Detvetenskapliga namnetHomo sapiens översätts som "förnuftig människa", men betyder egentligen "vis man",[2] därlatinetshomo betyder "man" ochsapiens "vis".[3] Namnet uttalas ['hoːmɔ 'saːpɪɛns]. I pluralis blir namnetHomines sapientes, och uttalas ['hoːmɪnɛs sapɪ'ɛntɛs].
Biologiskt definieras människan somhominider av artenHomo sapiens, av vilken den enda nu levande underarten ärHomo sapiens sapiens.[1] I allmänhet betraktas denna underart även som den enda levande av släktetHomo, men somliga forskare anser att släktetschimpanser med de två arternavanlig schimpans (Pan troglodytes) ochdvärgschimpans (Pan paniscus) borde omklassificeras somHomo troglotydes respektiveHomo paniscus eftersom de är så nära besläktade med människan.[4]
Efter att fullständigt ha kartlagtgenomsekvenserna hos människan och schimpansen kunde man konstatera att skillnaden mellan dem efter sex miljoner års separat utveckling är ungefär tio gånger större än mellan två människor som inte är släkt med varandra och ungefär tio gånger mindre än mellanråttor ochmöss.[5] Man har uppskattat att människansutvecklingslinje skildes åt från schimpansen för omkring fem miljoner år sedan och frångorillans för omkring åtta miljoner år sedan. 2001 hittade man dock ett omkring sju miljoner år gammalt hominint kranium, klassificerad somSahelanthropus tchadensis iTchad, vilket gav en antydan om att utveckling gått skilda vägar ännu tidigare.
Homo sapiens tros ha utvecklats i Afrika för circa 300 000 år frånHomo heidelbergensis eller en liknande tidigare hominid. De äldsta lämningarna avsapiens har hittats i Afrika[6], och den genetiska variationen är störst bland afrikanska populationer.[7] Att människan utvecklades i Afrika och sedan spred sig till de övriga kontinenterna brukar kallasUt ur Afrika-hypotesen, och genetiska bevis tyder på en stor diversifiering av Y-kromosomen från utanför Afrika mellan 52 000-47 000 år sedan.[8] Under migrationerna stötte tidigasapiens på andra människoarter, bland annatNeandertalare ochDenisovamänniskan, och fick iallafall stundtals barn med dem.[9][10]
Homo habilis (2,5–1,5 MÅS), det första fossil avHomo som hittades i Afrika, fortfarande den äldsta människan, kunde tillverka stenverktyg. Tidigare trodde man att alla senareHomo härstammade frånhabilis, men idag vet man att så inte är fallet.
Homo rudolfensis – Det arkeologiska fyndetKNM ER 1470 liknar myckethabilis, men anses för distinkt för att utgöra en enda art. Idag vet man inte säkert om modernareHomo härstammar frånhabilis ellerrudolfensis.
2 MÅS
Paranthropus, en art som utvecklades ur antingenaustralopithecus ellerkenyanthropus och hade en hjärna motsvarande omkring 40 % av den moderna människans.Paranthropus var tvåbent och omkring 1,4 meter hög. Arten tros ha levt i skogsområden snarare än påAustralopithecus savanner och dess fysiologi – till exempel dess grova käke vars tuggmuskler var fästa i den benkam som löpte över kraniet – tyder på att den var specialanpassad för att äta grov, fiberrik kost som rötter och växter. Man tror att det var denna brist på anpassningsbarhet som gjorde att arten inte klarade av de miljöfluktuationer som blev vanliga för omkring 1,2 miljoner år sedan.Paranthropus behärskade eld och någon form av språk. Några underarter, varav några uppvisar så stora likheter medAustralopithecus att somliga forskare anser att de bör omklassificeras, ärAustralopithecus boisei /Paranthropus boisei (2,3–1,2 MÅS),Paranthropus robustus (2–1,2 MÅS) (i södra Afrika) ochParanthropus aethiopicus (2,7–2,8 MÅS) (Östafrika).
Homo ergaster (cirka 1,8 MÅS) – Närergaster upptäcktes 1975 övergav man för gott teorin om en enda utvecklingslinje. Man accepterade att flera olika arter samexisterat parallellt i Afrika.Ergaster har många gemensamma drag mederectus och man tror sig idag veta atterectus uppkom i Afrika och spred sig utöver Asien och Europa. I Afrika uppstod sedanergaster och, eftersom den moderna människan skiljer sig frånerectus på ungefär samma sätt somergaster, tror man att det ärergaster som är människans anfader.
Homo erectus (cirka 1,8 MÅS) – Fram till mitten på 1900-talet betraktades en lång rad fynd från runt om i hela världen som olika arter (till exempelPithecanthropus erectus ochSinanthropus pekinensis), men idag betraktas de alla somerectus, utomergaster.Erectus hade betydligt större hjärna än sina föregångare och ungefär likartade tänder som den moderna människan, även om käken var kraftigare. Tidigare trodde man atterectus konkurrerades ut av andra arter för omkring 400 000 år sedan, men nyligen har man fynd påJava visat atterectus fortfarande existerade för 50 000 år sedan – parallellt med den moderna människan.
1 MÅS
Homo heidelbergensis (800–300 TÅS) –Heidelbergensis hör till en svårplacerad grupp fossil som uppvisar alla attribut som utmärkererectus, men som i många avseenden ändå avviker från den moderna människan.
Homo neanderthalensis (250–30 TÅS) – Många fynd – från Spanien till Uzbekistan – tyder på att neandertalmänniskan emigrerade från Afrika först efter den moderna människan och att de två arterna existerat sida vid sida under en lång period. Mycket tyder också på att neanderthalmänniskan begravde sina anhöriga långt innan den moderna människan, vilket antyder att självmedvetande och ”livet efter detta” först uppstod hos neanderthalmänniskan.
Människa (Homo sapiens) (200– TÅS) – De tidigaste fossilen man funnit avH. sapiens kallas iblandCromagnon.
Homo sapiens idaltu är en utdöd trolig underart av människa. Bevisen för dess existens är ett litet antal fossila kranium som hittats i Etiopien och som anatomiskt och kronologiskt tycks befinna sig på ett stadium mellan moderna människorHomo sapiens sapiens och äldre typer, till exempelHomo rhodesiensis. Genom datering av de vulkaniska lager i vilka fossilen hittades har deras ålder bestämts till cirka 160 000 år.
Homo sapiens sapiens, ("sapiens sapiens" = "som vet, att hon vet") den moderna människan, utmärker sig med sin panna och avsaknaden av de markerade ”ögonbrynen” i kraniet. Hjärnan är också i ungefär samma storlek som dagens människa och ”kammen” över kraniet har helt försvunnit. Det är inte helt klarlagt exakt hur den moderna människan spred sig över världen. För närvarande finns det två oförenliga förklaringsmodeller som beskriversapiens utveckling. Den ena brukar kallas för denmultiregionala hypotesen och beskriver hursapiens utvecklades parallellt från regionala populationer averectus i Afrika, Asien och Europa. Modellen tar fasta på vissa anatomiska likheter mellan lokala populationer averectus ochsapiens. Den andra modellen, som för övrigt stöds av de flesta forskarna, är känd somut ur Afrika-hypotesen och beskriver hur en liten isolerad population i Afrika utvecklades tillsapiens och därifrån spred sig över världen och konkurrerade uterectus. Genom studier avmutationstakten hosDNA inukleoler ochmitokondrier har man kunnat fastställa attsapiens särskiljde sig frånerectus för omkring 200 000 år sedan – vilket av de flesta forskare anses för ungt för den tidigare modellen. Dessutom har man daterat de äldsta fossil man funnit i Afrika till omkring 195 000 år[11] sedan medan motsvarande fynd i resten av världen är drygt 50 000 år yngre.
Världskarta över människans migration med Nordpolen i centrum, Afrika uppe till vänster, Sydamerika till höger och Australien nere till vänster. Siffror anger tusentals år sedan. Bokstäver angerhaplogrupper: • L, L1, L2, L3 - afrikanska • A, B, C, D, E, F, G - asiatiska (M är en blandning av C, D, E och G) • A, B, C, D eller X - amerikanska • J, K - sydeuropeiska • H, T, U, V, X - nordeuropeiska • J, N - Mellanöstern
Den förmodligen mest accepterade synen blandantropologer är att människan utvecklades i Afrika för mellan 100 000 och 200 000 år sedan.Homo sapiens konkurrerade ut andra människoarter som neandertalmänniskan ochHomo floresiensis genom sitt fortplantningssystem och sin förmåga att finna föda. Forskare hosUniversity of Utah har konstaterat att förfäder somHomo erectus ochHomo ergaster utgjorde totalt 55 500 människoindivider, räknat med 18 500 avelspar (men kan ha uppgått till 26 000 avelspar som allra mest), när dessa spred sig över Afrika, Europa och Asien för 1,2 miljoner år sedan, vilket understeg bestånden hos dagens utrotningshotadeschimpans- ochgorillaarter.[12]
ÄvenHomo sapiens ska ha varit nära utrotning för omkring 70 000 år sedan, troligen på grund av ett mycket kraftigt utbrott avsupervulkanen Toba påSumatra, med ett bestånd på omkring 100 000 (enligt vissa uppgifter upp till nästan en miljon) som ska ha minskat till högst 15 000 individer (enligt vissa uppgifter endast ett 40-tal till 1 000 avelspar). Därefter ska små separerade grupper ha levt i varandras närhet under några årtusenden i södra Afrika innan populationen började öka på nytt och sprida sig till andra områden.[13][14]
Från Afrika spred sig människan över Europa och Asien och hade koloniserat hela detta område för omkring 40 000 år sedan.Amerika var koloniserat för 50 000 år sedan av en folkgrupp med samma ursprung som de australiskaaboriginerna. Därefter trängde nya grupper in från Asien, och omkring 10 000 år sedan var bägge kontinenterna befolkade av dessa nya grupper och ursprungsbefolkningen utrotad.[15]
Det som möjliggjorde denna enastående expansion var människans anpassningsförmåga till vitt skilda klimat och utveckling av de verktyg som behövdes för att finna föda i de nya miljöer man träffade på. Den 15 november 2022 passerade jordens folkmängd 8 miljarder;[16] de flesta bor i Asien (61%) och därefter i ungefär lika stora andelar i Amerika (14%), Afrika (13%) och Europa (12%), medan bara 0,3% bor i Australien. Människan är den endaprimatarten tillsammans medgelada ochjapansk makak som anses varalivskraftig (enligt arters bevarandestatus), och den enda primatarten som ökar i population.[17]
Ursprungligen levde människan ijägar- och samlarkulturer, ett levnadsmönster som kanske är bäst anpassat försavannen. Som en utveckling av dessa kulturer uppstod förstnomadism, då människan lärde sig tämja andra djur och hålla sig medhusdjur. Senare lärde sig människan odla jorden och i och medjordbruket blev hon bofast. Idag kan människan förändra miljön omkring sig på gott och på ont, vilket syns på områden somkonstbevattning,stadsplanering,konstruktion ochtransport. Genom ökad handel har människan idag gjort sig alltmer oberoende av den omedelbara tillgången påbördig jord,dricksvatten och andranaturresurser.
Människan är en flercellig,eukaryot organism (jämförprokaryot) varsdiploida celler har två uppsättningar med 23kromosomer som var och en ärvts av individens respektive förälder. Kromosomerna är uppdelade i 22 parautosomer och ett parkönskromosomer. Varje kromosom består av enDNA-molekyl ochprotein. En DNA-molekyl är uppbyggd av tusentalsnukleotider. Ordningsföljden hos en grupp nukleotider bildar och bestämmer ett styckegenetiska information, ettarvsanlag eller engen, och tillsammans bildar dessa gener människansarvsmassa. Människan har omkring 30 000 gener och 98% av dessa gener har människan gemensamma med sin närmaste släktingschimpansen. Av detta kan man förstå att mycket små förändringar i arvsmassan kan ge upphov till stora skillnader hos individen. Genetiskt är det alltså mycket lite som skiljer allt levande åt.
Individenskön avgörs av sammansättningen hoskönskromosomerna. Hos alladäggdjur har honan en dubbel uppsättningX-kromosomer medan hanen en uppsättning X-kromosomer och en medY-kromosomer. (Hos till exempelfåglar är det tvärtom.) En Y-kromosom är, i princip, en halv X-kromosom vilket betyder att honor har dubbla uppsättningar gener vilket gör hanar mer utsatta för vissa ärftliga sjukdomar somblödarsjuka.
Av cellerna i människokroppen är det barakönscellerna som ärhaploida, det vill säga bara har en enkel kromosomuppsättning. Kvinnans könsceller,äggen, består alltid av X-kromosomer medan mannens,spermierna, kan bestå av antingen X- eller Y-kromosomer. När könscellerna förenas kombineras därför könskromosomerna till antingen en kvinna (XX) eller en man (XY). Dock påträffas ibland människor med speciella kombinationer, exempelvis XXY eller XYY.
En vuxen människas skelett består av 206 till 220 ben, beroende på hur man räknar. Det längsta och tyngsta benet ärlårbenet; det minsta ärstigbygeln i örat. Skelettet utgör runt 18 procent av kroppsvikten. Ett nyfött barn har cirka 300 ben i kroppen, vilka sedan växer samman under uppväxten.
Människan är den enda primaten som huvudsakligen har en upprätt gång.[18]
Vår hjärna består till 80 procent av hjärnbark; trots att hjärnan endast utgör 2 procent av kroppsvikten, står den för 25 procent av energibehovet.[18]
^L. Coolidge, Frederick (2009). The Rise of Homo sapiens: The Evolution of Modern Thinking 1st Edition
^Wahlgren, Bengt (1976):Latinskt morfemlexikon, Almqvist & Wiksell.ISBN 91-21-02746-3. Sid 79 och 135.Not: Latinetshomo ("människa"), besläktat med svenska arvordet(brud)gum, är inte samma ord som det svenska ordledethomo- (från grekiskahomós – "gemensam, lika, sam-"), besläktat med det svenska arvordetsamma.
