Historiskt användes ordet för att beskriva en ökning avpenningmängden.[4] I dag betraktas en växande penningmängd som en av flera möjliga orsaker till stigande priser.
För att jämföra priser vid olika tidpunkter går det att justera priserna för att ta hänsyn till inflationen som skett mellan de två tidpunkterna.
Priser, som ej justerats för inflation, kallaslöpande priser. Priser som har justerats för inflation kallasfasta priser. Andra uttryck som används ärnominellt värde (ej justerat för inflation) i kontrast motrealt värde (justerat för inflation).
Penningmängden är inte entydig. Det finns olika definitioner. M0 är det snävaste måttet och omfattar allmänhetens innehav av mynt och sedlar. M1, M2 och M3 är bredare mått som även inkluderar olika tillgångar som fungerar som pengar, främst inlåning. Definitionerna av M0–M3 varierar mellan länder och kan också ändras över tid.[5][6]
Vissa ekonomer menar att inflation kan mätas direkt genom förändringar i penningmängden, särskilt med hjälp avM1 ellerM3. När inflationssiffror redovisas är det brukligt att ange vilken metod som har använts.
Inflation beror på att penningmängden (eller omsättningstakten) ökar snabbare än utbudet av varor och tjänster, alternativt att ökningstakten av utbudet av varor och tjänster sjunker snabbare än penningmängden minskar. Penningmängden påverkas normalt främst av bankerna, genom att merparten av pengarna i moderna ekonomier skapas av dessa i samband med kreditgivningen. Dock kan även centralbankerna påverka penningmängden direkt såväl som indirekt, direkt genom att helt enkelt låna ut pengar och indirekt genom påverkan på banksystemet i stort. Utbudet av varor och tjänster i ekonomin påverkar inflationen, genom att det är detta som penningmängden jämförs med. Inflation kan också uppstå om importvarorna stiger i pris. Ett exempel är om oljepriset höjs, då blir transporter och mycket annat dyrare, företagen kompenserar detta med högre priser och löntagarna kräver högre lön för att täcka den dyrare konsumtionen.[7]
1974–1984 låg inflationen i Sverige över 8 procent per år. Åren 1998, 2009 och 2014 hade landetdeflation. Inflationen har varierat kraftigt mellan olika år. Riksbankens mål på cirka 2 procent per år motiveras av att nivån historiskt har bedömts som gynnsam.[källa behövs] Målet anses ge en deflationsbuffert. Nollinflation anses problematisk eftersom det tenderar att göra löner mindre flexibla och investeringar mindre lönsamma.
Efterfrågeinflation: Konsumenterna vill och har, med gällande priser, råd att köpa mer än vad företagen kan producera. Det vill säga att den totalaefterfrågan är större än utbudet på varor och tjänster, vilket innebär att priserna stiger. Detta är ofta fallet underhögkonjunkturer.
Kostnadsinflation: Om produktionskostnaderna stiger, till exempel genom att lönerna höjs, stiger ofta även priserna på produkterna eller tjänsterna (sambandet gäller inte alltid, då producenterna också kan minska sin vinst eller genomföra produktivitetshöjningar). Då startas inflationen alltså av utbudssidan, ej av efterfrågesidan.
Importerad inflation: Om priset på utländska varor stiger, stiger kostnaderna för företagen (i den mån de använder utländska insatsvaror) och därför vid sidan av priser på importvaror även priserna på inhemska varor. Detta kan även betyda värdeminskning av riksbankens reserv av utländska valutor.
Penningmängdsökning: inflation i ordets ursprungliga betydelse. Penningmängden ökas genom att banker skapar krediter (sefractional-reserve banking), eller att staten skapar nya pengar, för att täcka underskott i statskassan. När de nya pengarna slutligen letar sig in i den allmänna ekonomin[förtydliga] så minskar valutavärdet, om inte samhällets realvärden ökar i motsvarande grad. Värdeminskningen släpar efter och är en av orsakerna till att valutor ofta fortsätter att tappa värde, även under lågkonjunkturer, då penningmängdsökningen är blygsam.
Inflationens verkningar (förutom att både löner och priser stiger) kan innebära enomfördelning av bådeförmögenheter ochinkomster, då inflationen är oförutsedd. Dessutom kanutrikeshandeln påverkas av höjda prisnivåer, särskilt vid fast växelkurs.
Inflationsbekämpning drivs genom åtstramningspolitik för att dämpa efterfrågan. Det är främst genom en åtstramad finanspolitik (höjda skatter och minskadeoffentliga utgifter) och penningpolitik (höjda räntor), som staten kan dämpa inflationen.Det är viktigt att en inflationsbekämpande politik görs trovärdig så att inflationsförväntningarna minskar.Om inflationen är hög kan människor börja samla på sig saker, eftersom alternativet – att inte köpa – betyder att man har kvar mer pengar vars värde minskar. Detta är en ur samhällssynpunkt oattraktiv utveckling, eftersom investeringarna sker i varor istället för produktion. Detta kan även leda till bubblor.Eftersom priser ändras snabbt under hyperinflation, gör det att priser bara med svårighet kan jämföras.
Många diskuterar hur representativ den "korg" av varor som ligger till grund för konsumentprisindex (KPI) är.Till höger ses ett antal grafer på några olika prisnivåer jämfört med KPI-utvecklingen.
KPI ingår i inflationsberäkningen, men i inflationsberäkningen ingår dessutomräntenivån vilket gör att till exempel bopriser kan gå upp fast övriga priser går ned emedan bostadsägaren får en lägre kostnad. Problemet är att nybyggnationer och fastighetsköp för dem som går in i marknaden då inte följer övriga konsumentpriser och löner. Dock menar många att på lång sikt bör utvecklingen följa inflationen.
Genom dilemmat att riksbanken justerar räntan för KPI samtidigt som räntan ingår i inflationsberäkningen (men inte huspriser) kan detta få till effekt att riksbankens höjningar eller sänkningar förstärks. Det vill säga sänker riksbanken räntan blir den beräknade inflationen lägre, vilket i sin tur leder till att räntan behöver sänkas ytterligare. Vid höjning gäller det motsatta.
Det bör noteras att vissa varors priser, på grund av konkurrenskrafter, skatteeffekter, råvarutillgångar eller industrialiseringsprocesser inte behöver följa KPI.
.jpg)
