Histologi (avgrekiskans ἱστός, "väv", "vävnad") är läran ombiologiskvävnad, studerad iljusmikroskop ellerelektronmikroskop och genomhistokemi. Genom att studera vävnader och om deras utseende avviker från vad som är normalt kan man upptäcka olikasjukdomar. Detta arbete utförs av en patolog, det vill säga en läkare med specialisering inompatologi, eller en specialutbildadbiomedicinsk analytiker, en så kallad cytodiagnostiker.
För att studera vävnader så genomgår preparatet flera steg. Fixeringen görs för att inte vävnaden ska förändras efter den har tagits från sin naturliga miljö. Detta följs avdehydrering och inbäddning som möjliggör snittning av vävnaden. Därefter snittar man vävnaden i mindre delar för att sedan färga den. Därefter kan en bedömning av vävnaden göras i mikroskop. Bedömningen görs av läkare eller specialutbildade biomedicinska analytiker.
Tar man bort en cell från människokroppen så börjar cellen förändras. Syretillförseln upphör och en förruttnelseprocess (autolys) startar orsakad till stor del av kroppens egnaenzymer. För att preparaten inte ska förändras måste denna process minimeras annars kan felaktiga resultat uppkomma. Vid fixering sådenaturerasproteinerna vilket inaktiverar enzymerna och det sker en förskjutning av vävnadens vattenhalt. Ämnen som kan användas vid fixering kan varaaldehyder,alkoholer, metalloxider ochsyror. Ofta blandar man olika ämnen för att få en bra kombination.
En rad olika faktorer påverkar fixeringen.Temperatur,pH, fixeringstid, fixeringsmedlets koncentration, hur tjockt provet är och diffusionshastighet inverkar på fixeringen.
Innan man bäddar in preparatet så måste man avlägsna vattnet från preparatet eftersomparaffin inte är blandbart med vatten. Man använderalkohol i stigande koncentrationer. Därefter tillsätts oftaxylen som avlägsnar alkoholen ur vävnaden.
Man använder ofta paraffin när man bäddar in provet. Flytande paraffin ofta med en smältpunkt på 56-58 grader (kan även vara lägre vid vissa tillämpningar) tillsätts. Provet får sedan stelna på kylplatta.
För att få tunna skivor av preparatet som lämpar sig för undersökning så snittar man provet. Till detta använder man enmikrotom. Snitten läggs sedan medpincett i vattenbad och samlas upp på objektglas.
Studerar man ett ofärgat vävnadspreparat ser man inte mycket. Det finns flera olika färgningsmetoder, vilken man väljer är beroende av vad man vill studera och vilken vävnadstyp det är man undersöker. Rutinfärgning i de flesta länder idag är den så kallade HE-färgningen (hematoxylin-eosin), där cellkärnan färgas lilablå och cytoplasman färgas rödrosa. Färgningen ger en bra överblick av vävnaden. För att studerakollagen ellerbindväv används oftavan Gieson-färgning där tre olika ämnen ingår:syrafuksin,pikrinsyra ochhematoxylin.
