I början på 1200-talet regerades dagens Iran liksom en stor del av Centralasien av denkhwarezmidiska dynastin. År 1219invaderades Khwarezmriket av mongolerna underDjingis khan i ett synnerligen blodigt erövringståg, där det väldiga rikets städer plundrades och ödelades och befolkningen antingen massakrerades eller förslavades. Inom loppet av bara ett par år stod Djingis khan som segrare och shahMuhammed II av Khwarezm drevs på flykt genom sitt fallna rike, jagad av de mongoliska härförarnaJebe ochTsubotai. Efter att Djingis khan avled år 1227 avbröts under ett par år erövringen av Persien, fram till attÖgödei år 1230 skickade en armé underChormagan för att en gång för alla krossa khwarezmiderna.[2] Den sista khwarezmidiske shahen,Jalal al-Din Mengübirti, lyckades aldrig att återställa sin makt i hela Persien efter nederlaget under den första mongoliska invasionen utan hamnade i ständiga strider mot grannländer och tronpretendenter.[3] Chormagan besegrade de sista resterna av shahens armé och fortsatte därefter fälttåget västerut motKaukasus där de kristna kungadömenaGeorgien ochArmeniska Kilikien tvingades underkasta sig mongolisk överhöghet. Runt år 1237 stod merparten av Persien, Kaukasus, Afghanistan och Kashmir under mongolerna.[4] Efterslaget vid Köse Dağ år 1243 besegradesRumsultanatet av en mongolisk armé underBaiju, som hade utsetts till Chormagans efterträdare, varpå seldjuksultanen iAnatolien tvingades bli envasall till Ögödei.
Mongolerna hade förhållandevis svag kontroll över Persien och de angränsande länderna åren efter erövringen på 1240-talet. EfterMöngke khans trontillträde år 1251 blev hans brorHülegü ålagd att underkuva de muslimska kungadömena i väst "så långt som gränsen till Egypten". Detta blev början på denmongoliska invasionen av västra Asien, som kom att pågå åren 1253–1260 och leda till Mongolväldets definitiva kontroll över denna del av världen.[5] Hülegü anlände iTransoxanien år 1255 och sägs ha tagit med sig en armé så stor att den bestod av en femtedel av alla mongoliska soldater plus deras familjer. Detta innebar att hans fälttåg snarare tog sig formen av en massmigration av en stor del av den mongoliska befolkningen.[6] Hülegü tog sig titelnil-khan, den underdåniga eller lydigakhanen,[7] en härskartitel även hans efterträdare tog och som kom att beteckna hans rike. Efter det mongoliska nederlaget vidslaget vid Ain Jalut i september 1260 övergav mongolerna sina planer på en fortsatt expansion in i Egypten. Hülegü bosatte sig i Persien efter en överenskommelse med sin brorKublai khan, som efterträddeMöngke som mongolernasstorkhan vid dennes död år 1259.[8][9]
Hülegü, ett av Djingis khans barnbarn, regerade som ilkhan fram till sin död 1265 och efterträddes då av sin sonAbaqa,[10] och khanatet styrdes därefter vidare av hans ättlingar.[9][11] Redan i början på 1260-talet agerade Ilkhanatet i allt väsentligt självständigt,[12] men erkände trots det Kublai som storkhan av Mongolväldet. Efter Kublais död år 1294 blev Ilkhanatet liksomYuandynastin,Tjagataikhanatet ochGyllene horden helt fristående och oberoende riken.[13][14]
Efter att den nionde ilkhanenAbu Sa'id Bahadur Khan avled år 1335 utan vare sig tronarvinge eller utsedd efterträdare började khanatet raskt falla sönder.[14] Det splittrades i flera mindre riken varavjalayiridernas sultanat var det mest framträdande. De olika efterträdarstaterna utsåg sina egna kandidater till ilkhanens tron och det fanns tidvis flera samtidiga tronpretendenter med konkurrerande anspråk, men samtliga var maktlösa marionetter till de regionala dynastier som nu hade den egentliga makten. Den siste av de mer okända pretendenterna med anspråk på att vara rättmätig ilkhan,Togha Temür, mördades år 1353 vilket vissa källor anger som det år då Ilkhanatet som sådant anses ha upphört att existera.Timur Lenk byggde senare en stat utifrån bland annat jalayiridernas rike med sina mongoliska föregångare som förebild.[13][15]
Efter Möngkes död 1259 övergick mongolerna från destruktiv erövring till förvaltning av de nya territoriet.[14] De sex första ilkhanerna förespråkade det traditionellt mongoliska och en nomadisk livsstil, och var motståndare till jordbruk och städer. Under denna perioden var mongolerna en privilegierad klass som levde separerat från den övriga befolkningen, som förslavades och tvingades till höga skatter.[14][15]
Ekonomin i regionen var på nergång, inte minst för att jordbruket hade fått gå tillbaka till förmån för en nomadisk livsstil. Den sjunde ilkhanenMahmud Ghazan ändrade den politiska inriktningen och ville skapa en stark centralmakt baserat på de iranska traditionerna. Han reformerade skattesystemet, vilket fick fart på den inhemska handeln. För att underlätta återupplivandet av städerna minskade han dramatiskt vissa skatter.[14]
För första gången i islams historia var en större grupp muslimer under styre av en icke-muslimsk makt, något som inte var helt okomplicerat.[14] Hülegü varschamanist men efter hans död 1265 stärktes dentibetanska buddhismen. Kristendomen fick aldrig något stort fotfäste i riket, och kristenheten representerades i första hand avnestorianismen. De mongoliska khanerna hade en hel del problem med demuslimer de styrde över och stridigheter mellan buddhister och muslimer ökade successivt. Problemen blev så stora attArghun (regeringstid 1284–1291) skickade sändebud till påven för att få till stånd ett mongoliskt-kristet korståg mot muslimerna, något somNicolaus IV avböjde. Problemen med muslimerna minskade 1295 efter att ilkhan Ghazan själv helt enkelt konverterade till islam i samband sitt trontillträde. De mongoliska inslagen i språket och kulturen ersattes därefter snabbt av en persisk dito. Ghazan, som tog det muslimska namnet Mahmud, utplånade alla buddhistiska byggnader medan judarna, buddhisterna och de kristna förlorade den jämställda status som de tidigare haft.[9][13][1][15]
Bror tillMahmud Ghazan. Ökade handeln med Europa.[1] Han storslagna grav iSoltaniyeh är det bäst kända monumentet från ilkhanernas styre i Persien.[13]
^Pow, Stephen. "The Last Campaign and Death of Jebe Noyan."Journal of the Royal Asiatic Society 27, no. 01 (2016): 31-51. doi:10.1017/s135618631600033x.
^Allsen, Thomas T. (2004) (på engelska). Culture and Conquest in Mongol Eurasia. Cambridge University Press. sid. 84.ISBN 052160270X
^张, 英聘 (2003). ”Genghis Khan and teh Great Empire in the Yuan Dynasty” (på engelska). THE HISTORY AND CIVILIZATION OF CHINA. 中央文献出版社. sid. 140-143.ISBN 7-5073-1360-3. Läst 13 november 2015
