Bergman har under sin karriär regisserat och skrivit manus till över sextio filmer och dokumentärer för både bio och tv, samt regisserat över 170teaterpjäser. Hans filmer utspelar sig främst i Sverige och flera av dem spelades in på Fårö. Hans olika verk behandlar ämnen som förräderi, galenskap, tro,Guds existens, mänsklighet, död, ungdomars uppväxt, kvinnor och deras roll i samhället, och enkelhetens princip. Han skapade kreativa samarbeten med sina filmfotograferGunnar Fischer ochSven Nykvist, och i hans skådespelarensemble ingickHarriet Andersson,Bibi Andersson,Liv Ullmann,Gunnar Björnstrand,Erland Josephson,Ingrid Thulin ochMax von Sydow.
FadernErik Bergman prästvigdes i Uppsala 1912 och var först präst iForsbacka iValbo församling iGästrikland 1913–1918, varefter han med sin hustru flyttade till Stockholm. Han blev slutligen hovpredikant.
ModernKarin Bergman, född Åkerblom, hade påbörjat en sjuksköterskeutbildning påRöda Korsets utbildning påSabbatsbergs sjukhus, men tvingats avbryta denna år 1912 på grund avtuberkulos.[5] I tio år bodde föräldrarna i Sophiahemmets prästgård när Erik Bergman förutom pastorsadjunkt (från 1918) iHedvig Eleonora församling blev sjukhuspräst år 1924 påSophiahemmet iStockholm. Sonen Ingmar föddes iUppsala, där föräldrarna mellanlandat i morföräldrarnas hem i samband med flytten frånGästrikland. Han döptes vid sommarhuset i Våroms iDalarna en månad senare. Vid samma tid härjade den förödandepandemin avspanska sjukan och Ingmar Bergman uppgav senare felaktigt i sin självbiografiLaterna Magica att hans mor vid tiden för födelsen drabbats av pandemin, varpå den nyfödde skulle ha varit i ett försvagat tillstånd och nödgatsnöddöpas på sjukhuset. Senare arkivforskning har dock visat att så inte var fallet, men att familjen senare drabbades av en lindrigare, kortvarig form av sjukdom.[6] I familjen fanns även en fyra år äldre bror,Dag, och en fyra år yngre syster,Margareta. När fadern år 1934 blevkyrkoherde flyttade de till prästbostaden mittemotHedvig Eleonora kyrka vidÖstermalmstorg.
Bergman växte upp i ett prästhem med mångareligiösa bilder och för barnet konfliktskapande motsägelser vilket präglade hans arbetsteman livet igenom.[7] Han beskrev ofta motsägelsen mellan å ena sidan det kristna kärleksbudskapet och å andra sidan faderns stränga disciplin och bestraffningar av särskilt den äldre brodernDag, ett tema som Bergman använde i filmenFanny och Alexander. Relationen till fadern förblev, enligt Bergman, länge komplicerad. I nämnda film skildras även hans, som pojke, passion för sindockteater och bildexperiment med sin älskadelaterna magica-apparat.
Bergman var elev vidPalmgrenska samskolan[8] vilket inspirerade honom till skolfilmenHets (1944), hans första filmatiserade manus.
Bergman studerade vidStockholms högskola åren 1937 till 1940 och intresserade sig för teater, senare för film. År 1937 började han regissera olika amatör-/studentteatersällskap i staden. Hans favoritdramatiker varAugust Strindberg ochHjalmar Bergman. Han kom senare att bo vidKarlaplan på samma Stockholmsadress som Strindberg och fick från början av 1940-talet arbete som manusassistent under Hjalmar Bergmans fruStina påFilmstaden iRåsunda. Från unga år skrev han ett stort antal pjäser och berättelser.[9] Bergmans första uppsättning av den egna pjäsenKaspers död skedde år 1942 påStockholms studentteater. Han medverkade under sina tidiga år också som skådespelare i sina egna uppsättningar tillsammans medErland Josephson och andra, med vilka han kom att samarbeta hela sitt liv. Efter ett antalinkallelser underandra världskriget ådrog han sig magsår vilket han skulle få dras med resten av livet. Hanfrikallades till slut från militärtjänst.
Bergman inledde sin teaterkarriär år 1937 som ledare avMäster Olofsgårdens teaterverksamhet iStockholms Stadsmissions kyrksal iGamla stan i Stockholm. År 1940 blev han tillfälligregiassistent vidOperan. Under åren 1941 och 1942 drev han iMedborgarhuset påSödermalm den egna amatörteatern Medborgarteatern med ett flertal uppsättningar. Som en sidodel bildade han Sagoteatern för barn, Sveriges första verkliga barnteaterverksamhet, som år 1942 övertogs avElsa Olenius att bilda grunden till vad som skulle bli den omfattandeVår teater.[10]
Efter att i långa tider envist stått och hängt utanför grindarna till legendariskaFilmstaden i Solna i hopp om att "bli upptäckt" väckte han slutligen uppmärksamhet innanför grindarna och fick år 1940 möjligheten att äntligen få komma in och börja arbeta som manusbearbetare och -medförfattare underStina Bergman påSvensk Filmindustri. Baserat bland annat på sina egna olustiga skolminnen lyckades han där, efter en tid, finna intresse för att satsa på att filma det helt egna originalmanuset till den sedermera internationellt prisbelönta filmenHets (1944), vilken blev hans filmdebut. Vid inspelningen var Bergman regiassistent/scripta åt regissörenAlf Sjöberg. Efter denna framgång fick han år 1946 chansen att även göra sin debut som filmregissör med filmenKris (1946) efter en pjäs avLeck Fischer. Inspelningen blev just en serie av kriser för den oerfarne regissören och resultatet kom att uppfattas som ett misslyckande. Efter det bestämde han sig för att lära sigallt om alla delar inom filmproduktion och gjorde många grundliga studiebesök vid Filmstadens alla olika avdelningar. Någon annan filmskola fanns vid denna tid inte att tillgå.
Utsikterna att få förtroendet att fortsätta göra film efter detta nederlag bedömdes som minimala. I detta läge kontaktades Bergman avLorens Marmstedt, en risktagande, fristående filmbolagsdirektör samt producent förTerrafilm ochSveriges Folkbiografer. Marmstedt erbjöd en chans att få göra ännu en film, något Bergman senare med stor tacksamhet beskrev som sin stora räddning för den fortsatta yrkesbanan, och en film ledde till en annan. Från denna tid härrör filmernaDet regnar på vår kärlek (1946),Skepp till Indialand (1947),Musik i mörker (1947) ochFängelse (1949).Fängelse var den första film Bergman regisserade med eget originalmanus. I filmen spelade regissörskonkurrentenHasse Ekman, som senare gjorde en älskvärd parodi på scener ur denna i en egen film. Snart kunde Bergman också återvända till Svensk Filmindustri med manus till filmer avGustaf Molander och med den egna verketHamnstad (1948), vilken innebar starten på ett mångårigt samarbete med filmfotografenGunnar Fischer.[11] Svensk Filmindustri producerade sedan de flesta av Bergmans kommande filmer.
Mitt i all denna filmprocess blev Bergman, 25 år gammal, utsedd till rekordung chef förHelsingborgs stadsteater den 6 april 1944[12]. Efter Helsingborg flyttade han år 1946 vidare tillGöteborgs stadsteater, där han många gånger omtalat de lärorika samtalen med dess chefTorsten Hammarén som avgörande för hans utveckling som regissör. Ofta brukade han i intervjuer citera dennes ord: "Det första en regissör måste lära sig är att lyssna och hålla käften". Hans debut iGöteborg direkt efter kriget var med världspremiären påAlbert Camus grymma diktatorsdramaCaligula i november 1946[13]. Uppsättningen blev mycket lovordad och blevAnders Eks genombrott i titelrollen. Han stannade i Göteborg till år 1950, då han gjorde invigningsproduktionerna tillIntiman i Stockholm med bland annat, något för Bergman så ovanligt som, den politiskeBertolt BrechtsTolvskillingsoperan. År 1951 satte han på den nystartadeNorrköping-Linköping stadsteater upp den ofta återkommande dramatikernTennessee WilliamsDen tatuerade rosen. Med start under åren 1945–46 och sammanhängande från år 1952 kom han under större delen av 1950-talet att verka som regissör, dramatiker ochkonstnärlig ledare vidMalmö stadsteater, en tid han senare beskrev som den lyckligaste i sitt liv.
År 1951 debuterade Bergman som regissör påDramaten medBjörn-Erik Höijers pjäsDet lyser i kåken, och år 1961 återvände han dit, där han med uppehåll kom att stanna till sista uppsättningen år 2002. Under åren 1963 till 1966 var Bergman chef för Dramaten, då han bland annat utvecklade teaterns barnteaterverksamhet, men det blev en svår prövning för den normalt så oerhört kreative konstnären att vara låst vid administrativt arbete och det ledde till en tid av sjukdom.
Det var på Dramaten som den stora livsomvälvningen sedan inträffade år 1976, då han mitt under en teaterrepetition greps av polisen misstänkt förskattebrott.[14] Händelsen väckte en stor uppmärksamhet, även internationellt.[15] Bergman friades helt efter ett par månader i domstol, men kände sig så kränkt både fysiskt och psykiskt att han den22 april1976 offentliggjorde att han tänkte lämna landet. Efter en tid av kaos med icke-realiserade filmdiskussioner iHollywood (bland annat en tänkt filmatisering avGlada änkan medBarbra Streisand) flyttade han tillMünchen. Staden blev hans hemort och arbetsplats från år 1977 till 1982.[16]
Senare beskrev han, med en bild lånad frånAnton Tjechov, relationen till de båda konstarterna teater och film som följer:Teatern är som en trogen hustru, men filmen är som min älskarinna. Han fortsatte på senare år som uppskattad och innovativ scenregissör, och det är tydligt att teatern påverkat hans filmskapande. Filmmässigt var han själv påverkad av en hel del fransk film,Victor SjöströmsKörkarlen, de tidiga stumfilmerna avGeorges Méliès och satte som inbitencineast, sedermera med egen biograf påFårö, stort värde till exempel på filmer avFederico Fellini,Andrej Tarkovskij,Akira Kurosawa,Luis Buñuel ochJan Troell.
I slutet av 1960-talet förberedde "de tre giganterna" Bergman, italienaren Federico Fellini och japanen Akira Kurosawa ett unikt filmprojekt tillsammans, en kärlekshistoria berättad av var och en i sin egen version. Till Bergmans stora besvikelse genomfördes aldrig projektet, då Kurosawa blev sjuk och annat senare kom emellan. Med Fellini hade Bergman även andra orealiserade samarbetsdiskussioner genom åren.[17]
Bergman var ofta kallad "demonregissör" för sitt ofta hetsiga temperament och sin dynamiska, krävande personlighet. Han brottades också livet igenom med sina, som han uttryckte det, "dämoner", av olika slag (han förde hela listor över dessa olika slags plågande känslor och problemområden). Han föredrogintuitionen framförintellektet i sitt regiarbete och var känd och ofta uppskattad för sin speciella inkännande förmåga att få skådespelarna att känna sig "sedda".
Han lär ha sagt att han kände ett stort ansvar som regissör och att han måste, nästan som en av många upplevd "fadersfigur", stötta sina älskade skådespelare, men många var också de som kunde hamna i onåd om "kemin" inte stämde. Ingmar Bergman behöll en distans och kritik till sitt arbete under processen och sade att man måste hålla sig neutral och professionell när man bedömer en dags filmande. Många framstående skådespelare, regissörer med flera världen över har haft Bergman som en huvudinspiratör och förgäves sökt få arbeta med honom, och ett flertal utländska projekt diskuterades och förbereddes genom åren men blev av olika anledningar inte realiserade.
Bergman hade en osedvanlig begåvning och var ofta lyckosam med finansieringen av sina filmer och uppsättningar; men han fick också kämpa länge för många av sina hjärteprojekt, såsomDet sjunde inseglet, som slutligen fick spelas in med mycket knapp budget och inspelningstid, och många projekt blev aldrig av. I 1970-talets vänsterradikala kulturklimat hade han svårt att finna sin plats.[källa behövs] FilmenBeröringen (1970) gjordes i samproduktion medUSA och för att kunna realisera en av hans främsta filmer,Viskningar och rop (1971), fick de flesta medverkande investera sina löner på vinst och förlust. Därefter blevSveriges Television räddningen med TV-film/-serier och operafilmenTrollflöjten (1974).
Därefter följde hans ofrivilliga utlandsvistelse fram till år 1981, då han återvände med den mångfaldigt prisbelönta storfilmenFanny och Alexander och en rad världsturnerande uppsättningar på Dramaten, inledd medShakespearesKung Lear (1984). Med detta förvandlades han alltmer från en ansedd tungsint, svårtillgänglig konstnär till en mer folkkär, mer lättillgänglig "nationalikon" i den bredare publikens ögon. Han sade att han varken brydde sig om popularitet eller jättebudgetar för filmer. Hans filmer hade ofta en liten budget i jämförelse med de accelererande budgetar som de mest populära filmerna oftast har. Han producerade på 1970- och 1980-talen också några filmer av andra regissörer somGunnel Lindblom,Erland Josephson ochKjell Grede.
I motsats till de tidigare, på förlagor baserade, filmerna skrev Bergman från slutet av 1940-talet egna originalmanuskript för de flesta av de filmer han regisserade; ofta tog det månader eller år från idé till det att han började skriva. I arbetet var han mycket noggrann och gjorde minutiösa förberedelser för att, som han sade, därefter alltmer kunna våga tillåta sig att improvisera i samarbetsprocessen.
Bergman yttrade år 1982, efter premiären påFanny och Alexander, att denna film skulle bli hans sista och att han nu främst tänkte regissera teater. Den blev också den sista långfilm han gjorde primärt för biograferna. De följande 20 åren ägnades åt ett antaltv-filmer, manuskript som kom att regisseras av andra filmskapare i hans närhet (t.ex.Trolösa regisserad avLiv Ullmann), samt många regiuppdrag både på Dramaten,Radioteatern och påKungliga Operan.
Bergman höll hårt på sin integritet och deltog inte mycket i det sociala offentliga livet. Med tiden växte en utvald grupp av vänner och återkommande medarbetare fram som ett "Stall Bergman" och inte många andra släpptes gärna in i denna inre krets. Minutiös noggrannhet med punktlighet, ordning, lojal hängivenhet och låsta dörrar för utomstående under arbetspassen gällde. I takt med att Bergmans berömmelse växte internationellt, växte också mängden hängivna beundrare och kulturmänniskor, som önskade få träffa eller arbeta med honom, och av många sågs han i det närmaste som en helig, dyrkad gudom. Inte minst i samband med samlevnaden medLiv Ullmann på 1970-talet blev det internationella mediatrycket allt större och han tvingades bygga murar kring huset påFårö.
Bergman började 1953 att arbeta tillsammans med filmfotografenSven Nykvist med filmenGycklarnas afton, men först 1960 i filmenJungfrukällan ersatte Nykvist helt Bergmans dittillsvarande huvudfotografGunnar Fischer. Samarbetet med Nykvist varade länge och de två hade en nära och kreativ relation. Ofta behövde de endast ett minimum av gemensamma förberedelser. Han arbetade även gärna återkommande med samma tekniska personal i produktion efter produktion.
Från 1971 medIngrid von Rosen, född Karlebo (1930–1995).[20][24] Det avslöjades 2004 att Bergman var biologisk far till ett av hennes barn från första äktenskapet,Maria von Rosen.[25]
Bergman levde 1965–1970 tillsammans med skådespelerskan och regissörenLiv Ullmann och fick med henne en dotter, författarenLinn Ullmann. Detta och tiden därefter har Liv Ullmann skildrat i de båda böckernaFörändringen ochTidvatten. Han hade dessutom längre förhållanden med bland andraHarriet Andersson 1952–1955 ochBibi Andersson 1955–1959, båda långvariga medarbetare i hans filmproduktioner.
2013 utkom journalisten och författarenThomas Sjöbergs biografiIngmar Bergman – en berättelse om kärlek, sex och svek (Lind & Co). Boken skildrar regissörens kaotiska privatliv fram till hans sista äktenskap, men ger också en fördjupad bild av Bergmans uppväxt och hans nazistiska ungdomsinfluenser.
Sedan början av 1960-talet, med avbrott för åren i München, var Bergman delvis bosatt påFårö, där han också spelade in flera av sina filmer, till exempelSåsom i en spegel (den första filmen inspelad där) ochPersona. Han hade även en lägenhet vidKarlaplan och en mindre påVillagatan iStockholm. På 1940-talet bodde han en tid under sitt första äktenskap iAbrahamsberg iBromma. Under sin tid i Malmö på 1950-talet bodde han i de då nybyggda så kalladeStjärnhusen i områdetMellanheden och under tiden medKäbi Laretei på 1960-talet bodde han såväl på önTorö som iDjursholm. I sin barndom vistades han emellanåt hos mormodern iUppsala och han återvände också gärna till barndomens semestertrakter iDalarna.[26]
Bergman flyttade tillMünchen 1976; han hade utvandrat frånSverige efter anklagelserna om skatteflykt och återvände inte för att göra spelfilm i Sverige förrän 1981, då han gjordeFanny och Alexander. Däremot behöll han sin egendom på Fårö och sitt självständigt ägda filmbolagCinematograph, och vistades där en hel del, främst under somrarna. Om befolkningen och naturen på Fårö gjorde han de bådadokumentärfilmernaFårödokument 1969 ochFårödokument 1979.
Många rollfigurer i Bergmans filmer har haft liknande namn. Detta har tolkats på olika sätt. Vissa namn har tolkats allegoriskt, till exempel bibliska namn såsom Isak och Tomas. Andra namn har tolkats utifrån sitt etymologiska ursprung. Alma är spanska för ”själ”; syster Alma iPersona skulle då symbolisera människans känsloliv, psyke eller inre tillstånd. Namnet Vogler kommer från släktumgänget i Bergmans barndomsvärld. Det är också besläktat med ”fågel”; Bergman sägs ha varit rädd för fåglar, och dessa rollfigurer har ibland tolkats som hotfulla.
Kanske är namnen bara tillfälligheter? Bergman själv skriver i sin arbetsbok tillViskningar och rop: "Anna. Det är ett bra namn visserligen har jag använt det i en massa sammanhang tidigare, men det är så bra."
En annan tolkning går ut på att titta på vilken typ av rollfigur det är som bär namnet. Vogler är ofta en konstnär av något slag (en kringresande magiker iAnsiktet; en skådespelerska iPersona). Vergérus är ofta en auktoritär, gärna vetenskapligt informerad figur (ett medicinalråd iAnsiktet; en sträng biskop iFanny och Alexander). Vogler står för känslor medan Vergérus står för det rationella.
En av de mest typiska rollgestalterna i Bergmans filmer är konstnären; i åtminstone 25 av Bergmans filmer (och i de flesta av hans pjäser), har konstnären en viktig roll. Många av dessa verkar vara självporträtt av Bergman, som över huvud taget, med inspiration från August Strindberg, livet igenom använde sig av sina egna livsupplevelser och relationskonflikter (inte minst från barndomshemmet och mormoderns hem iUppsala) i både filmer och teatertolkningar.
Dock har konsten i sig inte en särskilt stor roll; det visas till exempel sällan hur ett konstverk växer fram. Konst och konstnären verkar istället användas av Bergman som en bild av samhället och bristen på kommunikation mellan människor.
Det finns i stort sett två typer av konstnärer hos Bergman: den förödmjukade konstnären (till exempel Frost iGycklarnas afton och Albert Emanuel Vogler iAnsiktet) samt den vampyristiska konstnären (till exempel David iSåsom i en spegel och Elisabeth Vogler iPersona).
Den förödmjukade konstnären är den som tvingas uppträda och förnedra sig inför en hotfull publik, och som sedan granskas och smädas. Den vampyristiska konstnären är den som parasiterar på andra människors erfarenheter och sedan använder detta material i sitt eget konstnärskap. En viss manisk rädsla för en "parasiterande" omvärld visavi den ständigt utsatte konstnären visar sig även bland annat i filmenVargtimmen, som han först givit titelnMänniskoätarna.
Bergman beskriver i en omdiskuterad passage iLaterna Magica sin egen politiska inställning under 1930-talet och andra världskriget som apolitisk och tyskvänlig, vilket ibland skulle ha glidit över inazistsympatier.[27][28] Senare under världskriget skulle han dock utsätta sig för fara med uttalat anti-nazistiska teateruppsättningar, däribland urpremiärer på tre motståndspjäser, såsom det av nazisterna förbjudna danska dramatNiels Ebbesen av motståndsmannenKaj Munk, som mördades kort efter premiären[29]. Varken Dramaten eller någon annan teater hade vågat spela pjäsen på grund av tyska påtryckningar och liknande förhållande rådde medRudolf VärnlundspacifistiskaubåtsdramaU 39, båda 1943 på den nystartade, protestinriktadeDramatikerstudion, som utsattes för protester från tyska ambassaden i Stockholm och trakasserier frånUtrikesdepartementet för sitt återkommande icke-neutrala repertoarval[30][31]. Den tredje urpremiären var samma år påStockholms studentteater med en pjäs om tyskarnas ockupation avNorge,Strax innan man vaknar, av den unge norske författaren Bengt Olof Vos. Som nybliven chef förHelsingborgs stadsteater satte han därefter upp en tydligt anti-nazistisk version avWilliam Shakespeares maktdramaMacbeth 1944 bara några kilometer från det tysk-ockuperadeHelsingör som "en antinazistisk, antihitlersk pjäs om en krigsförbrytare"[32] Dessutom regisserade han senare Sverigepremiären påPeter Weiss drama frånNürnbergrättegångarna efter kriget,Rannsakningen, på Dramaten och i radio 1966.
Även om han generellt förhöll sig allmänt icke-politisk i sitt arbete, kom han senare att återkommande bearbeta teman och frågor om den utsatta, känsliga individen i förhållande till en svårgreppbar, ofta hotfull, destruktiv och krigisk omvärld. Detta rent konkret i filmer somSkammen (1968), om krigets verklighet, med sammanbrottet införVietnamkrigets grymheter iPersona (1966), en synbarligen gudlös främlingskapsvärld i ettKalla krigets totalitära samhällsbildningar iTystnaden (1963), ett krigshärjat, flykting-översvämmat Europa iTörst (1949), det framväxandeNazityskland i den tyskaOrmens ägg (1976). MedeltidsdramatDet sjunde inseglet (1957), med sina existentiella livsfrågor och med symbolisk koppling till det konkretakärnvapenhotet i samtiden, gick hos publiken – med Bergmans ord i bokenBilder (1990) – "som en eldbrand genom världen". Mer symboliska former får ämnet i filmer somHets (1944), med dess tyranniske lärare "Caligula", i det utsatta cirkusfolket iGycklarnas afton (1953) och i den ångestjagadeVargtimmen (1968).
Att tvingas slutföra "brödarbetet" med det antisovjetiska spiondramatSånt händer inte här (1950) i kölvattnet av den upprörande så kalladebaltutlämningen 1946 och med verkligabaltiska flykting-skådespelare som medverkande, tog Bergman så hårt att han senare utfärdade visningsförbud på filmen (även om undantag gjorts för vissacinematek och liknande). Han ansåg filmen vara krass spänningsunderhållning i stället för att ärligt skildra de verkliga mänskliga tragedierna och humanitära skandalerna som ägde rum i vår del av världen.
I förhållande till politiseringen och de nya synsätten hos yngre generationer kulturarbetare under denradikala68-rörelsens samhällsförändringar fick Bergman växande svårigheter att finna sin plats. Många av de etablerade generationernas filmmakare och kulturpersoner fick allt svårare att kunna fortsätta sin verksamhet i Sverige. Vissa tvangs helt avsluta sin verksamhet, andra valde att söka sig utomlands. För att kunna genomföra filmenViskningar och rop (1973) tvingades de medverkande själv satsa sina löner för projektets finansiering men möttes ändå av våldsamma kritikstormar från oliktänkande grupper.[33] När han sedan 1976 greps av polis på Dramaten på oriktiga grunder anklagad för skattebrott var kollisionen ett slutgiltigt faktum.
Som fantasifull son till en sträng prästfader – jämför bilden av den bestraffande Biskopen iFanny och Alexander (1982) – präglades mycket av Bergmans arbetsliv av grubblerier rörande de kristna frågorna och hans liv kom att pendla i olika perioder mellan dessdualitets poler med en stor dos av ångest som följd, en vandring mellan hopp och tvivel. Under större delen av livet fram till 1960-talet drevs han ofta av en djup religiositet i sitt arbete och höll ibland närmast små predikningar för sin ensemble, till exempel under arbetet medDet sjunde inseglet. Från 1960-talet skedde en förändring med en tid av närmastagnosticism, där han kom att rationellt överföra sin tro närmast till enhumanistisk syn, att "människan bär sin egen helighet" och med döden är det "bara som att släcka en glödlampa", något han kände som oerhört befriande och logiskt. Han började nu formulera sina pendlande tvivel i filmer som triloginSåsom i en spegel (1960),Nattvardsgästerna (1962) ochTystnaden (1962). Den sistnämnda filmen hade han först givit titeln "Guds tystnad". Denna påbörjade väg av religiöst tvivel följdes samtidigt alltmer av ett sökande efter ett fördjupat, "metafysiskt" gränsöverskridande filmspråk i mer ångestburna, experimenterande verk somPersona (1966),Vargtimmen (1966),Skammen (1967),Riten (1967),Viskningar och rop (1971),Ansikte mot ansikte (1975) ochUr marionetternas liv (1980). Enligt filmkollegan och vännenVilgot Sjöman hade Bergman vid denna tid till och med blivit rasande då han såg dennes dokumentärfilmJag rodnar (1981) frånFilippinernas slumområden och anklagade honom för att ha blivit religiös, då Sjöman i filmen använde ord som "Gud" och "orättfärdigt"[34] Mot slutet av hans liv började dessa förhållanden dock återigen alltmer närma sig sina tidigare års förandligade, hoppfulla trossträvan i ljuset av sin livslånga dödsångest och med förtvivlan över tanken på att inte kunna få återse sin sista hustru Ingrid efter hennes död. Han sade sig därför starkt förnimma hennes andliga närvaro i sitt vardagsliv och sade sig nu övertygad om ett liv efter döden.[35] Denna nya försonlighet kan ses i verk somEnskilda samtal (1996) och slutverketSaraband (2003).
Hela livet strävade han efter att lyckas uppnå en översinnlig, drömlik världsupplevelse i sin konst. Om den ryske kolleganAndrej Tarkovskij skriver han iLaterna Magica: "När film inte är dokument är den dröm. Därför är Tarkovskij den störste av alla. Han rör sig med självklarhet i drömmarnas rum (..) Jag har hela mitt liv bultat på dörren till de rum där han rör sig så självklart."[36] En film som den magiskaAnsiktet (1958) rör sig mycket i denna riktning.
Den andra polen i Bergmans liv och verk rör de mer jordnära mänskliga relationerna, såväl de känslomässiga, psykologiska, ofta subtila nyanserna och spelen inom och mellan människorna – något Bergman blivit internationellt känd för, liksom för sitt känsliga, lyssnande arbete med skådespelarna – som de mer intima och ofta komplicerat sinnliga relationerna. Som ung beskriver Bergman sig som en ensam, hämmad man med udda kulturintressen, men med tiden kom han att utveckla en lång rad intima relationer till inte minst många av sina skådespelerskor. Detta är ett ämne som med en pendling mellan lustfylldhet och komplikationer skildras i filmer som till exempelDet regnar på vår kärlek (1946),Törst (1949),Till glädje (1950),Sommarlek (1950),Kvinnors väntan (1952),Sommaren med Monika (1952),En lektion i kärlek (1953),Sommarnattens leende (1955),Lustgården (1961),För att inte tala om alla dessa kvinnor (1963),En passion (1968),Beröringen (1970),Scener ur ett äktenskap (1972),Ur marionetternas liv (1980),Fanny och Alexander (1982),De två saliga (1985) ochTrolösa (2000). Det rör sig dock knappast om några komplikationer i förhållande till religiösa frågor eller förbud.
Bergman räknas även som en av de stora bidragande förnyarna inom filmkonsten. Han har rört sig inom olika stilar från mer poetiska, episka filmer till närmastneorealistiska skildringar somHamnstad (1948) ochSommaren med Monika (1952). Han har experimenterat med klippteknik och med drömlika former som till exempel iSmultronstället (1957) ochTystnaden (1962), gjort egensinniga historiska kostymfilmer somDet sjunde inseglet (1956) ochJungfrukällan (1959) och ett antal inträngande, psykologiska kammarspel människor emellan, en egen form man inte minst förknippar med Bergman. Med den tyskaUr marionetternas liv (1980) närmar han sig en erotiserande, grävande tysk stil i riktning motRainer Werner Fassbinder ellerMargarethe von Trotta.
Persona (1965) är en av Bergmans mest kända filmer och kännetecknas av att den är bådeexistentiell ochavantgardistisk. Den ochViskningar och rop (1973) ansåg Bergman vara sina bästa filmer, då de till det yttersta tänjer filmkonstens gränser.Viskningar och rop är unik i sinkromatistiska komposition; färg och musik samspelar här oöverträffat.
Det hör inte till vanligheterna att en person så till den grad kombinerar teater- och filmregi som Bergman gjorde, men för honom var det en naturlig växelverkan, som ofta inspirerade och korsbefruktade varandra. Inte sällan kan man spåra olika perioder då en teaterproduktion inspirerat till filmers utformning, inte minst vid den kreativa tiden vid Malmö stadsteater på 1950-talet, då uppsättningen avoperettenGlada änkan (1954) ledde till den lättsamma filmenSommarnattens leende (1955), den egna medeltids-pjäsenTrämålning (1955) blev grunden för filmenDet sjunde inseglet (1956), ochMolière-pjäser somDon Juan (1955) ochMisantropen (1957) hade tematiskt samband med filmenDjävulens öga (1960). I och med uppbrottet från det frodigaSkåne blev formen allvarligare, mer samtidsmedveten.
Bergmans ursprung var inom teatern, alltifrån barndomensdockteater ochlaterna magica-experiment i hemmet till amatörteatern vidMäster Olofsgården, dit han i sin ungdom sökte sig närmast som en tillflykt från en komplicerad hemmiljö och där han emellanåt till och med sov på teatergolvet inlindad i en matta. Därifrån gick vägen vidare via barnteater iMedborgarhuset, uppsättningar förfolkparksturnéer och allt mer professionella produktioner på såvälStockholms studentteater som den av bland annatVilhelm Moberg nystartadeDramatikerstudion, för att 1944, 26 år gammal, bli rekordung chef och försteregissör förHelsingborgs stadsteater. Redan tidigt uppmärksammades hans uppsättningar och fick ofta lysande recensioner i pressen. Han skrev och regisserade också ett antal egna teaterpjäser för scen ochradioteatern och är fortlöpande en av de mest spelade nordiska dramatikerna på scener världen över, inte minst genom scenversioner av filmmanuskript.
Av de drygt 130 scenuppsättningar och drygt 40 radioteater-produktioner han regisserade var det vissa dramatiker och pjäser som återkom gång på gång genom livet. Den ojämförlige favoriten och själsfränden varAugust Strindberg. Av honom regisserade Bergman totalt 31 uppsättningar, av dem var fyra avEtt drömspel, fyra avSpöksonaten och tre avPelikanen. För sina historiska dramer tog Strindberg fasta påWilliam Shakespeares grepp att göra kungahistorierna levande genom att ta sig friheten att använda sig själv och sina egna personliga livserfarenheter och impulser i gestaltningen, snarare än att vara distanserat respektfull, och detta arbetssätt kan man säga att Bergman i sin tur övertog från Strindberg. Bergman har blivit internationellt känd för att återkommande gestalta sitt eget och konfliktrelaterade släktingars liv och upplevelser i både teater och film på sitt omisskännliga personliga sätt. (Detta kompromisslöst utlämnande och seriösa arbetssätt har senare i sin tur, likt en igenkännbar svensk linje, närmast synonymt med den gängse internationella Sverigebilden, gått vidare iLars Noréns dramatik. Bergman tyckte att Norén var genialisk men kom aldrig själv att ge sig på att arbeta med hans verk.)
I första delen av livet återkom han även ofta till dramatik av ungdomsidolenHjalmar Bergman, varsSagan utgjorde inte mindre än fyra uppsättningar av totalt nio av denne namne; Malmö-uppsättningen medBibi Andersson i huvudrollen 1958 gästspelade även iParis med hjälp av insamlade pengar från malmöborna. Vid denna tid gjorde han även produktioner av samtida dramatiker somTennessee Williams (fyra uppsättningar),Jean Anouilh (fem uppsättningar) och svenskar somBjörn-Erik Höijer (sex uppsättningar) ochOlle Hedberg. En annan följeslagare genom livet har varitHenrik Ibsen, varsPeer Gynt han återvände till två gånger: medMax von Sydow i Malmö 1957 och på Dramaten medBörje Ahlstedt 1991. Dessutom återkom ofta klassiker somWilliam Shakespeare, med totalt tio produktioner, varav tre av det våldsamma maktdramatMacbeth, ochMolière, med nio produktioner, varav tre avDon Juan och tre avMisantropen. Även pjäser av bland andraPer Olov Enquist stod på repertoaren.
Däremot var han inte intresserad av vare sig 1960- och 1970-talens politiska teater eller den mer intellektuellt experimenterande ellerabsurdistiska teatern med författare somSamuel Beckett,Eugene Ionesco ellerHarold Pinter, vilket han kallade för "snabbmat för otåliga". Det närmaste han kom dessa former var väl två uppsättningar avLuigi Pirandellos märkligaSex roller söker en författare (den ena med bland andraLiv Ullmann iOslo 1967), uppsättningar av amerikanskeEdward Albee och polskeWitold GombrowiczsYvonne, prinsessa av Burgund i två versioner på äldre dagar. Enligt Bergman skulle teatern "vara människans möte med människan och ingenting annat". Han balanserade hela livet mellan att vara å ena sidan en utmanande, personlig teaterskapare och å andra sidan en ansvarskännande klassisk "teaterdirektör" med sin dos av väletablerade klassiker och gångbara namn. Förutom att ha ett visst drivande medansvar för sina tidigare verksamheter, var han teaterchef på Helsingborgs stadsteater 1944–46 och Dramaten 1963–66, samt Dramachef under sin tid på Malmö stadsteater 1952–58. Under framför allt 1940–1960-talen var han mycket verksam även påRadioteatern ochTV-teatern, samt gjorde en del musikdramatiska uppsättningar, såsomMozarts operaTrollflöjten påSveriges Television 1974 och Sverigepremiären i april 1961 avIgor Stravinskijs operaRucklarens väg påKungliga Operan, där också hans egen ochDaniel Börtz operaBackanterna hade urpremiär 1991. Han har dessutom satt upp det klassiska svenska sångspeletVärmlänningarna, både för Radioteatern 1951 och på Malmö stadsteater 1958, ochBertolt BrechtsTolvskillingsoperan 1950 påIntiman.
Musiken var för Bergman en tröstare och en livsviktig inspirationskälla genom livet. "Om jag var tvungen att välja mellan att förlora synen eller hörseln – då skulle jag behålla hörseln", sade bildskaparen i en intervju och "film är nästan som musik", "som filmskapare har jag lärt enormt mycket av min hängivenhet till musiken”. Han menade att han alltmer kom att bygga upp sina manus och produktioner med satsuppbyggnad och precision som musikkompositioner. Vid filminspelningar föredrog han ofta att lyssna till skådespelarnas dialog hellre än att se dem, för om det låter äkta så ser det också bra ut, var hans erfarenhet. Hade han haft begåvning för det hade han snarast valt att blidirigent, sade han också.[37] Han led dock av begränsningar i musikminnesförmågan, vilket gjorde det extra svårt i hans arbete med musikdramatik.
Då Bergman 18 juli 2004 varsommarpratare i Sveriges Radio uppehöll han sig mycket kring musiken och ställde några frågor till lyssnarna om vad musik egentligen är och varifrån den kommer. Gensvaret blev enormt och stora mängder brev inkom till SR, varpå man gjorde ett särskilt program om dessa svar med titelnBreven till Bergman 24 december 2004.[39]
Ofta återkommer föreställningarna om att Bergman skulle vara mer uppskattad utomlands än i Sverige, där han bitvis fick utstå hård kritik. Det gällde inte minst tidiga filmer somGycklarnas afton ochSommarnattens leende. Bland kritikerna fannsOlof Lagercrantz. Senare kritiserades filmerna för bristande samhällsengagemang, inte minst under 1960- och 1970-talens radikala kulturklimat och omprövningar av kulturformerna. Det är signifikativt attBo Widerberg inledde sin filmkarriär med att rikta skarp kritik mot Bergman i bokenVisionen i svensk film (1962). Det var inte förrän medFanny och Alexander (1982) som en enad svensk kritikerkår och filmpublik unisont hyllade hans verk. Just denna film har ansetts både konstnärligt driven och, i motsats till Bergmans kammarspel, ovanligt lättillgänglig.
En kuriös detalj i Bergman-kritiken var tidskriftenChaplins anti-Bergmannummer den 14 november 1960 "för att rensa luften från den lätt kvävande närvaron av geniregissören, som samlade Oscars och Guldpalmer i mängd". Där deltog Bergman själv, dels med en förbön inför den förestående domen, dels i hemlighet med en mycket kritisk artikel, skriven under pseudonymen (den franske filmkritikern)Ernest Riffe. Ryktet spred sig dock snart att Bergman själv var författaren och efter halvhjärtade förnekanden, medgav han i intervjubokenBergman om Bergman (1970) att beskyllningen var sann.[90]
Tre stiftelser är verksamma för att förvalta och utveckla det kulturella arvet efter Ingmar Bergman. De två senare stiftelserna bildades 2009 och deras arbete tar alltmer form efterhand.
Stiftelsen Ingmar Bergman bildades 2002 avSvenska Filminstitutet,Dramaten,Svensk Filmindustri ochSveriges Television i samråd med Bergman, som donerade det mesta av sin konstnärliga kvarlåtenskap dit – manuskript, arbetsmaterial, anteckningar, dagböcker, korrespondens med mera – samt rättigheterna till alla hans manuskript, vilka till stor del finansierar stiftelsens verksamhet genom framför allt en stor mängd teaterproduktioner världen över. Dess arkiv är tillgängligt för forskare och författare och stiftelsen har också som uppgift att sprida relevant information till allmänheten om Bergmans liv och arbeten. 2007 inkluderades stiftelsens arkiv påUnescosVärldsminneslista.
Sommaren 2004 startades på initiativ av bland andraJannike Åhlund den lilla festivalen kallad "Fårö Filmdagar". Detta utvecklades efterhand till det internationellt etablerade årliga sommarevenemangetBergmanveckan på Fårö med filmvisningar och samtal med inbjudna gäster med anknytning till Bergmans arbete och de som inspirerats av honom. Tidigare år har bland andraWim Wenders,Kenneth Branagh,Harriet Andersson,Bibi Andersson ochAng Lee besökt veckan och Bergman själv deltog ibland också.
The Ingmar Bergman International Debut Award (TIBIDA), utdelat avGöteborg International Film Festival till lovande seriös ny filmmakare, instiftat vid festivalens 30-årsjubileum 2007
Efter Bergman,Bergmanveckanskortfilmpris sedan 2010, till bästa kortfilmsmanus i Bergmans anda (innebär produktionsfinansiering à 130 000 kronor för filmen)
Andras kulturverk med anknytning till Ingmar Bergman
Kollegan och sporadiska medarbetarenHasse Ekman, som skådespelade i Bergmans ångestladdade filmFängelse (1949), gjorde senare samma år ett karikatyrporträtt på den unge, tungsinte Bergman i färd med en filminspelning liknande justFängelse i sin egen filmFlickan från tredje raden. Vid den tiden sågs den som något av en "anti-Bergmanfilm", det vill säga med en ljusare livssyn. Bergman och Ekman betraktades vid den tiden som unga, begåvade "konkurrenter" i Filmsverige, men de var också vänner med en ömsesidig arbetsmässig beundran.[91]
Suzanne Ostens debutfilmMamma (1982), om hennes egen kulturverksamma mammas liv, skildrar bland annat mammans kontakter med Bergman (som den passivt uppmuntrande "regissören Bosse"), som hon där ser som en del av den privilegierade manliga makthierarkin inom den snäva kulturvärlden, som mamman frustrerat söker ta sig fram inom[92].
Den utlevande amerikanska musikalenThe Petrified Prince bygger på ett av Bergmans aldrig realiserade filmmanus,Den förstenade prinsen, från 1975 (av Bergman benämnd som "porrfilmen"). Musikalen hade urpremiär påJoseph Papp Theatre iNew York den 18 december 1994 med musik avMichael John LaChiusa och regi av den framstående regissörenHarold Prince, som även regisserade urpremiären på den tidigare Bergman-musikalenA Little Night Music.[93]
I SVT:s serieStora teatern (2002) av Bergmans mångårigeregiassistent på Dramaten,Richard Looft, kretsar handlingen kring en teater som "övergivits" av sin store, avlidne mästerregissör, "Generalen" kallad, och dennes vålnad, som ständigt återkommer och spökar i huset, precis som Bergman sagt att han tänkte göra på sitt älskade Dramaten.[94]
Hösten 2006 gavs bokenRegissören ut, skriven av författarenAlexander Ahndoril. Boken är skriven som en fiktiv berättelse om Bergmans liv, men följer till stora delar verkliga skeenden och episoder ur dennes verkliga liv. Boken blev både hyllad och kritiserad och fick mer uppmärksamhet i Sverige än någon roman tidigare (sedan sådana mätningar påbörjades).[95] Bergman själv utfärdade något av enbannbulla i TV över vad han ansåg vara en hädelse, trots att han hade fått ta del av manuskriptet innan det gick i tryck.[96] Detta blev Bergmans sista dramatiska utspel i offentligheten.[97]
Den 14 augusti 2009 hadeThe Seduction of Ingmar Bergman, enmusikal om en fiktiv episod i Bergmans liv, premiär påSödra teatern i Stockholm. Verket är skrivet av bröderna Mael i det amerikanska bandetSparks och avses även göras i en långfilmsversion[98].
PjäsenBergmanvariationer av dramatikern och regissörenJörgen Dahlqvist – en intellektuell, experimentell "resa i Bergmans tankelandskap" – hade urpremiär på Malmö Stadsteaters scen Intiman i samarbete medTeatr Weimar den 18 november 2011.[99]
Tillsammans med sin klasskamrat på Palmgrenska samskolan, Rolf Åhgren, skrev Bergman 16 år gammal 1934 kortfilmsmanuset med den kryptiska titelnB.J.G.108 till vilket de aldrig lyckades finna finansiering. Våren 2013 gjorde i stället Rolf Åhgrens sonson,Eddie Åhgren (son till SVT-reporternGöran Åhgren), en sex minuter lång stumfilmsversion av manuset som examensarbete påBeckmans designhögskola med flera kända medarbetare involverade.[101]
Många är de internationella regissörer och kulturpersoner av olika generationer, som angivit Bergman som en av sina främsta inspirationskällor. Flera av Bergman-beundrarenWoody Allens filmer bär tydliga influenser från olika Bergmanfilmer, till exempelEn midsommarnatts sexkomedi,En annan kvinna ochSeptember, och närFanny och Alexander kom inspirerade den åtskilliga internationella regissörer att göra filmer om sina egna barndomsupplevelser.
Ett antal av Bergmans filmmanuskript har både av Bergman själv och av olika ensembler runt om i världen överförts till teaterform (även på Dramaten och Stockholms stadsteater efter Bergmans död) och Bergman räknas som världens mest scenuppförda filmskapare och en av våra mest spelade dramatiker. Några exempel ärSåsom i en spegel,Fanny och Alexander,Scener ur ett äktenskap,Persona,Ur marionetternas liv,Viskningar och rop,Vargtimmen. Även filmade utländska produktioner av hans teaterpjäser har gjorts, liksom utländska radioteater-produktioner. Totalt har över 240 teaterproduktioner gjorts internationellt (till 2013). Av dessa ärScener ur ett äktenskap den mest spelade med mer än 50 scenproduktioner (räknat till 2013), till vilken Bergman själv gjorde scenmanuset och regisserade dess sceniska urpremiär iMünchen 1981.
Ett tidigare ospelat manuskript från 1951,Fisken, fick sin urpremiär som radioteater iTysklands Südwestrundfunk 2008.[103]
MonologenEn själslig angelägenhet skrevs av Bergman 1972, avsedd för en filmatisering som aldrig blev av. I stället gjorde Bergman den somhörspel påRadioteatern 1990 medJane Friedmann i rollen som den kärlekstörstande ensamma medelålders änkan Viktoria i ett tillstånd av minnets sammansmältning av tid och rum. 2011 satte den franska regissörenBénédicte Acolas upp monologen som scenpjäs iParis och på fransk turné somUne histoire d’âme. 2015 vidareutvecklades slutligen produktionen till en filmversion med samma titel med premiär på franska tv-kanalenArte 3 december 2015.[104] Både på scen och på film spelades rollen avSophie Marceau.
Bergman var redan tidigt engagerad i skapandet av en filmskola i Sverige och anställdes från starten 1964 och ett antal år framåt som "inspektor" och återkommande föreläsare vidSvenska Filminstitutets Filmskola och dess efterföljareDramatiska Institutet.
1987 var han en av initiativtagarna till grundandet avEuropeiska filmakademin med säte iBerlin och var till sin död dessHederspresident.
År 2005 inrättades vid Filmvetenskapliga institutionen vidStockholms universitet en 'Ingmar Bergman-professur' i samverkan med Stiftelsen Ingmar Bergman. Dess förste professor var dennederländske filmvetaren Thomas Elsaesser från 2006.[105]
I september 2008 fick Ingmar Bergman en gata och ett torg iStockholm uppkallade efter sig. En del avSmålandsgatan näraDramaten bytte namn tillIngmar Bergmans gata och korsningen utanför Dramaten där Smålandsgatan,Almlöfsgatan ochNybrogatan möts fick namnetIngmar Bergmans plats. På denna plats brukade Ingmar Bergman invänta sin taxi efter sin arbetsdag på Dramaten. Även iHelsingborg förärades Bergman en Ingmar Bergmans plats vid Bruksgatan, i närheten av adressen därHelsingborgs gamla stadsteater låg och där Bergman på 1940-talet var dess chef. Avtäckningen skedde 14 juli 2008, den dag Bergman skulle ha fyllt 90 år.[106]
2010 fick Ingmar Bergman även en gata i födelsestadenUppsala uppkallad efter sig. En del av Nedre Slottsgatan blev då Ingmar Bergmans gata. Gatan ligger nära kvarteren där filmenFanny och Alexander spelades in, nära familjekvarteret på Trädgårdsgatan (där Bergmans mormor hade en stor våning)[107] och näraSlottsbiografen, där Bergman fick sina första filmupplevelser.[108]
Ingmar Bergman utgör motiv på den nyasvenska 200-kronorssedeln som introducerades den 1 oktober 2015. På sedeln återfinns en bild på Bergman ochBengt Ekerot, klädd som Döden, vid inspelandet avDet sjunde inseglet.[109]
Åren 1957–2003 gjorde Bergman som regissör/dramatiker förSveriges Television ett antalTV-teater-produktioner och överföringar av scenuppsättningar till TV, utöver rena TV-filmer och TV-serier.
Ingmar Bergman medverkade åren 1938–2002 i 137 scenteater-uppsättningar som regissör (ibland även manusförfattare) i Stockholm, Helsingborg, Malmö, Göteborg,Norrköping,Oslo,Köpenhamn,London,München ochSalzburg, och många av dessa uppsättningar har turnerat och gästspelat i ett stort antal länder världen över.
En mängd opublicerade ungdomsverk och andra manuskript och skrifter finns i Bergman-arkivets samlingar, utöver de listade nedan. En del har också publicerats somnoveller ochföljetonger i olika tidningar och tidskrifter.
Utöver en stor mängd böcker, tidningsartiklar och inslag i radio och TV på olika språk internationellt har det gjorts ett antal filmer och TV-program om och med Ingmar Bergman och hans arbete. Flera av dem har väckt stor internationell uppmärksamhet och tilldelats priser vid internationella filmfestivaler. UtöverDokument Fanny och Alexander (1986) har det även gjorts så kallade "bakomfilmer" om produktionsarbetet av vissa av Ingmar Bergmans olika filminspelningar.[112]
2002 –Ingmar Bergman: Intermezzo, intervjufilm à 40 minuter, Gunnar Bergdahl
2003 –Ingmar Bergman – 3 dokumentärer om film, teater, Fårö och livet (Bergman och filmen,Bergman och teatern,Bergman och Fårö), intervjudokumentärer förSVT (även som en internationell version i långfilmsformat:Bergman's Island),Marie Nyreröd
2003 –I Bergmans regi, från inspelningarna avSaraband, Arne Carlsson
2008 –Männen och Bergman, minnessamtal med Nils Petter Sundgren och några av Bergmans framträdande skådespelare, Stockholms filmfestival och SVT
2009 –Bilder från lekstugan, urvalssamling från Bergmans privata16-millimetersfilmer från 1950- och 1960-talens inspelningar, Stig Björkman och Marie Nyreröd
2010 –…men filmen är min älskarinna, dokumentär om Bergmans arbete, Stig Björkman
2012 –Bergmans videohylla, SVT-serie om Bergmans privata filmsamling och möte med filmernas regissörer
Ingmar Bergman/Göteborgs filmfestival:Bergmans 1900-tal: en hyllning till svensk film från Victor Sjöström till Lukas Moodysson, Bergmans svenska filmfavoriter, 2000
Maaret Koskinen:I begynnelsen var ordet - Ingmar Bergman och hans tidiga författarskap, 2002
Henrik Sjögren:Lek och raseri - Ingmar Bergmans teater 1938-2002, 2002
Christo Burman:I teatralitetens brännvidd – om Ingmar Bergmans filmkonst, 2010
Eckhard Weise:Cirkus Bergman - ett familjeföretag. Den svenske mästerregissören Ingmar Bergman har lyckats med att binda nästan alla sina nio barn till sig via konsten, 2010
Anna Sofia Rossholm:Ingmar Bergman och den lekfulla skriften : studier av anteckningar, utkast och filmidéer i arkivets samlingar, Makadam förlag, 2017
Caroline Krook:Rastlös sökare och troende tvivlare: existentiella frågor i filmer av Ingmar Bergman, Verbum, 2017
Jan Holmberg:Författaren Ingmar Bergman, Norstedts, 2018
Tom Österman:Ingmar Bergman: en sista föreställning, Calidris, 2018
Dramaten:Bergman and Dramaten 1918–2018, till Ingmar Bergmans 100-årsjubileum 2018
^Koskinen, Maaret (2002). I begynnelsen var ordet: Ingmar Bergman och hans tidiga författarskap. Stockholm: Wahlström & Widstrand.Libris8572651.ISBN 91-46-18345-0
^Alsing, Rolf; Lundh, Jonas, red (1999). 1900-talet: en bok från Aftonbladet. Stockholm: Aftonbladet med stöd av Statens skolverk. sid. 134.Libris7454380.ISBN 91-630-8939-4
Erik Hedling (2024) ”Det sällsynta leendet. Om affischerna i Ingmar Bergmans filmer”. I Eva Nilsson Nylander & Mats Larsson (red.)Nuets närhet, det förflutnas samtid: En antologi om vardagens tryck. Skrifter utgivna av Universitetsbiblioteket i Lund, Ny följd nr 12. Lund: Universitetsbiblioteket i Lund, sid. 108-115.ISBN 978-91-985432-4-7
.jpg)
