Ido är en reformerad variant av detkonstgjorda språketesperanto. Esperanto, som är tänkt som ett internationellt och neutralt hjälpspråk konstruerat för kommunikation mellan människor med olikamodersmål, men som enligt idos anhängare anses innehålla en rad kompliceradespråkelement som inte krävs för att göra sig fullt förstådd.
Vidvärldsutställningen i Paris 1900 bildade en delegation av världsspråksintresserade, som tillsatte en kommitté under ordförandeskap avWilhelm Ostwald, i vilken prövades då existerande förslag till världsspråk. Av dessa befanns endast två kunna komma i beaktande, esperanto ochidiom neutral. Då båda ansågs visa för stora brister för att i föreliggande skick rekommenderas, antogs ett av den franske esperantistenLouis de Beaufront inlämnat förslag till reformerat esperanto som grundval för ett nytt hjälpspråk, som sedan kallades Ido efter upphovsmannens pseudonym.[2]
En subkommitté utarbetade det antagna förslaget under ledning avLouis Couturat och framlade det för offentligheten 1908, varefter det förbättrades och utbyggdes i den av Couturat utgivna månadsskriftenProgreso 1908–14. Den nära anknytningen till esperanto skedde i hopp om att vinna dess anhängare för Ido, men dåLudwig Zamenhof förklarade sig inte vilja ha något med språket att göra, följde större delen av esperantogemenskapen hans paroll. Splittringar inom Idoförespråkarna mellan konservativa och framstegsvänliga ledde även till att många gick över till de modernarenovial ochoccidental (senare kallat interlingue).
Bland annat menar man att esperanto utnyttjar ett antalbokstäver som i övrigt inte existerar i det latinskaalfabetet, såsom Ŝ,s med ^, som står för ettsj-ljud. Detta ses som problematiskt, dels eftersom det i många språk inte är uppenbart hur det uttalas bara vid blotta anblicken av tecknet, dels därför att det inte alltid går att skriva i enkla e-postmeddelanden och i andra elektroniskadokument utan att först installera ett särskilttypsnitt. I ido väljer man att istället skrivash (det främre ljudet; som i engelskaship) försj-ljudet (påsvenska stavas ljudet på många olika sätt).
Vidare anses att bestämningar till ettsubstantiv i esperanto ofta böjs eftersubstantivetskasus ochnumerus, vilket varken existerar inom ido eller många andra språk, till exempelengelskan. Ido är mer komplicerat än esperanto när det gäller affixsystemet och antaletpronomen. De främsta orsakerna till att esperanto har förblivit mer spritt än ido är dels att esperanto sedan sin tillkomst förknippats med en ideologi, som innebär tron på att ett accepterande av esperanto som mellanfolkligt språk, leder till en fredligare värld, vilket lockat många idealister att lära sig esperanto, dels att varje esperantist har haft frihet att hitta på egna ord, varefter det allmänna språkbruket avgör om ett ord bli ett esperantoord eller inte. Inom ido-rörelsen har det aldrig funnits någon tradition att det är "tillåtet" att uppfinna nya ord.
Den svenskestatistikernJosef Guinchard har hållit föredrag samt skrivit en bok om språket ido:Ido-språkets begriplighet för icke ido-kunniga, utgiven som särtryck 1911.[3]
De sex verbändelserna är tempusformernapresens på-as,futurum på-os ochpreteritum på-is, modusformernakonditionalis på-us ochvolitiv (ungefär motsvarandeimperativ) på-ez, samtinfinitiv på-ar. Verben böjs inte efter person eller numerus. Exempel på verbböjning:kantar - att sjunga,me kantas - jag sjunger,me kantis - jag sjöng,me kantos - jag kommer att sjunga.
