Imam (arabiska إِمَام "den som står framför") är inomislam en titel med flera betydelser såsom ledare av bön, hederstitel för en person med en framstående religiös ställning eller en islamsk politisk-religiös ledare.[1]
Imamens ursprungliga förrättning är att vara ledare av den gemensamma bönen imoskén, varvid han står framför de övriga, med ryggen vänd åt dem och de följer efter alla hans rörelser. I de stora moskéerna finns två imamer, en för de fem föreskrivna dagliga bönerna och en för denpredikan, som skall hållas varje fredag (jämförkhutba).
Imamerna bildar inget särskiltstånd och har därför heller ingen särskild dräkt. De tas ofta bland fattiga, fromma studerande, och då de ur moskéns kassa får blott en mindre lön försörjer de sig vid sidan om. En imam kan när som helst på förekommen anledning avskedas av moskénsnasir (förvaltare). Han förlorar då sin titel av imam och kan ersättas med någon annan som är kompetent att förrätta hans syssla.
I inskränkt betydelse betecknar imam det andliga överhuvudet, i motsats tillemir, den världslige maktinnehavaren, i vissa islamiska stater. Deturkiskasultanerna bar därför alltid den avabbasiderna efter de tolv imamernas bortgång (se nedan) upptagna titelnimam-el-muslimin, "muslimernas imam", jämte den avemir-el-mumi-nin (seEmir). Titeln imam bars även av åtskilliga arabiska furstehus, såsomzayditerna iJemen från och med800-talet, och tillkommer ännu i dag officiellt imamen avMuskat.
Imamer som i särskild mening andliga ledare kallas också de första muslimska århundradenaskorantolkare ochrättslärda, vilka motsvarar denkristnakyrkanspatres ("kyrkofäder"). Dessa indelas efter sin rang i sju klasser, av vilka den första består blott av de fyra stora imamerna,Abu Hanifa (död 767),Malik ibn Anas (död 795),Ash-Shāfi‘ī (död 819) ochIbn Hanbal (död 855), vilka stiftade var sin av detsunnitiska islams fyraortodoxarättsskolor. Till någon av dessa måste varje rättrogen sunnit höra.Hanafiternas rättsskola är den härskande bland turkar ochtatarer samt muslimerna iPakistan,malikiternas i norra Afrika med undantag av vissa delar av Egypten,shafiternas i större delen av Egypten och dessutom iSydarabien och Indonesien.Hanbaliternas rättsskola, den mest fanatiska, var förr allmän i Mesopotamien, Syrien och Palestina, men har från och medosmanernas uppträdande på 1400-talet mer och mer undanträngts av denhanafitiska riktningen och praktiseras numera i stort sett bara i Saudiarabien.
Framför allt ivästvärlden pågår vissa strävanden att inrätta kvinnliga motsvarigheter till imamer. Hitintills har några reformationsvänliga försök eller separata moskéer och församlingsgrupper skapats, där verksamhets- och böneledning inför både kvinnor och män sköts av teologiskt utbildade kvinnor, som uppbär titeln imam. Frågan uppfattas dock ofta som kontroversiell med delade åsikter inom den muslimska världen.[2][3]
I Sverige startadeKista folkhögskola 2016 en teologisk utbildning för att leda bön och vissa ansvarsfördelningsarbeten pågår inom vissa svenska moskéer.[4][5]
IKöpenhamn startades 2016 den särskilda Mariam-moskén för kvinnor och män med enbart kvinnliga imamer, men där fredagsbönen enbart är för kvinnor, övriga böner och aktiviteter för alla.[6] Moskéns grundare, Sherin Khankan, omtalades som den första kvinnliga imamen i Norden,[7] men i Sverige hade Suad Mohamed varit verksam som imam redan 2007[8][9].
