 | Den här artikelnbehöver fler eller bättrekällhänvisningar för att kunnaverifieras.(2024-12) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kanifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras pådiskussionssidan. |
| Hugo Black | |
 | |
| Född | Hugo Lafayette Black 27 februari1886[1][2][3] Ashland,USA |
|---|---|
| Död | 25 september1971[1][2][3] (85 år) Bethesda,USA |
| Begravd | Arlingtonkyrkogården[4] kartor |
| Medborgare i | USA |
| Utbildad vid | University of Alabama School of Law |
| Sysselsättning | Politiker,advokat,domare,militär |
| Befattning | |
| Senator i USA:s senat USA:s 70:e kongress, Alabama (klass 3) (1927–1929)[5] Senator i USA:s senat USA:s 71:a kongress, Alabama (klass 3) (1929–1931)[5] Senator i USA:s senat USA:s 72:a kongress, Alabama (klass 3) (1931–1933)[5] Senator i USA:s senat USA:s 73:e kongress, Alabama (klass 3) (1933–1935)[5] Senator i USA:s senat USA:s 74:e kongress, Alabama (klass 3) (1935–1937)[5] Senator i USA:s senat USA:s 75:e kongress, Alabama (klass 3) (1937–1937)[5] Domare i USA:s högsta domstol (1937–1971) | |
| Politiskt parti | |
| Demokratiska partiet | |
| Maka | Josephine Foster Black |
| Barn | Hugo Black, Jr.(f. 1922) Sterling Foster Black(f. 1924) |
| Föräldrar | William Lafayette Black[6] |
| Namnteckning | |
 | |
| Redigera Wikidata | |
Hugo LaFayette Black, född27 februari1886 iClay County,Alabama, död25 september1971 iBethesda,Maryland, var enamerikanskjurist ochpolitiker (demokrat). Han representeradedelstaten Alabama iUSA:s senat1927-1937. Han var sedan domare vidUSA:s högsta domstol4 oktober 1937-17 september 1971.
Black avlade1906juristexamen vidUniversity of Alabama. Han inledde sin karriär som advokat iAshland och flyttade redan1907 tillBirmingham, Alabama. Han deltog iförsta världskriget somkapten.
Black valdes 1927 som efterträdare tillOscar Underwood som senator för Alabama. Han avgick 1937 som senator efter att ha utnämnts avpresidentFranklin D. Roosevelt till högsta domstolen. Senaten godkände utnämningen med rösterna 63-13.
I samband med utnämningen till högsta domstolen blev Blacks bakgrund undersökt av journalisterna. Ray Sprigle vannPulitzerpriset efter att han avslöjade att Black hade varit medlem avKu Klux Klan i sin ungdom. Utnämningen var redan godkänd och Black förklarade att han hade lämnat klanen före sin tid i senaten, och huvudsakligen använt medlemskapet (som då var närmast liktydigt med att väljas till högre ämbeten) för politiska syften. Han fastslog att han sedan länge brutit med klanen:I completely discontinued any association with the organization. I have never resumed it and never expect to do so.
Black blev en av 1900-talets mest inflytelserika amerikanska jurister och ses generellt som en av domstolens mest liberala ledamöter, ofta i konflikt med domareFelix Frankfurter, efter den senares tillsättning. Hans önskan att upprätthålla konstitutionensBill of Rights, under tidens svåra slitning av fall som rörde rasmotsättningar och medborgarrättsrörelsen, och tog ett handfast, fundamentalistiskt förhållningssätt gentemot de rättigheter som häri garanterades. Mest ökänt var Black anhängare av absolut yttrandefrihet i fråga om substans, och försvarade bland annat avkriminalisering avpornografi med den berömda devisen,I'll know it when I see it, med poängen att det är omöjligt att definiera vad som är oanständigt i en legal kontext. Han skrev huvudmeningen i rättsfalletKorematsu v. United States, vilket Black själv och de flesta rättsvetare pekar på som hans största avvikelse.
Han var samtidigt, i olikhet mot senare "liberala" rättsteoretiker, bestämdförfattningstextanhängare motståndare till kreativa och självständiga tolkningar av konstitutionen till förmån för en konkret tolkning av texten. Sålunda röstade Black emot det sedermera berömda rättsfalletGriswold v. Connecticut1965, där majoriteten - medWilliam O. Douglas i centrum - med stöd i "ytterkanterna" av de tredje, fjärde och femte författningstilläggen (samt det omtvistade nionde tillägget) fann en "rätt till privatliv", som innebar att en obskyr lag iConnecticut som förbjöd försäljning avpreventivmedel ogiltigförklarades. En sådan utveckling var, i Blacks mening, möjligen önskvärd men kunde inte ske genom konstitutions(om)tolkning utan genom sociala och politiska processer. Samma rättsfall utgjorde åtta år senare grund för rätten tillabort i samtliga 50 delstater, i rättsfallenRoe v. Wade ochDoe v. Bolton (och med tiden i fallenLawrence v. Texas2003, avkriminalisering av homosex ochObergefell v. Hodges2015, om rätt att ingå samkönade äktenskap). Vid det laget hade Black emellertid redan lämnat domstolen, vilket sannolikt påverkade hans eftermäle i progressiv riktning, men också kan ha bidragit till en ökad skiktning mellan de s.k. liberala och konservativa lägren i domstolen. Black tog uttryckligt ställning motnaturrätten och den s.k.substantive due process-doktrinen, som med stöd i fjortonde tillägget menade att vissa (icke uttryckta) fri- och rättigheter var okränkbara, med som motargument att detta skulle binda lagstiftare på ett oförutsägbart och godtyckligt sätt. Just rätten till privatliv, med William O. Douglas' domslut iGriswold som grund, ochsubstantive due process är stöttepelare för en rad beslut i liberal riktning, vilket gör Black till en sedermera heterodox rättstänkare i amerikansk historia.
Domare somEarl Warren ochWilliam Rehnquist har själva hävdat sig påverkats i sitt ämbetsutövande av de tolkningar avUSA:s konstitution som Black gjorde under sin tid i domstolen. Han var, vid slutet, den siste domaren tillsatt av Franklin Roosevelt undantaget Douglas, den mest långvarige ledamoten i domstolens historia.
Black avled1971, åtta dagar efter att ha avgått från domstolen i sviterna av svår sjukdom. Hans grav återfinns påArlingtonkyrkogården, i ljuset av hans tidigare militärtjänstgöring. Givet hans
Wikiquote på engelska har citat relaterade tillHugo Black.
| ||||||||||
