2008 en reform av ländernas kvoter till viss fördel för de stora tillväxtekonomierna vilken trädde ikraft 2011.G20-mötet 2010 beslutade om ytterligare en reform som skulle bli den mest radikala i IMF:s historia och innebära ett signifikant skifte av representation och kvotinnehav bland medlemsländerna, men dessa förändringar har däremot inte trätt ikraft.[10]
Alla beslut i IMF, inklusive val av verkställande direktör och förändringar av länders kvoter, måste fattas med minst 85 procentkvalificerad majoritet vilket ger ett de facto veto till USA som har 16,75 procent av rösterna.[11]
| Medlemsland | Kapitalandel:
Miljonerdragningsrätter | Kapitalandel:
Procent av det totala | Guvernör | Suppleant | Antal röster | Procent av
totalt antal röster |
|---|
 USA | &&&&&&&&&&082994.20000082 994,2 | 17,42 | Michael Kaplan | ledig | &&&&&&&&&0831394.&&&&&0831 394 | 16,49 |
 Japan | &&&&&&&&&&030820.50000030 820,5 | 6,47 | Katsunobu Katō | Kazuo Ueda | &&&&&&&&&0309657.&&&&&0309 657 | 6,14 |
 Kina | &&&&&&&&&&030482.90000030 482,9 | 6,40 | Pan Gongsheng | Xuan Changneng | &&&&&&&&&0306281.&&&&&0306 281 | 6,08 |
 Tyskland | &&&&&&&&&&026634.40000026 634,4 | 5,59 | Joachim Nagel | Lars Klingbeil | &&&&&&&&&0267796.&&&&&0267 796 | 5,31 |
 Frankrike | &&&&&&&&&&020155.10000020 155,1 | 4,23 | Éric Lombard | François Villeroy de Galhau | &&&&&&&&&0203003.&&&&&0203 003 | 4,03 |
 Storbritannien | &&&&&&&&&&020155.10000020 155,1 | 4,23 | Rachel Reeves | Andrew Bailey | &&&&&&&&&0203003.&&&&&0203 003 | 4,03 |
 Italien | &&&&&&&&&&015070.&&&&&015 070,0 | 3,16 | Giancarlo Giorgetti | Fabio Panetta | &&&&&&&&&0152152.&&&&&0152 152 | 3,02 |
 Indien | &&&&&&&&&&013114.40000013 114,4 | 2,75 | Nirmala Sitharaman | Sanjay Malhotra | &&&&&&&&&0132596.&&&&&0132 596 | 2,63 |
 Ryssland | &&&&&&&&&&012903.70000012 903,7 | 2,71 | Anton Siluanov | Elvira Nabiullina | &&&&&&&&&0130489.&&&&&0130 489 | 2,59 |
 Brasilien | &&&&&&&&&&011042.&&&&&011 042,0 | 2,32 | Fernando Haddad | Gabriel Galípolo | &&&&&&&&&0111872.&&&&&0111 872 | 2,22 |
 Kanada | &&&&&&&&&&011023.90000011 023,9 | 2,31 | François-Philippe Champagne | Tiff Macklem | &&&&&&&&&0111691.&&&&&0111 691 | 2,22 |
 Saudiarabien | &&&&&&&&&&&09992.6000009 992,6 | 2,10 | Mohammed Al-Jadaan | Ayman Alsayari | &&&&&&&&&0101378.&&&&&0101 378 | 2,01 |
 Spanien | &&&&&&&&&&&09535.5000009 535,5 | 2,00 | Carlos Cuerpo | José Luis Escrivá | &&&&&&&&&&096807.&&&&&096 807 | 1,92 |
 Mexiko | &&&&&&&&&&&08912.7000008 912,7 | 1,87 | Edgar Amador Zamora | Victoria Rodríguez Ceja | &&&&&&&&&&090579.&&&&&090 579 | 1,80 |
 Nederländerna | &&&&&&&&&&&08736.5000008 736,5 | 1,83 | Olaf Sleijpen | Jasper Wesseling | &&&&&&&&&&088817.&&&&&088 817 | 1,76 |
 Sydkorea | &&&&&&&&&&&08582.7000008 582,7 | 1,80 | Koo Yun-cheol | Rhee Chang-yong | &&&&&&&&&&087279.&&&&&087 279 | 1,73 |
 Australien | &&&&&&&&&&&06572.4000006 572,4 | 1,38 | Jim Chalmers | Jenny Wilkinson | &&&&&&&&&&067176.&&&&&067 176 | 1,33 |
 Belgien | &&&&&&&&&&&06410.7000006 410,7 | 1,35 | Pierre Wunsch | Jan Jambon | &&&&&&&&&&065559.&&&&&065 559 | 1,30 |
 Schweiz | &&&&&&&&&&&05771.1000005 771,1 | 1,21 | Martin Schlegel | Karin Keller-Sutter | &&&&&&&&&&059163.&&&&&059 163 | 1,17 |
 Turkiet | &&&&&&&&&&&04658.6000004 658,6 | 0,98 | Mehmet Şimşek | Fatih Karahan | &&&&&&&&&&048038.&&&&&048 038 | 0,95 |
 Indonesien | &&&&&&&&&&&04648.4000004 648,4 | 0,98 | Perry Warjiyo | Sri Mulyani | &&&&&&&&&&047936.&&&&&047 936 | 0,95 |
 Sverige | &&&&&&&&&&&04430.&&&&&04 430,0 | 0,93 | Erik Thedéen | Johanna Lybeck Lilja | &&&&&&&&&&045752.&&&&&045 752 | 0,91 |
 Polen | &&&&&&&&&&&04095.4000004 095,4 | 0,86 | Andrzej Domański | Marta Kightley | &&&&&&&&&&042406.&&&&&042 406 | 0,84 |
 Österrike | &&&&&&&&&&&03932.&&&&&03 932,0 | 0,83 | Martin Kocher | Edeltraud Stiftinger | &&&&&&&&&&040772.&&&&&040 772 | 0,81 |
 Singapore | &&&&&&&&&&&03891.9000003 891,9 | 0,82 | Gan Kim Yong | Chia Der Jiun | &&&&&&&&&&040371.&&&&&040 371 | 0,80 |
| Resterande 166 medlemsländer | &&&&&&&&&&062593.80000062 593,8 | 28,79 | - | - | &&&&&&&&&0667438.&&&&&0667 438 | 30,05 |
Det finns en omfattande kritik mot IMF. OrganisationenOverseas Development Institute (ODI) som undersökte verksamheten 1980 innehöll kritik som ger stöd åt kritiken framförd av aktivisten Titus Alexander och som av honom sammanfattas i begreppetglobalapartheid.[12]
- industriländernas roll dominerar överutvecklingsländer
- IMF utgår alltför ensidigt från att finansiella obalanser mellan länder beror på interna orsaker och underskattar hur de påverkas av externa händelser, som1973 års oljekris.
- Vissa policies kan vara utvecklingsdämpande; exempelvisdeflation, vilket IMF ser som önskvärt, kan leda till kraftigt negativa effekter i den lokala ekonomin.
Organisationen ODI:s slutsats var att IMF:s policy inte tog tillräcklig hänsyn till utvecklingsländers politiska ambitioner, samtidigt som IMFs policies inte var flexibla[13]
Förutom ovanstående ha IMF också kritiserats för att alltför mycket föra fram miljöskadliga projekt, exempelvis inom olje- och kolindustrin samt på och skogsavverknings- och jordbruksområdet. IMF har som svar på denna kritik i en rapport 2010 föreslagit inrättandet av IMF Green Fund.[14]
