von Helmholtz studerademedicin vidFriedrich-Wilhelms-institutet iBerlin samt blev 1842 assistent vidCharitésjukhuset där, 1843militärläkare iPotsdam, 1848 assistent vid anatomiska museum i Berlin, 1849extra ordinarie och 1852 ordinarieprofessor i fysiologi iKönigsberg, 1855 iBonn, 1858 iHeidelberg och 1871 professor i fysik i Berlin. År 1888 blev han president vid den fysikalisk-tekniska riksanstalten i Charlottenburg. Knappt 27 år gammal, utgav han sin banbrytande avhandlingUeber die Erhaltung der Kraft (1847; ny upplaga 1907 iWilhelm Ostwalds "Klassiker der exakten Wissenschaften"), i vilken han utan kännedom om de arbeten om kraftförvandling, som under de närmast föregående åren utgivits avJulius Robert von Mayer ochJames Joule, fullständigt originellt på analytisk väg utvecklar och framlägger läran om kraftens oförstörbarhet, om krafternas enhet och om kraftförvandling. Med lika epokgörande arbeten uppträdde han ungefär samtidigt inomfysiologin. Han var den förste, som genom fullt exakta försök visade, attmuskeln, vid sin sammandragning utvecklar värme (1848), samt uppvisade, att den hastighet, varmed en retning färdas längs nerverna, kan noggrant bestämmas och att den för grodnerverna inte utgör mer än 26–30 meter/sekund (1850).
Sedan von Helmholtz slutfört sina arbeten inom nerv- och muskelfysiologin, studerade hanögats fysiologi och publicerade sina resultat iHandbuch der physiologischen Optik (1859–1866). Bland det stora antal upptäckter han gjorde inom detta område är följande de viktigaste: en metod för direkt undersökning av ögonbottnen (oftalmoskopet, 1851), varigenom ett dittills ej anat fält öppnades såväl för fysiologin som särskilt för läran omögats sjukdomar; de första noggranna mätningarna över radierna för ögats brytande medier, genom den av honom konstrueradekeratometern; ett exakt uppvisande av, hur det tillgår vid ögatsackommodation. I teorin för färgförnimmelserna skapade han klarhet genom att utvecklaThomas Youngs nästan bortglömda hypotes om orsakerna till färgförnimmelserna,Young-Helmholtz teori. Han bidrog också tillpsykologin genom undersökningar av synförnimmelsernas förläggande i rummet. Lika viktiga är hans undersökningar av hörselförnimmelserna (Die Lehre von den Tonempfindungen, 1862), där han utredde den viktiga frågan om orsaken till olika klangfärg, genom att han tydligare än andra uppvisade att varje ton som vi förnimmer, egentligen utgör en klang som är sammansatt av flera övertoner. Utgående från detta väsentliga och grundläggande sakförhållande, byggde han upp en fysikalisk teori för den musikaliska harmonin, vilken teoris grundprincip är, att två toner är harmoniska, omsvävningar inte förekommer mellan deras övertoner; i motsatt fall är tonerna alltmer och mer disharmoniska. Sina rön om övertonerna använde han vidare för en teori förvokalljuden (Die Klangfarbe der Vokale, 1859), enligt vilken varje vokal är kännetecknad genom vissa bestämda, för densamma konstanta övertoner. Genom analys av vokalljud bestämde han dessa övertoner och sökte samtidigt att genom syntes bekräfta denna åsikt.
På fysikens område bidrog von Helmholtz till utredningen av den avWilhelm Eduard Weber uppställda grundlagen om elektriska delars växelverkan, enligt vilken denna beror icke blott på deras avstånd, utan också av deras ömsesidiga hastighet och acceleration. Han vann även stor uppskattning som populärvetenskaplig författare (Populäre Vorträge 1865–1876; väsentligt utvidgad upplaga, "Vorträge und Reden" i två band 1903). Dessutom behandlade han i offentliga föredrag på ett överlägset sätt djupgående filosofiska spörsmål, som till exempel iDie Thatsachen in der Wahrnehmung (1878). Hans smärreWissenschaftliche Abhandlungen utgavs 1881–1890 i tre band. Av hans efterlämnade föreläsningar iteoretisk fysik (Vorlesungen über theoretische Physik) utkom 1897–1907 sex band.
^”Гельмгольц Герман Людвиг Фердинанд”,Большая советская энциклопедия :[в 30 т.], tredje utgåvan, Stora ryska encyklopedin, 1969, läst: 28 september 2015.[källa från Wikidata]
^Karl Adolph Paalzow,Helmholtz, Hermann von, vol. 51, Allgemeine Deutsche Biographie, 1906, s. 461–472, ”Bald aber ergreift ihn allmähliches Siechthum, und am 8. September Nachmittags 1 Uhr 11 Minuten wird uns der große Gelehrte vom schonungslosen, unerbittlichen Tode entrissen.”.[källa från Wikidata]
