Vidare grundadesKungariket Bägge Sicilierna underFerdinand I. I väsentliga stycken var ordningen före 1792 återställd; överväldet på halvön hade tillfallit Österrike.[2]
En långtgående reaktion följde; de förhållandevis liberala lagarna under det franska styret ersattes av envälde med censur och politisk polis och religionsfriheten upphävdes.Sardinien, Modena, Kyrkostaten och Bägge Sicilierna vanstyrdes medan de övriga länderna fungerade tämligen väl. I Roms omgivningar härjade rövarband och laglösheten och korruptionen bredde ut sig. Efterhand växte en borgerlig opposition allt starkare. Dels en högeropposition, som krävde författningar efter förebild av 1812 års spanska konstitution och dels en vänsteropposition, som önskade skapade en enad italiensk nation.[2]
Sin egentliga härd fick oppositionen i de hemliga sällskapen,frimurare ochcarbonari, vilka kom att spela huvudrollen i den militärrevolution som vid meddelandet omspanska revolutionen 1820 utbröt i Bägge Sicilierna. Ferdinand I tvingades att anta en konstitution, ett nytt uppror på Sicilien som hade för avsikt att ge ön ett eget parlament krossades.[2]
Kongressen i Laibach 1821 beslöt i enlighet medinterventionsprincipen att krossa revolutionen, och Österrike blev det land som fick uppdraget att utföra interventionen. Efter segern islaget vid Rieti återupprättades enväldesstyret och ett terrorvälde med repressalier mot de oppositionella följde. I mars 1821 utbröt en liknande upprorPiemonte. Viktor Emanuel I abdikerade, en konstitution proklamerades. När upproret spred sig tillLombardiet ingrep Österrike. Revolutionen kuvades genomslaget vid Novara, Österrike ockuperade Sardinien, där enväldet infördes underKarl Felix.[2]
Julirevolutionen i Paris 1830 väckte på nytt upprorsstämningar i Italien. I februari 1831 förjagades Frans IV från Modena. I Parma och Kyrkostaten utbröt uppror. I Bologna proklameradesDe förenade italienska provinsernas republik. Österrikiska trupper krossade även detta uppror, men Frankrike protesterade hotfullt mot interventionsprincipen, och österrikarna utrymde tills vidare Kyrkostaten. Då nya oroligheter 1832 medförde en ny österrikisk invasion, besatte fransmännenAncona. Under tiden växte oppositionen.[3]
Den vänstra flygeln av oppositionen för ett enat Italien fick sin röst i det avGiuseppe Mazzini bildadeDet unga Italien, som syftade till att Italien omskapades till en odelbarrepublik. Inom den högra flygeln bildades två fraktioner:nyguelfismen, inom litteraturen företrädd avVincenzo Gioberti, som tänkte sig en konstitutionell förbundsstat under påvens ledning, och den avCesare Balbo företrädda fraktion, som satte sin lit till Sardiniens kungahus.[4]
Gång efter annan förekom oroligheter, i synnerhet i Kyrkostaten. 1834 gjorde Mazzini ett anmärkningsvärt upprorsförsök i Piemonte, och den stigande revolutionära vågen tvingade regeringarna till eftergifter. De flesta stater genomgick en längre eller kortare reformperiod.Karl Albert av Sardinien kom att visa vägen. I Bägge Sicilierna och Kyrkostaten bibehölls dock enväldesstyret oförändrat.[5]
Den nygyelfiskt påverkadePius IX:s val till påve 1846 var ett nederlag för Österrike och mottogs med jubel av de liberala: nu skulle "il risorgimento" (uppvaknandet) följa. Pius IX vidtog också vissa reformer, bland annat införde han lokal självstyrelse i Kyrkostatens provinser, men visade sig snart vacklandet i engagemanget för reformer. Mer betydelsefullt blev det tullkrig som Karl Albrekt av Sardinien 1846 inledde mot Österrike. Då Österrike 1847 förstärkte sin garnison i det till Kyrkostaten hörande Ferrara, protesterade både Vatikanen och Sardinien.Klemens von Metternich visade sig inte längre kunna kontrollera situationen, och 1848 var hela Italien i upprorsstämning.[5]
Den 12 januari 1848 utbröt en revolt på Sicilien, som blev inledningen pårevolutionerna 1848.Ferdinand II av Bägge Sicilierna tvingades godkänna en författning baserad på 1830 års franska, och lugnade därmed stämningarna i den östra fastlandsdelen av sitt rike. På Sicilien blev bourbonerna officiellt avsatta i april 1848. I februari utfärdadeLeopold II av Toscana en konstitution. Karl Albert och Pius IX följde i mars exemplet. Furstarna av Parma och Modena tvingades fly från sina riken. Underrättelsen om revolutionen i Wien blev signalen till uppror i Milano, och då den österrikiska garnisonen underRadetzky efter några dagars ursinnig strid tvingades utrymma staden, reste sig hela Lombardiet. I Venedig proklamerades republik under ledning av advokatenDaniele Manin.[5]
Upproret väckte en så stor entusiasm i hela Italien, att Ferdinand II av Bägge Sicilierna och Pius IX,Karl II av Parma och Leopold II av Toscana sände trupper för att krossa upproret. Dessa trupper drogs dock snart tillbaka, och frivilliga strömmade till de upproriska. Den 26 mars 1848 ryckte en sardinsk undsättningshär till stöd för de upproriska in i Milano, vilket blev början till detFörsta italienska frihetskriget. Lombardiet, Parma och Modena uttalade sig genom folkomröstningar för ett införlivande med Sardinien. Så var fallet även med Venetien, vars regering senare bröt med Karl Albert. Den sardinska hären led dock 25 juli 1848 ett avgörande nederlag mot Radetzky islaget vid Custozza och tvingades utrymma Lombardiet. Ett stillestånd ingicks. Venedig försvarade sig ihärdigt och kapitulerade först i augusti 1849.[5]
I Rom mördades 15 november 1848 påven Pius IX:s rådgivarePellegrino Rossi. Detta drev påven från sin tidigare reformistiska ståndpunkt över i händerna på jesuiterna. Han flydde Rom och tog fristad på neapolitanskt område i fästningen Gaëta.[6] Giuseppe Mazzini kom till makten och proklamerade 9 februari 1849 en konstituerande församling, till vilken bland annatGiuseppe Garibaldi tillhörde, denromerska republiken. Även Toscana proklamerades som republik. Karl Albert av Sardinien återupptog fientligheterna mot Österrike i mars 1849 men besegrades islaget vid Novara och abdikerade till förmån för sin sonViktor Emanuel II. Stillestånd ingicks genast, och i augusti slöts fred. Mot resningen i Kyrkostaten fick Pius IX hjälp av Österrike, Bägge Sicilierna och Frankrike, vars inflytande i Italien presidentLudvig Napoleon var angelägen om att stärka. De upproriska försvarade sig med tapperhet under befäl av Garibaldi men tvingades i juli 1849 överlämna Rom åt fransmännen. Våren 1850 höll Pius IX sitt intåg i Rom, nu med en ytterligt reaktionär politik. Med skydd av österrikiska trupper återvände även Leopold II av Toscana till rike i juli 1849, men lyckades först i maj 1852 återinföra enväldesstyret. Den ende som fortsatte att regera liberalt var Viktor Emanuel II. ICamillo di Cavour erhöll han en av 1800-talets största statsmän som sin medhjälpare.[7]
Mazzini kom att mista terräng. En 1857 bildad italiensk nationalförsamling befordrade dessa strävanden.[7]
Camillo di Cavour var premiärminister i mitten av 1800-talet ikungariket Sardinien. Genom diplomati hade Cavour skapat franskt och brittiskt stöd samt banat vägen för Italiens enande. Med utgångspunkt från kungariket Sardinien, med dess kung Viktor Emanuel II, ville man skapa det moderna Italien. GenomFelice Orsinis attentat motNapoleon III 14 januari 1858 äventyrades det franska stödet. Men genom Cavours diplomati med en byteshandel, därNice var en bricka i spelet, lyckades han rädda det franska stödet.
Med Cavours godkännande störtade Garibaldi genom invasion och uppror monarkin i kungariketBägge Sicilierna, det vill sägaNeapel ochSicilien. Den 5 maj 1860 inskeppade sig Garibaldi till Sicilien med 1 067 "trogna" –la spedizione dei mille – och landsteg 11 maj iMarsala. Dagen därpå utropade han sig till diktator över ön iViktor Emanuel II:s namn, 15 maj slog han deneapolitanska trupperna i slaget vid Calatafimi, och 27 maj tågade han in iPalermo. I början av augusti var hela ön, med undantag av citadellet iMessina, i Garibaldis hand. MotCamillo di Cavours ochViktor Emanuel II:s order förde Garibaldi nu frihetskriget över till fastlandet, erövradeReggio di Calabria och tvingade flera gånger överlägsna neapolitanska truppavdelningar att kapitulera. 7 september tågade Garibaldi in iNeapel. I början av oktober splittrade han resten av den franska armén i slaget vid Volturno, och 8 oktober började han belägraCapua. Kungariket övertog nu ledningen, och 8 november gjorde Viktor Emanuel vid Garibaldis sida sitt intåg i Neapel. Cavour lät ockupera östra halvan avKyrkostaten. I denna process vändeNapoleon III och blevpåvens försvarare; han förhindrade nuRom från att bliItaliens huvudstad.
De centrala italienska staterna anslöt sig också 1861, dåKungariket Italien formellt grundades och blev en stat. Huvudstaden flyttade 1865 tillFlorens. Den ockuperade halvan avKyrkostaten, tillsammans medNeapel ochSicilien, annekteras av det nya Italien.
Garibaldi var otålig att få förena Rom med det nybildade kungariket Italien. 1862 återvände han därför till Sicilien, där han uppviglade befolkningen motNapoleon III ochpåvedömet och samlade enfrikår under fältropetRoma o morte. I drabbning med de trupper, som regeringen sänt för att hindra hans för regeringen politiskt olägliga företag, led Garibaldi ett avgörande nederlag vid Aspromonte 29 augusti. Där sårades han och tillfångatogs, men frigavs senare.
När detfransk-tyska kriget bröt ut i juli 1870 blev Frankrike på grund av detta tvunget att kalla hem alla tänkbara trupper. Då återdrogs även de franska kompanierna frånRom. Detta ledde till att italienska armén ostört kunde angripa och besegrapåvestaten och införliva den sista resten i Italien. Huvudstaden flyttades därefter till Rom,Viktor Emanuel II flyttade därmed in ipåvens residensQuirinalpalatset – som idag är presidentpalatset – ochpåven fövisades tillVatikanen. Fred medpåven slöts först avMussolinis regim genomLateranfördraget 1929, då sedan dess Vatikanens område utgör en egenstat –Vatikanstaten.Mussolini lät som en manifestation avLateranfördraget byggaVia della Conciliazione, som en symbolisk länk mellanVatikanen och centralaRom. Den konstruerades genom att riva ett antal kvarter frånPeterskyrkan ner motCastel Sant'Angelo och bygga matchande monumentala fasader längs sidorna.
Nissa (fr.Nice, it.Nizza) förblev franskt med den nyatredje franska republiken, trots den italienska vänskapen medTyskland (Preussen) och detandra franska kejsardömets totala kollaps. Nissas öde är därför starkt präglat av denna ganska pragmatiska politik för Italiens enande. Underandra världskriget (från 1940) var Nissa ockuperat avMussolinisItalien. Ockupationen sträckte sig dock ej längre än tillVarfloden, det vill säga till omedelbart väster om nuvarande Nice flygplats, den gamla statsgränsen före 1860.
Korsika blev aldrig en del av det moderna Italien, antagligen dels med tanke på den initiala alliansen medFrankrike ochNapoleon III. Men bakom låg också att Korsika (fr.Corse, it.Corsica, kr.Corsu) redan 1860 haft egen självständighetsrörelse och var en egensuveränrepublik 1755–1769, trotsGenuas anspråk på ön. Korsika köptes av Frankrike från Genua (som då saknade suveränitet på ön) 1768. Öns ledarePasquale Paoli måste 1769 fly de invaderande franska trupperna, och 1789 införlivades ön med Frankrike. Korsika är en ö som från och till varit upprorisk mot Franska staten alltsedan dess. Även 150 år efter Italiens enande anser många påSicilien att de är ockuperade av Italien ochGaribaldi; detta faktum kan också vara ett skäl till att Italien inte gjort några större initiativ när det gäller Korsika.
